Hoppa till huvudinnehåll

Tro

Roland väntar på att någon skulle hälsa på - "Varför är jag så ensam?"

Från 2016
Uppdaterad 30.12.2016 12:59.
Roland Grankulla.
Bildtext Jag känner mig påträngande, säger Roland Grankulla. Folk blir kanske trötta på mig då jag ringer hela tiden.
Bild: Yle/Jyrki

Även om Roland Grankulla har många släktingar och vänner känner han sig ensam nästan varje dag. Bilarna susar förbi hans lägenhet i Larsmo och det är sällan någon stannar och sticker sig in. Många säger att de tänker komma.

- Men när de kommer är en annan femma, säger Roland.

Han tycker att det oftast är han själv som tar kontakt, och han känner sig påträngande.

Kom in på kaffe! Du behöver inte stanna länge. Det räcker med fem minuter.

― Roland

Han har länge hoppats på förändring och för några år sedan var han med i Sions Missionstidning för att berätta om sin ensamhet.

roland grankulla går uppför trapporna med sina kryckor
Bildtext Största delen vill inte bli intervjuade, säger Roland Grankulla. Men om alla springer undan då reportern närmar sig. Inte blir det något då. Så jag brukar ställa upp.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

- Jag tänkte att folk skulle få upp ögonen då, om jag berättade.

I artikeln med rubriken Ensamheten är värst skickade Roland en hälsning till läsarna: "Glöm inte bort oss som är ensamma. Stanna gärna upp, titta på oss, se oss och prata med oss."

- Så jag hoppades att mänskor skulle börja ringa på min dörr och säga hej, häng med.

roland grankulla dricker kaffe
Bildtext Att det inte bara skulle vara jag som tog kontakt, säger Roland. Att det skulle kunna vara andra vägen också.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Men inget hände.

- Okej, vissa gånger fick jag massor med besök, berättar han.

Då han låg på sjukhus, till exempel. Då kom det så mycket folk att han fick tacka nej till vissa. Också när han fyllde 40 år blev det uppslutning.

- Jag hade inte räknat med så där mycket folk, skrattar Roland. Det kom långt över hundra.

Det var i vardagen det inte blev någon förändring.

- På fritiden, då jag är hemma. Då sitter jag fortfarande och väntar.

bilarna kör bara förbi fönstret
Bildtext Så var det onödigt att jag var med i tidningen? frågar Roland. Sådana funderingar får man.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Jag dricker kaffe. Njuter på balkongen. Lyssnar på musik. Tänker på hur andra har det när de är tillsammans.

― Roland
roland grankulla står på balkongen
Bildtext Man får mörka tankar då man vet hur roligt andra har det, säger Roland. Att vad är min uppgift här? Varför är jag så ensam? Är det på grund av mina ben?
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Roland har en cp-skada och går med kryckor för det mesta. Han tänker ofta på hur skönt det skulle kännas att kunna springa fritt och brukar be till Gud om det ibland.

bibel och två ljus
Bildtext Att Gud, att hjälp. Jag vill få bättre ben och jag vill hitta en livskamrat. Så har jag bett många gånger, säger Roland. Säkert tusen.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Men med bönen är det som att vänta på att någon vän ska komma.

- Han där uppe verkar vara borta han också. Finns han ens? Hör han mig?

träden speglar sig i vattenytan
Bildtext Jag skulle vilja se en skymt, säger Roland.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Att bara vänta på förändring är som att gå på samma stig precis hela livet, tycker Roland och vill gärna göra en avstickare. När han tröttnar på att sitta i lägenheten brukar han åka buss, till Karleby eller Vasa eller både och.

Och eftersom han brukar hjälpa busschaufförerna med både städning och paket, så får han ofta åka med gratis.

Roland Grankulla sitter på bussen
Bildtext Vill chaufförerna ha sällskap kan man ställa upp, säger Roland.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Som larsmobo har Roland åkt buss hela livet och minns också de lite äldre bussarna.

en väg
Bildtext Jag tog alltid bussen till Båtsmans skola i Jakobstad, berättar Roland. Det var en träningsskola där jag mobbades i tio år.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen
Roland Grankulla står utanför Båtsmans skola där han blev mobbad under många år
Bildtext Hur orkade jag vara här i tio år? undrar Roland. Det är inte många som skulle orka det. Vingelben! Och andra hemska ord. De mobbade, som barn gör. Jag hade svårt att läsa och de trodde de var bättre själva.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen
Roland går förbi Båtsmans skola
Bildtext Man orkar inte vara med sådana som bara mobbar och är elaka, säger Roland. Man går iväg. Man drar sig avsides. Man håller sig utanför.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Också nuförtiden tar han bussen till Jakobstad och till jobbet där han borrar i metall fyra timmar om dagen.

- Själva jobbet är enformigt, men arbetskompisarna brukar komma fram och klappa mig på axeln och skoja.

Roland Grankulla med sina arbetskamrater
Bildtext Roland och hans jobbarkompisar.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

För lönen brukar Roland göra en ordentligare avstickare till Karesuando, i norra Sverige.

- Dit åker jag direkt när jag får chansen, säger han.

Oftast på påsken, men också andra längre veckoslut. I Karesuando känner Roland nästan alla och när han inte är på plats längtar han dit.

roland grankulla skrattar
Bildtext Det värmer i hjärtat då jag tänker på Karesuando, säger Roland.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

Resan dit är ganska lång, så när Roland kommer fram brukar han vara trött. Men i byn skrattar de bara och och säger att han knappast kommit dit för att sova.

- Och så bjuder de mig på kaffe.

En gång var det en som lade sina händer framför mina ögon och sa att gissa vem det är.

― Roland minns en händelse i Karesuando

- Jag brukar skoja med dem och säga att jag inte vet om jag hinner gå på kaffe till alla i byn.

roland grankulla ser glad ut
Bildtext Men en gång gjorde jag det faktiskt, säger Roland. Jag gick runt från hus till hus. In till folk. Och överallt var jag välkommen.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen
roland tittar ut mot horisonten
Bildtext Jag har funderat på det flera gånger, säger Roland. Om jag borde flytta dit. Men det är ju ett så litet ställe. Jag kanske inte hittar något jobb.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen

- De tänker mera på oss som är ensamma där. De drar i mig, nästan. De säger hej, häng med.

horisonten
Bildtext Och så ska det vara.
Bild: Yle/Jyrki Karjalainen
Varför är jag så ensam? - Spela upp på Arenan

Delta i kampanjen #platsförentill

Vilken är din historia? Vilka är dina planer? Bli inspiratör och delta i Strömsös och hela Svenska Yles kampanj #platsförentill och gör din omgivning trevligare och roligare. Berätta om då du har öppnat ditt hem eller din fritid för någon från en annan kultur, för någon som är ensam eller för någon som du annars inte brukar umgås med. Eller berätta om hur du planerar ett sånt möte. Ladda upp en text och en bild (om du har) här längre ner på sidan.

Om du vill kan du använda vårt julkort:

Här kan du ladda ner kortet och läsa mera om kampanjen.

Texten Välkommen, Tervetuola, Welcome ritad i kalligrafisk stil
Bild: Yle/Camilla Forsén-Ström