Teaterrecension: Provokatören och kåtbocken Houellebecq kliver upp på scen

Cyniska beskrivningar av kärlek och könsroller; "Sex som konst provocerar inte" skriver Ylva Larsdotter i den här recensionen:

Den franska samtidslitteraturens mest omtalade och kontroversiella författare Michel Houellebecq , ofta benämns han som ett ”enfant terrible”, har gjort entré på scenen. Det är Konstuniversitetet Teaterhögskolan i samarbete med Sirius Teatern och Institutet som presenterar mannen bakom verk som Plattform, Refug och Konkurrens till döds.

I uppsättningen flyter fiktion och biografi samman till en brokig helhet.

Houllebecq! i regi av Anders Carlsson, är ett försök att komma in under huden på en författare som med sina böcker och uttalanden provocerar, utmanar och lämnar få oberörda.

Michel Houellebecq - den franska samtidslitteraturens största misantrop - väjer inte för att ta upp ämnen som andra tassar runt men han är också en författare som är hal som en ål.

Var har vi honom? Hur ska vi förstå honom? Vissa läser honom som en amoralisk provokatör som går nyfascisternas ärenden. Andra hyllar honom som en konsekvent moralist. Är han en kvinnohatare, en misantropisk sanningsägare som luftar det som andra bara tänker?

Kritikerkåren – inte sällan med ledande manliga skribenter i spetsen – brukar hylla honom för att hans ärlighet och klarsyn. Många påstår att han absolut bör läsas eftersom han skriver tänkvärt och skoningslöst om politik, religion, missförhållanden i dagens Frankrike och Europa. Satir skriker någon. En spark mot etablissemanget säger en annan.

Hans kvinnoförakt och på senare tid också islamofobi viftas bort eller lindas in i resonemang om det ska förstås som västvärldens sönderfall eller blott och bart som djuriska drifter.

Samma roman i olika tappningar

I mångt och mycket skriver han samma roman om och om igen med samma huvudperson och med samma budskap. De handlar om en ensam fransman utan sexliv som alienerad går omkring i världen. Detta manliga jag tar Freuds ”Vantrivs i kulturen” till en ny nivå. Hans största dilemma är hur han ska få sex med olika vackra damer. Han skäms för att han är så ful och oattraktiv.

Olika romaner kommer med olika lösningar på just det problemet. Än är det institutionaliserad sexturism som är lösningen, än är swingerklubbar och orgier.

Ilja Lehtinen (studeranden i dramaturgi) har i föreställningen tagit fasta på den oupplösliga triangeln makt-begär- sex för att levandegöra texterna och Houellebecqs liv men märkligt nog utan att diskutera eller problematisera innehållet.

Den sexuella frustrationen ångar från scenen i olika tappningar och scener tillsammans med ett uttalat kvinnoförakt både mot kvinnors kropp, kön, ja själva vara i världen. Här får vi veta hur thailändskor ska knullas, här får vi veta att bara unga, vackra kvinnor har något som helst värde på den sexuella marknaden (observera ordvalet marknad) och så vidare.

Kvinna reducerad till kön.

Till slut blir det hela tjatigt – precis som författarskapet i sin helhet till slut upprepar sig själv. Idéer utan förankring blir som bekanta tradiga i längden. Här legitimeras dessutom våldtäkt och övergrepp inlindat i floskler om att den sexuella frigörelsen lett till sexuellt förtryck – åtminstone för den vite heterosexuelle mannen.

För här stereotypiseras ju inte bara kvinnor utan i också män. Bägge reduceras till sina könsorgan i en hård, cynisk, galen värld. Männen i sin jakt på sexuell tillfredställelse och kvinnor som kött, reducerade till kropp.

Karaktärerna är så fastcementerade i den sexuella ordningen, så att det enda som finns kvar är ensamhet, cynism, rop och längtan.

Männen i sin tur är i de alla flesta fall cyniska och härdade i jakten på sexuell tillfredställelse. Kvinnorna naturligtvis reducerade till kropp som värderas efter ålder och utseende, sitter fast i ett modernistiskt kärleksideal. Bägge parter är lika ensamma.

Det här torde inte vara nya berättelser utan just dessa har vi hört till lust och leda under minst de senaste 500 åren.

Någonting säger mig också att det här faktiskt inte ens handlar om Houellebecqs författarskap utan snarare om en vilja att provocera för provocerandets skull i form av kvinnohat, som mest får en fadd eftersmak.

Nåväl. Det lyckas inte särskilt väl, för sex som konst är det minst provocerade idag.

Bortser från Houellebecqs sena produktion

Dessutom missar man mycket av Houellebeques syn på islam, invandring och Europa idag då man i föreställningen helt och hållet valt att inte ta upp Houellebequs förhållning till islam, som han bland annat lyfter fram i sin senaste roman ”Underkastelse”.

Houellebecq! är förvisso en snygg föreställning. Tidsandan flödar över scenen i form av kitschiga kostymer med sextiotalsstuk, musiken ger en rå, skitig stämning, likaså scenografi och ljussättning.
Människan – både män och kvinnor – är inte bättre än hundarna på scenen med sina djuriska drifter och allt handlar om sex eller snarare frånvaro sex. Referenserna till böckerna är många men oftast betydelsebärande bara om man redan har läst dem.

Uppsättningen fokuserar på texter från Konkurrens till döds, Plattform, Refug och Att dö i kombination men biografiska fakta. Här träffar vi karaktärer från hans böcker som vävs samman med biografiska fakta. Inte minst träffar vi Houlluebecq i olika varianter på samma tema: som bebis övergiven av sin mamma, ung tjänstman som blir ratad av flickorna, uppgiven, trött författare, som säger sig berätta om Europa idag.

Summa summarum. Det är inte roligt att vara en sexuellt frusterad Michel Houellebecq i Frankrike och det ska han minsann låta andra veta. Tyvärr lär vi inte alls känna honom via den här uppsättningen. På slutet ramlar hans porträtt ned från väggen med ett brak.

Det hade varit intressant att t få veta vad som händer i Houellebecqs liv och samtid efter orgasmerna, i ett post-sexuellt Europa. Det om något är radikalt och samhällskritiskt.