Jonas Forsbacka: Vad är julen värd egentligen?

När det närmar sig julafton tänker jag på alla vardagsrum jag har sett som jultomte, och alla hem där ute som jag annars alltför sällan tänker på.

Jag står i mitten av vardagsrummet i ett österbottniskt hem. Två yngre barn klättrar på mig – den ena hänger på min rygg, den andra på mitt vänstra ben. Det sitter femton personer i alla åldrar i en ring runt omkring mig, det är stor förväntan i luften. Golvet syns snart inte längre, massor av upprivet presentpapper har kastats runt som ett regn av melodifestivalkonfetti.

Jag sjunger mina sånger, dansar mina danser och delar ut de cirka 150 julklapparna. Det är underhållning, det är mastodont. Det här händer bara en gång om året, och det har betalats mycket för att det ska synas i rummet.

Ur ett större perspektiv tycker jag inte längre att julens traditioner bara känns härliga, det gjorde jag innan jag blev jultomte. Julen är också en alkoholhögtid.

En annorlunda julafton

En julafton går jag till ett familjecenter för omhändertagna flyktingbarn. Jag står i mitten av rummet, jag sjunger mina sånger, jag skojar och gör mig till. Golvet är fritt från skräp och borden dignar inte av skinkfat och rotsakslådor. Det här är inte ett hem från en annan värld än de jag tidigare har tomtat för, men det är ett alldeles annat sätt att fira jul.

Jag är tomte på ett boende för personer med funktionsnedsättningar. Granen är klädd och en person med alltför låg lön för sitt arbete sitter vid ett elpiano och spelar ”Sylvias julvisa”. En del får massor av presenter och julkort, andra får en julkapp som staten betalat.

Det finns människor där ute som ska fira jul ensam. Det finns människor som förknippar julen med sorg och saknad.

Nappchocken

Jag står i tamburen i ett annat hem samma kväll, med fyra tomma och slitna julklappssäckar i händerna. Jag har skrockat mina sista ”Ho-ho-ho” och sagt ett sista ”God jul och gott nytt år”. Jag ska strax gå när ett av de yngsta barnen kommer fram till mig och ledsamt men bestämt ger mig en napp. Jag är förvirrad men juligt bejakande. Barnet måste sluta använda napp nu.

Tänk att det här barnet respekterar mig, väsendet jultomten, så mycket att hen går med på att överräcka nappen åt mig, bara för att det är familjens tradition.

En halv julskinka

Det finns människor där ute som ska fira jul ensam. Det finns människor som förknippar julen med sorg och saknad. Det finns människor som bara väntar på att julhelgen ska ta slut – som väntar på ett asylbesked.

Kanske köper någon en halv bit av den billigaste julskinkan, kanske betyder inte julen så mycket för en del människor? Så klart är det så – alla har inte råd att fira jul, och alla bryr sig inte om julen. Någon kanske grälar med släkten, och påminns särskilt mycket om det nu när familjeåterträffarnas högtid är här.

Glömmer inte glöggen

Kanske står någon jultomte på julafton utanför ett rött hus med vita knutar när ett av de äldre barnen kommer ut genom dörren och tar sin fumliga förälders stora läderplånbok ur jackfickan, för att hjälpa hen att ta fram tjugolappen som tomten ska ha som arvode.

Ur ett större perspektiv tycker jag inte längre att julens traditioner bara känns härliga, det gjorde jag innan jag blev jultomte. Julen är också en alkoholhögtid.

Jag tror inte på tomten, inte heller att julefrid ges åt alla. Man kan pynta, stressa och fixa klart där hemma, som om det handlar om liv eller död att allt ser ut som det alltid har gjort. Samtidigt kan man också tänka på vilka andra hem som finns där ute.

Julen är inte jämlik.