"Jag skämdes för Europa och jag skämdes över våra politiker"

Alexander Uggla åkte i november i höstas ut på räddningsfartyget ”Dignity” med uppgiften att rädda människor på flykt över Medelhavet. Alexander jobbar som kommunikatör på Stockholmskontoret hos den medicinsk-humanitära organisationen Läkare utan gränser.

– Flyktingsituationen har pågått i två år och den har blivit värre och värre. I år så har nästan 5000 människor drunknat i Medelhavet. Det har aldrig tidigare varit så illa som det är nu, berättar Alexander i Myteriet.

Läkare utan gränser är en av hjälporganisationerna som har som uppgift att hjälpa människor som riskerar att drunkna under flykten över Medelhavet. Organisationen hade i höstas tre räddningsfartyg ute på havet, med kapacitet att rädda mellan 400 till 700 personer per fartyg.

De dog framför mina ögon. Det var fullständigt onödiga dödsfall.

― Alexander Uggla, Läkare utan gränser

Kritisk situation

Alexander fick frågan om att åka ut i början av november och åkte i väg så gott som genast samma månad.

– Båtarna som används för flykten är i väldigt dåligt skick. Det är ofta låga gummibåtar, de läcker in vatten och är helt enkelt inte gjorda för det väder som de färdas i.

Alexander och räddningsfartyget ”Dignity” befann sig omkring 25 kilometer från Libyens kust.

– Många klarar sig knappt till platsen vi kommit till för att hjälpa.

Hörde fruktansvära berättelser

När Alexander var ute fanns 20 personer i besättningen ombord på räddningsfartyget: en läkare, två sjukskötare, en stor del erfarna sjömän, en logistiker och en projektledare – Alexander arbetade främst som kommunikatör.

– Vi var alla en del av besättningen och vi gjorde det som behövdes. Det var väldigt intensiva situationer när en räddning var i gång, men min uppgift utöver det var att tala med personerna som hade räddats. Jag fick höra deras upplevelser.

De som Alexander träffade flydde från krig, våld och fattigdom i sina respektive hemland – människor på flykt från Västafrika, Afrikas horn, Syrien, Afganistan och Irak, bland annat.

De som överlevde flykten tog sig till Libyen och fick därifrån hjälp att ta sig till Europa, främst till Italien.

– De hade upplevt fruktansvärda saker under sin flyktväg. Det handlade om våld, våldtäkter, övergrepp och tortyr. Många tog sig till Libyen, där det nu pågår ett kaosartat inbördeskrig. För många fanns inget annat alternativ än att sätta sig i båten.

Överbelastade gummibåtar

Alexander berättar om ett räddningsuppdrag som var särskilt dramatiskt.

– Vi fick uppgifter om en vit gummibåt som var i sjönöd i närheten av oss. Man kan nästan kalla den en engångsgummibåt, den var ganska stor men väldigt låg.

Ombord på gummibåten fanns 136 personer, det var stor sjögång och båten såg ut att kollapsa. Alexander berättar att läget var väldigt kritiskt.

– Jag skulle uppskatta att båten rymde högst 50 personer, kanske 60. Det första vi alltid gjorde var att förse passagerarna med flytvästar – det är ett väldigt kritiskt skede. Om det utbryter panik före alla har flytvästar så kan det gå riktigt illa.

De vet vilka risker de tar, men de ser inte något annat alternativ.

― Alexander Uggla, Läkare utan gränser

Såg människor dö

Alexander och besättningen på ”Dignity” slängde över flytvästar till gummibåten och passagerarna började klä på sig. Gummibåten var delvis översvämmad och hade en spricka i bottnen. I samma stund som de klädde på sig flytvästarna, i trängseln och paniken, började båten kollapsa. Passagerare föll överbord och drog av misstag med sig andra i vattnet. Vågorna spred sedan människorna åt olika håll.

När räddningsfartyget hade plockat upp 132 personer hittades fyra medvetslösa i den översvämmade båten. Man började ge hjärt- och lungräddning och försökte rädda deras liv.

– De dog framför mina ögon. Det var fullständigt onödiga dödfall. Om det hade funnits ett lagligt och tryggt sätt att söka asyl i Europa så skulle de inte ha dött. Men fyra unga män, gissningsvis i 25-årsåldern, dog där och då.

– Jag skämdes för Europa och jag skämdes över att våra politiker låter det här ske. Allt kändes så fruktansvärt onödigt helt enkelt.

Alexander berättar att han hade förberett sig för starka upplevelser under sitt uppdrag. Han var beredd att se dödsfall, men berättelserna han fick höra under uppdraget drabbade honom mest.

– De här människorna har familjer, föräldrar och barn, som de saknar. Det var väldigt starkt att höra deras berättelser och se den situation som de är utsatta för. De vet vilka risker de tar, men de ser inte något annat alternativ. Det är viktigt att komma ihåg.