Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Filmrecension: Rogue One: A Star Wars Story – lyckad kraftmätning med det förflutna

Från 2016
Uppdaterad 23.12.2016 10:20.
Två rebeller och en robot poserar.
Bildtext Trio med stjärnpotential? Diego Luna och Felicity Jones flankeras av årets mest underfundiga robot i Rogue One: A Star Wars Story.
Bild: Copyright: 2016 Lucasfilm Ltd. & ™, All Rights Reserved.

Efter fjolårets nystart på sagan om Stjärnornas krig kommer nu en fristående del som presenterar upptakten till den historia som drabbade filmvärlden 1977. Men hur fristående är den egentligen?

Vi befinner oss i en galax långt, långt borta när vi i ett öde landskap möter mamma Lyra Erso (Valena Kane), pappa Galen Erso (Mads Mikkelsen) och deras dotter Jyn. Den lilla familjen bor i en grottliknande boning, odlar den karga marken och har av allt att döma länge förberett sig på det som sker i filmens första scen.

En våldsam sammandrabbning leder till att den lilla flickan ensam tvingas ta sin tillflykt till bergen där hon tas om hand av en ärrad krigare vid namn Saw Gerrera (Forest Whitaker).

Född till stjärnkrigare

Därefter tar handlingen ett galaktiskt skutt framåt i tiden och vi inser att Jyn (Felicity Jones) vuxit upp till en Ronja/Katniss-inspirerad rebell som tar till vapen när hon inser att pappa Galen inte var det minsta galen utan en man som tvingades handla mot sitt samvete.

Detta i och med att hans kunnande utnyttjades till utvecklandet av Dödsstjärnan – det ultimata vapnet. Men som hämnd lät han under processen bygga in en svaghet i systemet, en svaghet som kan vara av avgörande betydelse för kampen mellan gott och ont.

Självständig story?

Rogue One: A Star Wars Story har från första stund utmålats som en självständig Star Wars-spinoff. Man borde alltså inte behöva sitta och grubbla över var på tidslinjen den passar in och vilka intrigtrådar den påverkar. Eller påverkas av.

Men come on – en självständig Star Wars-historia? Är det faktiskt någon som köper den tanken? En person med noll koll på det tidigare kultmaterialet kan knappast känna sig annat än desorienterad inför mötet med Jyn Erso, talande robotar, soldater i vit plastmundering och ett evigt tjat om vikten av att vara ”ett med kraften".

Fraser och symboler som under 40 år ätit sig in vårt kollektiva medvetande utgör automatiskt den fond mot vilken vi läser detta till synes fristående verk.

Stormtroopers vadar i vatten.
Bild: Copyright: 2015 Lucasfilm Ltd. & ™, All Rights Reserved.

Det fungerar!

När man väl insett att det inte lönar sig att låtsas att detta är en helt egen historia kan man koppla av och njuta av ett frejdigt äventyr där vänskap, lojalitet, uthållighet, humor och hänvisningar till det som komma skall utgör givna element.

I grunden finns en fin far och dotter-relation och en spännande jakt efter dödsstjärnans hemliga ritningar. Mer komplicerat än så behöver det inte vara för att fungera. Åtminstone inte när man har skådisar som Jones, Diego Luna och Donnie Yen att bolla med. Glad blir man förstås även över att se Fares Fares glimma till.

Persongalleriet är således tillräckligt färgstarkt, miljöerna tillräckligt kyliga och actionscenerna tillräckligt heta för att intensiteten skall hålla. Förutsatt att man gillar scifi-genren, står ut med en hög nördfaktor.och kan leva med tanken på att även de kommande 40 åren kommer att utgöra en evig Star Wars-loop.

Störst av allt är... tron

Frånsett actionbiten och betydelsen av att skapa världar och karaktärer som fansen kan ta till sig så är det ändå fortsättningsvis undertexten som är det intressanta med Star Wars. De religiösa dimensionerna, den tydliga symboliken.

Denna gång handlar allt om vikten av att tro. Tro på att kraften bär, skyddar och vägleder. Tron på det goda inom människan. En beredskap att ge sitt liv för det man tror på.

Och häftigare än så kan det väl inte bli?

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln