Flykten från Mosul. Epilog. Helsingfors.
“På natten som aldrig blev natt sjöng en fågel länge och högt nere vid viken.”
Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång
Jag anlände till Helsingfors i början på sommaren 2015. Det första jag ville var att söka upp en polis för att anmäla mig som asylsökande flykting. Poliser måste det väl finnas i centrum av staden tänkte jag, så min första uppgift var att hitta centrum.
Jag väntade mig att det i centrum skulle finnas höga hus och många människor, men jag hittade inget sådant ställe. Hur kan det vara så tomt i en huvudstad? Jag åkte spårvagn – vi har inga spårvagnar i Irak, det kändes konstigt att åka tåg längs gator – men hamnade på en ändhållplats och åkte med samma spårvagn tillbaka. En gång såg jag en polisbil men visste inte hur jag skulle stanna den.
I sex timmar vandrade jag omkring i Helsingfors och sökte en polis. Ett värdigt slut på mina irrfärder? Till slut förstod jag att centrum är järnvägsstationen. Inne i vänthallen hörde jag två män tala arabiska och frågade dem hur jag skulle hitta en polis. ”Åk till Böle”, sade de. ”Där finns polisstationen.”
' /%3E%3C/svg%3E)
Polisen handfallen inför flyktingström
Asylsökande köar utomhus i timmar i Helsingfors.
' /%3E%3C/svg%3E)
Rädslan för flyktingar minskar i Evitskog
Många ortsbor accepterar flyktingar i sitt närområde.
Jag fick vänta en stund på polisstationen, för andra asylsökande stod i kö före mig. Men vid sextiden på kvällen var allting klart, allt hade gått lugnt och smidigt och jag blev anvisad en plats på en flyktingförläggning som jag anlände till senare på kvällen.
Vad skall jag mera säga? Jag kände mig fysiskt trygg på förläggningen, men mentalt förvirrad, osäker, orolig för min familj, för min stad. Jag insåg att jag skulle bli tvungen att bygga upp en ny person inom mig, med en annan identitet, och med början från noll. Från lägre än noll. Jag kunde inte språket, jag visste ingenting om landet, kunde inte orientera mig i dess kulturella kännetecken.
Jag började tvivla på mig själv. Hade jag gjort rätt, hade jag fattat riktiga avgöranden, och vad är det för ett folk du har bestämt dig för att leva tillsammans med, tänkte jag? Det var en chock för mig att uppleva mig så fullständigt annorlunda och avvikande bland alla dessa blonda människor. Jag kände mig utpekad och iakttagen. Jag kunde inte smälta in i befolkningen så som jag alltid har velat göra.
De första veckorna kände jag mig trygg endast i mitt rum. Jag vågade inte gå ut. Jag hade hemska mardrömmar och svårt att sova. Så småningom började jag söka uppgifter om Finland på nätet och personalen på förläggningen hjälpte mig att hitta böcker att läsa. Jag blev anvisad en grundkurs i finska språket, och det var första gången jag gick ut: för att lära mig några ord finska.
När jag lämnat den värsta skräcken bakom mig vågade jag göra längre turer i omgivningen.
Det var så förunderligt, alltsammans. När jag gick ut på gatan i Mosul sökte jag ständigt med ögonen eventuella bomber som någon placerat ut, bilar som verkade misstänkta, krypskyttar på hustaken. I luften fanns det ständigt en stank av explosioner, av krutrök, brinnande sopor eller döda kroppar. Mycket var förstört eller höll på att förstöras. Allt var torrt och dött och brunt som ökensand.
Helsingfors på sommaren var så förunderligt, så annorlunda. Så grönt. I parkerna lekte barn bland solbadande människor och hundar. Det vilade en doft av hav och grönska och blommor över allting. När det regnade kunde jag höra prasslet i trädkronorna. På natten som aldrig blev natt sjöng en fågel länge och högt nere vid viken. Och allting togs så väl hand om: människorna, djuren, naturen.
Det jag nu söker är kanske en livsfilosofi. Vad är det som är viktigt? Är det rättvisa? Är det att förtrösta på ödet och allt vad det för med sig? Är det att tro på att vi alla har ett fritt val att välja våra liv? Är det det svar jag söker?
När jag försjunker i tankar på min situation börjar tårar ofrivilligt droppa ur mina ögon, som vittnen, jag kan inte stoppa dem, och jag får för mig att tårarna är svaret, det fysiska svaret på mina frågor, men att en dag ett leende i stället lika ofrivilligt kan bana väg genom min själsliga förvirring fram till den kroppsliga trygghet jag ändå känner. Vem är jag? Vem är du? Vem är vi? Sist och slutligen är vi alla människor.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
