Flykten från Mosul. Kapitel 6 - Mellanstation Turkiet. Roulette med livet som insats.
”Så fort vi kommit ut från bukten vi startat från slog vågorna in över kanterna. Vi blev alla genomvåta och männen längs kanterna öste vatten allt vad de kunde med allt de hade till hands. Skor. Mössor. Allt som gick att ösa med.”
Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång
Jag stannade i Mersin två veckor medan jag undersökte hur jag kunde ta mig vidare. Alla smugglare sade att deras rutt var bäst. Billigast och bäst. En syrier som jag träffade i hamnen sade att båtvägen från Mersin var bäst. Han hade skeppat flyktingar sen 2010. Tidigare hade det gått en båt från Mersin till Italien. Rutten var berömd och kallades ”The Mersin way”. Den möjligheten fanns inte längre. Rutten hade stoppats. Turkarna hade stoppat den.
Jag gick ofta ner till hamnen och tittade på båtarna. Den som gått på Italien var en rostig gammal skorv och resan skulle ha tagit fjorton dygn. Med 600 människor ombord. Kanske. ”Kanske” var det svar man oftast fick. Kanske går det en båt om en vecka. Kanske går det en båt till Kreta. Kanske. Och: ”no problem”.
Smugglarna erbjöd också resor till Kanada, till Australien, till Europa – men då måste jag först ta mig till Ankara eller Istanbul. Och jag måste få visum till något land. Det var inte lätt, det var omöjligt. Jag saknade flera dokument som blivit kvar i Mosul. Och det fanns ingen centralregering som kunde utfärda nya. Jag sökte också in vid flera universitet i Europa, det skulle ha gjort det lättare för mig att komma in. Men inget universitet tog emot mig
Jag insåg att jag inte skulle komma någonstans från Mersin. Jag tog en buss till Istanbul. Resan räckte sexton timmar.
I Istanbul tog jag kontakt med mänskosmugglare. Turkar, irakier, syrier … alla spred lögner om hur enkelt det var att komma bort från Turkiet om jag anlitade dem. Jag försökte kalkylera risker och kostnader. Att flyga: lägsta risken men de högsta kostnaderna. Båt: hög risk men lägre kostnader. Till fots: hög risk och låga kostnader.
Det fanns alltså de här tre möjligheterna.
Åren 2011- 12 hade många kommit till Europa genom att gå till fots genom europeiska delen av Turkiet upp till den grekiska eller bulgariska gränsen. Men nu hade det blivit omöjligt. Av de rapporter som vi fick från folk längs vägen fick vi veta att bulgariska gränsvakter grep folk som försökte komma in i landet, misshandlade dem eller torterade dem. Ingen rekommenderade längre den vägen. Medan den grekiska gränsen var helt stängd. Jag beslöt mig för att flyga.
Greklands asylpolitik risas
Den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström kritiserar skarpt Greklands flykting- och asylpolitik. Grekland planerar att bygga ett långt stängsel vid gränsen mot Turkiet.
När man är tvungen att anlita kriminella och finna sig i deras befallningar är det bra att vara lierad med någon som har erfarenhet och kanske makt eller auktoritet. Risken att bli lurad är stor, och insatserna du är tvungen att göra är också stora.
De människor du får att göra med är aggressiva och opålitliga. Hur säkrar du dig mot att bli lurad? Det är som en djungel. De vill bara ha dina pengar. Allt kan hända. Allt ändras hela tiden. De kan ta ditt pass ifrån dig. Ge aldrig ditt pass ifrån dig. Speciellt irakiska och syriska pass är eftertraktade, för de kan ge innehavaren uppehållstillstånd i Tyskland. Smugglarna vill ha dig i ditt våld för att komma åt dina pengar. Smugglarnas tjänster kan kosta tusentals dollar eller euro. Så du försäkrar dig. Du försäkrar din insats i en annan firma. Det är så det går till.
Det fanns två firmor som garanterade att smugglarna genomförde de tjänster du betalt för. Alltsammans var välorganiserat, och den turkiska staten kände till det. Allt sker öppet, som god affärsverksamhet. Det fanns en äldre firma och en nyare firma. Den nyare visade sig emellertid vara lika skurkaktig som det projekt den var involverad i, nämligen mänskosmuggling. Efter en tid försvann de nämligen med alla de pengar förtvivlade och olyckliga mänskor betalat in till dem. Jag vände mig till den äldre och väletablerade firman.
Försäkringsverksamheten – om vi kan kalla det så – går till på det sättet att du tillsammans med smugglaren går till ”försäkringsfirmans” kontor. Ni sätter er mitt emot ”försäkringsagenten” och du berättar vilken summa du kommit överens om med smugglaren. ”Tjänstemannen” skriver ett dokument på det här, du går med honom till ett sidorum, sätter pengarna i ett kuvert som förseglas, förses med en sifferkod och placeras i ett kassaskåp. Du får ett kvitto på depositionen och ett annat papper med koden.
Om allt går bra och du kommer fram till ditt mål skickar du ett SMS med koden till smugglarna som hämtar pengarna. Ifall du förolyckas eller inte hör av dig inom en viss tid kan smugglaren lyfta pengarna utan kod. Ifall du blir rånad på koden ringer rånaren smugglaren som då kan lyfta dina pengar. Därför rekommenderar ”tjänstemannen” att du memorerar sifferkoden och bränner papperet inför smugglarens ögon. Det fanns ett askfat på kontoret för det här ändamålet.
De här företagen finns i Turkiet, i Grekland, i Europa. Det är en internationell businessverksamhet och det handlar om stora pengar. Mycket stora pengar. Hur många flyktingar har det anlänt till Europa under de senaste fem åren? Multiplicera det med några tusen dollar, så får du en uppfattning vad det handlar om.
Det finns två flygplatser i Istanbul. Den stora internationella Atatürk-flygplatsen varifrån det går tusentals flyg åt alla håll i världen varje dag. Och den mindre Sabiha Gökçen-flygplatsen. Jag kom överens med smugglaren att flyga därifrån.
När du kommer till Europa är det viktigt var du först blir registrerad med fingeravtryck, för om du blir mottagen och registrerad i säg Bulgarien kan du enligt Dublinöverenskommelsen bli tillbakaskickad dit ifall det land du slutgiltigt vill nå inte tar emot dig.
Jag hade nu varit nästan en månad i Turkiet, mitt turistvisum höll på att gå ut, jag hade satsat alla pengar jag hade kvar för en resa till Europa. Jag förberedde mig för resan. Jag köpte nya kläder, förberedde mig psykologiskt. Smugglarna ville ha mitt pass. Jag sade att jag ger inte mitt pass. De sade att jag inte hade alla dokument. De hade fått alla dokument, och alla mina pengar.
Två dagar före resan ringde smugglarna och sade att resan var stoppad. De turkiska myndigheterna hade stoppat resan. Någon hade kanske fått för lite betalt och bestämt sig för att bränna hela resebusinessen.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Någon erbjöd skjuts upp genom Balkanländerna i en container. En annan sjövägen. Varje dag kostade, hotell, mat, med mera, och jag hade nu varit 28 dagar i Turkiet. Mitt visum höll på att gå ut. Det var en mycket svår situation. Jag var ensam. Jag led av en svår stress på grund av att möjligheterna tycktes vara uttömda och det var så svårt att välja bland dem som fanns kvar. Det var som att spela roulette med livet som insats.
Alla kan tappa huvudet i den situationen och fatta desperata, oöverlagda beslut.
Jag beslöt att försöka sjövägen. Jag blev erbjuden jetbåt, fiskebåt och gummibåt, alla till olika destinationer och olika pris. Alla hade sina fördelar och sina nackdelar. Jag sade att jag tar fiskebåten.
Min uppgörelse med smugglarna ändrades alltså från flyg till båt och det blev billigare på så sätt. Smugglarna erbjöd hela paket, erbjöd sin assistens hela vägen till Europa. Som en turistresa med helpension. Det var som en marknad, ett snabbköp, där man kunde inhandla det man behövde. Jag betalade bara för överfarten, båtresan. Jag litade inte på dem och ville inte riskera mera.
Båtresorna gick från Izmir. Jag tog en buss till Izmir. Stressen var ännu svår, var kunde man äta billigt, var sova billigt – jag övernattade nu i sovsalar med många män i samma rum. Izmir var fyllt av flyktingar som bara gick och väntade på det samma som jag – att komma bort därifrån.
När jag kontaktade ”researrangören” i Izmir sade han att jag var på fel ställe. ”Vad! Båten skulle ju går från Izmir.” ”Inte nu längre. Saker har ändrats. Du måste vara i Didim. Därifrån får du en båt till den grekiska ön Farmakonisi.”
Vi hade inte kommit överens om det. Karln var en skurk, men jag kunde ingenting göra. Didim ligger i sydvästra hörnet av Turkiet. Staden var under antiken berömd för sitt Apollotempel. Och för sina sibyllor, som kunde spå framtiden genom att lyssna på suset i ekarnas kronor. Ifall jag hade tillfrågat dem skulle de om de varit sanningsenliga avrått mig från resan till Didim. Men jag hade inget val.
Jag tog en taxi till Didim utan att ha en aning om vad framtiden skulle föra med sig.
' /%3E%3C/svg%3E)
Minst 18 drunknade utanför Turkiets kust
Kustbevakningen räddade 15 personer.
Jag hade fått instruktioner att vänta på en viss person på en viss plats i staden. Jag blev hämtad i taxi och förd till ett trevåningshus utanför staden. I huset bodde en nittonårig syrisk man, hans syster och systerns två barn. Jag fördes in i ett rum där det redan satt 10 – 12 personer. Vi skulle invänta natten.
Medan vi väntade blev vi instruerade hur vi skulle använda livvästarna. Vi skulle klä av oss alla kläder, sätta våra värdesaker inneslutna i plast närmast kroppen, sedan flytvästarna och till sist våra ytterkläder. På så sätt skulle vi lätt kunna kränga av oss ytterkläderna om det … ja om det skulle behövas.
Flytvästarna skulle vi emellertid få först på stranden. Det skulle se misstänkt ut om det far en massa mänskor genom stan klädda i orangefärgade flytvästar, sade syriern.
När mörkret fallit kom tre taxibilar för att hämta oss. De sade att jag inte rymdes med, trots att jag tyckte att jag väl hade rymts. Alla de andra flyktingarna var syrier.
”Varför fick jag inte åka med”, frågade jag
”Vänta, vänta, ta det lugnt, det ordnar sig”, var det enda svar jag fick.
Jag kände mig inte alls lugn. Ingen taxi kom. Klockan var 11 på kvällen. Jag ringde till syriern. Han svarade inte. Ringde igen. Inget svar. Jag ringde till kontaktpersonen i Istanbul. Han svarade inte. Klockan blev 12.
Plötsligt ringde mannen från Istanbul. Han berättade att polisen hade tagit alla flyktingarna. De var alla syrier. Det är skillnad på irakier och syrier i Turkiet. Syrierna skickas inte tillbaka. Irakierna skickas tillbaka till Bagdad. Jag började undra: hade syriern anat eller vetat någonting. Eller hade han bara velat hjälpa sina landsmän?
Men jag kunde inte bli kvar i huset. Om polisen gjorde ett tillslag och fann mig här ensam med en ung kvinna skulle det vara slut. Det var katastrof. Jag kunde bli skickad tillbaka till Bagdad.
Jag stack iväg så fort som möjligt. Smugglaren i Istanbul hade försökt förmå mig att stanna men jag tog min ryggsäck och gick. Gick från en egendomlig familj i en underlig stad. En stad där endast poliser och smugglare rörde sig i nattens mörker. Och jag med min ryggsäck. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt. Mitt visum hade gått ut. Om jag blev stoppad av polisen väntade omedelbar utvisning.
Jag hittade en busstation på min telefonkarta och började gå ditåt. Jag gick i två timmar. Då såg jag dem igen, smugglarna och deras ”passagerare” – de kom i en taxi. Syriern hann se mig. De stannade och han frågade vart jag var på väg. ”Varför inte stanna i alla fall?” sade han. Men nej, nu hade jag inte längre något förtroende för honom eller för dem som han arbetade för.
Jag väntade på en buss hela natten tills det kom en som gick till Mersin. Som jag hade startat från en månad tidigare. Nu var mitt visum utgånget, min kassa hade sinat. Jag kunde inte ta in på hotell på grund av båda de här orsakerna. Jag var också rädd att bli stoppad av polisen. Efter två dagar i Mersin trodde jag att jag höll på att bli galen. Jag var desperat och rädd att jag skulle börja göra idiotiska saker.
Flyktingströmmen i Mersin hade ju inte minskat på en månad. Snarare tvärtom. Läget i Syrien förvärrades hela tiden. Jag slog mig i slang med en syrisk grupp som leddes av en man som jag nästan genast fick förtroende för. Han var omkring 50 år gammal. I Syrien hade han varit chef för en cementfabrik. Nu var fabriken där han arbetat och hans hus sönderbombade. Nu ville han bara rädda sin familj och sig själv. Jag tror att han också fick förtroende för mig – det skulle visa sig senare – när jag berättade att jag var läkare.
Vi beslöt att försöka igen från Izmir. Han kände personer där, affärskontakter från tidigare. Han kom överens med smugglare att de skulle ta oss i gummibåt till Mytilene på Lesbos. De ordnade hotell för oss, och sade att vi skulle vänta medan de fixade båten. Vi väntade. I fjorton dagar väntade vi, medan hotellräkningen växte liksom vår otålighet. Än skyllde de på vädret, än på något annat.
Till slut, efter alla lögner och när vi använt så mycket pengar vi kunde avvara på hotellet ställde vår ledare ultimatum: nästa natt far vi, annars får ni inga pengar alls. Vi visste alla att det kunde sluta med döden. Och att jag tog chansen och reste med var det mest ologiska beslut jag någonsin fattat.
Samlingspunkten låg i Dikli, norr om Izmir. Redan att för en stor grupp utlänningar ta sig med buss till Dikli innebar en stor risk, eftersom alla förstod att vi skulle bli hjälpta av smugglare att ta oss till Grekland. Men jag tror att lokalbefolkningen såg med sympati och förståelse på oss, men inte heller hade något emot att vi lämnade deras land – efter att ha lämnat efter oss en rejäl summa pengar.
Smugglarna hade sagt att vi skulle vara 20 personer i båten – när vi kom fram var vi 45 personer som skulle trängas i samma båt. Som var registrerad för högst 10 personer. Vi i vår grupp var 14 personer.
Det var beckmörkt på stranden. Varje gång vi såg ett ljus närma sig sprang vi och gömde oss bland klipporna i närheten. Vi trodde att en av smugglarna skulle följa med, men så var det inte. Och inte en enda av oss hade erfarenhet av att köra en gummibåt driven av en utombordsmotor.
Våra smugglare ordnade därför raskt en provtur för den som skulle köra båten, en liten runda ute på viken. På vägen tillbaka smällde motorn i en sten och slocknade. Vi trodde att allt var över. När det sen visade sig att det endast fanns 13 flytvästar sade de två andra grupperna nej. De far inte. Det är livsfarligt. ”Vi har försökt förut, man klarar det inte”, sade de.
De två andra grupperna samlade ihop sina saker, sina ryggsäckar, och gick tillbaka till byn. Vi blev kvar. Vår syriske ledare tog mig så avsides och vill veta min åsikt. ”Vad skall vi göra.” Han ville att jag skulle ta allas våra öden i mina händer och bestämma vad vi skulle göra. En läkare måste ofta fatta avgöranden som gäller liv och död. Andras liv och död. Nu gällde det mitt liv. Och hans liv. Och hela gruppens liv. ”Farbror”, sade jag. Jag hade fattat så mycket sympati för honom att jag börjat kalla honom farbror. ”Farbror. Vad du än bestämmer dig för att vi skall göra så stöder jag dig. Jag är med dig.”
Han sade att vi far. Vi var överens. Vi tar risken och far.
Vi hittade extra bensin gömd bland klipporna, men inga fler flytvästar. Vår ledare sade: ”Nu sätter ni alla på er flytvästar.” Det räckte till alla utom till honom själv. Vi satte oss tillrätta i gummibåten som var nedtyngd nästan till kanten, kvinnorna och barnen i mitten, männen längs kanterna. Jag satt i fören för att navigera med min GPS.
Vi fick igång motorn som inte var skadad och startade färden mot väst. Så fort vi kommit ut från bukten vi startat från slog vågorna in över kanterna. Vi blev alla genomvåta och männen längs kanterna öste vatten allt vad de kunde med allt de hade till hands. Skor. Mössor. Allt som gick att ösa med.
Från Dikili till Mytilene är det en sjöresa på två timmar, hade vi fått höra. Men min GPS kontakt var dålig och vi kom för långt söderut. Det var beckmörkt och dimmigt omkring oss. Bensinen höll på att ta slut. Vi måste fylla på men vågade inte tända ljus. Kvinnorna och barnen suckade och grät. Några läste Koranen. Vi måste fylla på bensin i mörker.
Plötsligt var vi fångade i en stark ljusstråle och en militär patrullbåt kom emot oss i hög fart. Den kom österifrån, från den turkiska sidan, och vi hade inte hört den komma. Syriern skrek att vi skulle försöka komma undan, men vi var redan fångade i patrullbåtens enorma strålkastarljus. Vi var fångade som nattfjärilar i ljuset. Alla skrek och grät. Jag kände mig med ens helt lugn. Nu är det slut. Det var det, tänkte jag. Nu är det Ödet som bestämmer.
Patrullbåten gjorde en gir kring oss och tvingade oss att byta kurs. Strax därefter dök det upp ett större militärfartyg, som hindrade oss att fly åt andra hållet. Vi var tagna. Kvinnorna i båten grät och skrek av förtvivlan. Vårt sista hopp. Vi hade hört historier om hur turkiska sjöbevakningen sänkt gummibåtar och låtit folk flyta eller drunkna. Jag vet inte om det är sant, jag vet bara att hundratals, om inte tusentals människor har drunknat i havet utanför den turkiska kusten.
Jag tänkte på konstiga saker. Jag tänkte på hur jag hade tänkt klä mig när jag kom till Europa. Och att jag skulle färdigutbilda mig. Få ett gott liv i ett vackert hus. Jag tänkte på vad jag skulle säga. Jag tänkte också på hur det skulle kännas att drunkna; det jag visste om hur det är att drunkna. Jag tänkte på allt det.
Från det stora militära fartyget dånade en röst på engelska: ”Var vänliga och stanna motorn. Var vänliga och håll er lugna i båten. Vi vill hjälpa er. Vi plockar upp er.”
Vi trodde att de var turkar. Men högtalarrösten hade sagt ”Please”. Det lät inte som en turkisk myndighet. Jag höll utkik efter igenkänningstecken på de båda fartygen. När det stora militära skeppet svängt sidledes så att jag såg det midskepps, kunde jag se flaggan i aktern. Den hade visserligen virat sig kring sin flaggstång, men den var inte röd, den var vit och blå. ”Det är ett grekiskt skepp”, skrek jag. ”De är greker.”
Vi stängde motorn. Vi blev upplockade och tvingade sitta sida vid sida på däcket. Vi var våta och frusna men vi var i säkerhet.
Vi anlände i gryningen till Mytilene. Obeskrivligt. På land igen efter 5 timmar. På europeiskt land. Grekland.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
