Finland är en lönsam marknad för estniska skogsföretag - arbetarnas utgifter dras av från lönen

Det framgångsrika estniska skogsbolaget Ökopesa ser hela Norden som sin marknad och i synnerhet Finland är viktigt. Företaget är baserat i den lilla skidorten Otepää i södra Estland och många av de anställda skulle vara arbetslösa om inte företaget skulle ta hand om dem, tror ägaren Triin Peips.

- Jag klagar inte, det finns ingen anledning att gnälla. Det går som man skuffar, säger Peips, som också är Ökopesas VD.

Det är ungefär så här det alltid låter i Estland när man vill skryta med sig själv, åtminstone i de södra delarna av landet. Vi är långt ifrån det kosmopolitiska Tallinn. Den obligatoriska ödmjukheten ligger djupt inbäddad i språket.

Ökopesa utför alla möjliga stora och små skogsjobb, i första hand i Estland, men också i Finland och ibland i Sverige och Norge.

I Norden jobbar Ökopesa bara som underleverantör.

- Det är bättre att våra finska uppdragsgivare sköter upphandlingarna och så utför vi de jobb de vill anställa oss för, menar Peips.

Så bra går det att företaget nu har öppnat två butiker och verkstäder för skogs- och trädgårdsmaskiner, en i Otepää ett par kilometer från huvudkontoret, och en i VIljandi.

Det är i verkstaden i Viljandi jag träffar Peips. Under nästan hela vårt möte sitter hon stadigt och bekvämt på en åkgräsklippare som står mitt på golvet i verkstaden.

Det går som man skuffar.

direkt översättning av ett estniskt uttryck

Hon stiger inte ens upp när jag börjar gå runt i verkstaden för att fråga vad de har här.

- Det är en helt vanlig verkstad, menar hon. Vi har så många maskiner att vi bestämde oss för att sköta vår utrustning själv, förklarar hon. Samtidigt passar vi på att sälja samma tjänster åt andra bolag och småfirmor.

Finland är en självklar del av målgruppen

- Vi har jobbat i Finland i kanske fem år, men inte hela tiden. Vi åker dit för något projekt, sen kommer vi tillbaka och så kan det gå fast ett helt år till nästa gång, säger Peips.

Peips har lärt sig de finska reglerna och systemet och litar på de finska skogsföretagen som anställer Ökopesa. Det handlar om många av de största bolagen i Finland.

Det är därför hon inte deltar i offentliga upphandlingar själv, för att riskerna för att något ska gå fel är för stora.

- Jag ser ju med egna ögon att det finns estniska företag som medvetet fuskar.

Peips tar själv upp frågan om fusket i Finland innan jag hinner fråga.

- Det är klart att fuskarna finns, menar hon, fast de är färre än för. De bjuder under, smutsar ner hela marknaden och gör en björntjänst åt oss alla.

Men fuskarnas kortsiktighet är ändå mest en del av det förflutna.

- De här företagen klarar inte av att göra det jobb de lovar.

Estland har 35 000 skogsarbetare enligt officiell statistik. De flesta av dem tjänar över 1 000 euro i månaden, vilket är nästan dubbelt så mycket som medellönen på mindre orter i södra Estland.

- En utbildad skogsarbetare riskerar inte att ta anställning på ett fuskprojekt i Finland. Det lönar sig inte att bränna sina broar.

Tolkningarna av reglerna varierar

Jag frågar Peips hur det kan komma sig att vi har hittat estniska skogsarbetare i Finland, som jobbar för seriösa företag som hennes, men ändå får sämre betalt än deras finska kolleger.

- Vår logik är den här, inleder Peips sin förklaring. Det finns estniska företag där skogsarbetarna tar med sig sin egen utrustning till Finland. Det tar själva hand om sina sågar och reparerar dem.

Det här innebär förstås stora risker för arbetarnas egen ekonomi.

- Dessutom organiserar och betalar de för resan, boendet och maten själva. De jobbar i Finland helt på egen risk, medan vår personal är anställd av oss.

Allt vi behöver be våra anställda är att de är nyktra rätt dag när bilen kommer och plockar upp dem.

Triin Peips skämtar

Sedan ler hon.

- Jag måste erkänna att ganska många av våra anställda är tafatta på det sättet att de aldrig skulle åka till Finland om de måste sköta det praktiska själva. Kanske tre av tio skulle kunna försörja sig över ett minimum utan hjälp.

Så ni ordnar alltså gruppresor för dem till Finland?, frågar jag.

- Jo, det kan man säga. Allt vi behöver be våra anställda är att de är nyktra rätt dag när bilen kommer och plockar upp dem för resan till Finland, skämtar Peips.

Sedan betonar hon tydligt att det sista var ett skämt.

Det här förklarar hur estniska företag tolkar de finska reglerna så att åtminstone de ser det som legitimt att en estnisk skogsarbetare får sämre betalt än hens finländska kollega.

Den här gruppresan betalas genom avdrag från arbetarnas lön.

- Finska skogsarbetare tar sig ju själva på egen hand till jobbet och inte betalar deras arbetsgivare extra för deras boende.

"Får man dåligt rykte är det kört"

Flera gånger under intervjun påpekar Peips att målet inte är att skapa oschysst konkurrens på den finländska marknaden.

- Seriösa estniska företag konkurrerar i Finland med kunskap, bra maskiner och välutbildad personal, säger hon från sin bekväma åkgräsklipparstol.

Gräsklipparen blänker som fina maskiner som ännu är till salu ska göra. Det mesta i verkstaden är ändå smutsigt och oljigt, som sig bör på ett sådant här ställe.

- Vi satsar långt på våra arbetares fortbildning. De som åker till Finland får lära sig de finska säkerhetsföreskrifterna.

Peips brukar också betona för arbetarna att fördomarna mot dem fortfarande är stora i Finland.

- Om något försvinner från arbetsplatsen så kommer polisen först till våra baracker, säger hon av erfarenhet.

Öppna gränser är en förutsättning

EUs inre marknad har varit bra för Ökopesa eftersom de skapar jobb åt estniska skogsarbetare också i Finland.

För Estland är de också bra eftersom det här betyder att Estland kan exportera skogstjänster utomlands. Så länge Ökopesa och skogsarbetarna är baserade i Estland tar de med sina pengar hem och konsumerar åtminstone en stor del i hemlandet.

- Det är klart att det är bra med öppna gränser, det gör det ju lätt att röra på sig. Det behövs inga visum och annat jäkla strunt.

Peips svär ganska ofta under intervjun, men det känns mest naturligt och inte det minsta aggressivt.

- Men egentligen kan jag inte föreställa mig hur det tidigare var, jag har ju aldrig behövt ett visum, avslutar hon, som är för ung för att ha drivit affärer innan Estland blev ett EU-land.