Roland väntar på att någon skulle hälsa på - "Varför är jag så ensam?"
Även om Roland Grankulla har många släktingar och vänner känner han sig ensam nästan varje dag. Bilarna susar förbi hans lägenhet i Larsmo och det är sällan någon stannar och sticker sig in. Många säger att de tänker komma.
- Men när de kommer är en annan femma, säger Roland.
Han tycker att det oftast är han själv som tar kontakt, och han känner sig påträngande.
Kom in på kaffe! Du behöver inte stanna länge. Det räcker med fem minuter.
Roland
Han har länge hoppats på förändring och för några år sedan var han med i Sions Missionstidning för att berätta om sin ensamhet.
- Jag tänkte att folk skulle få upp ögonen då, om jag berättade.
I artikeln med rubriken Ensamheten är värst skickade Roland en hälsning till läsarna: "Glöm inte bort oss som är ensamma. Stanna gärna upp, titta på oss, se oss och prata med oss."
- Så jag hoppades att mänskor skulle börja ringa på min dörr och säga hej, häng med.
Men inget hände.
- Okej, vissa gånger fick jag massor med besök, berättar han.
Då han låg på sjukhus, till exempel. Då kom det så mycket folk att han fick tacka nej till vissa. Också när han fyllde 40 år blev det uppslutning.
- Jag hade inte räknat med så där mycket folk, skrattar Roland. Det kom långt över hundra.
Det var i vardagen det inte blev någon förändring.
- På fritiden, då jag är hemma. Då sitter jag fortfarande och väntar.
Jag dricker kaffe. Njuter på balkongen. Lyssnar på musik. Tänker på hur andra har det när de är tillsammans.
Roland
Roland har en cp-skada och går med kryckor för det mesta. Han tänker ofta på hur skönt det skulle kännas att kunna springa fritt och brukar be till Gud om det ibland.
Men med bönen är det som att vänta på att någon vän ska komma.
- Han där uppe verkar vara borta han också. Finns han ens? Hör han mig?
Att bara vänta på förändring är som att gå på samma stig precis hela livet, tycker Roland och vill gärna göra en avstickare. När han tröttnar på att sitta i lägenheten brukar han åka buss, till Karleby eller Vasa eller både och.
Och eftersom han brukar hjälpa busschaufförerna med både städning och paket, så får han ofta åka med gratis.
Som larsmobo har Roland åkt buss hela livet och minns också de lite äldre bussarna.
Också nuförtiden tar han bussen till Jakobstad och till jobbet där han borrar i metall fyra timmar om dagen.
- Själva jobbet är enformigt, men arbetskompisarna brukar komma fram och klappa mig på axeln och skoja.
För lönen brukar Roland göra en ordentligare avstickare till Karesuando, i norra Sverige.
- Dit åker jag direkt när jag får chansen, säger han.
Oftast på påsken, men också andra längre veckoslut. I Karesuando känner Roland nästan alla och när han inte är på plats längtar han dit.
Resan dit är ganska lång, så när Roland kommer fram brukar han vara trött. Men i byn skrattar de bara och och säger att han knappast kommit dit för att sova.
- Och så bjuder de mig på kaffe.
En gång var det en som lade sina händer framför mina ögon och sa att gissa vem det är.
Roland minns en händelse i Karesuando
- Jag brukar skoja med dem och säga att jag inte vet om jag hinner gå på kaffe till alla i byn.
- De tänker mera på oss som är ensamma där. De drar i mig, nästan. De säger hej, häng med.
Delta i kampanjen #platsförentill
Vilken är din historia? Vilka är dina planer? Bli inspiratör och delta i Strömsös och hela Svenska Yles kampanj #platsförentill och gör din omgivning trevligare och roligare. Berätta om då du har öppnat ditt hem eller din fritid för någon från en annan kultur, för någon som är ensam eller för någon som du annars inte brukar umgås med. Eller berätta om hur du planerar ett sånt möte. Ladda upp en text och en bild (om du har) här längre ner på sidan.
Om du vill kan du använda vårt julkort:
Här kan du ladda ner kortet och läsa mera om kampanjen.
