Kaj Arnö: Maten är ingens ensak

Maten förenar oss människor. Maten innebär njutning och glädje, för stunden och i längden. Maten bringar oss hälsa och välmåga, från vaggan till graven. Mat är kultur, upplevelser, gemenskap. Maten är ett sant glädjeämne.

Men smaken är delad, som baken. Du och jag har olika favoritmaträtter, olika matvanor. Vi fyller tallrikarna olika då vi vandrar runt livets smörgåsbord. Tänk så skönt att jag får välja just det jag vill, och du det du vill! Kom inte och pracka på mig dina åsikter om vad jag ska äta.

Fast så enkelt är det ju inte i praktiken. Urvalet är begränsat. Som gäst hos dig gör jag bäst i att hålla tillgodo med vad du bjuder, och vice versa.

Och det är ännu mer komplicerat än så. Du får faktiskt lägga dig i vad jag äter, också då jag inte är din gäst. Frågan om vilken mat jag sätter i mig är politisk, etisk, moralisk och kulturell. Min diet är långt ifrån min ensak.

Tiderna förändras, också i matväg

Stopp och belägg, hör jag den ilskne läsaren snäsa. Rör inte min julskinka, den är min! I en tidigare inlaga på svenska.yle.fi frågar Tiina Grönroos huruvida hon som allätare är en hopplös kvarleva av förgången tid.

En stor grupp bland de 37 kommentarerna verkar förenas av en orimlig kombination av "Tycker att var och en kan bestämma vad de vill äta" (som försvar för att jag minsann nog ska få äta kött om jag vill) och "Jag saknar den tid då familjen åt vad mor lagat, oberoende om man gillade det eller inte. Och sedan tackade man för maten." (som försvar för att barnen minsann inte ska få krångla och begära underlig veganmat).

Nu är det ju tyvärr så att matvanorna har långtgående samhälleliga följder. Köttätande är den främsta orsaken till global uppvärmning. Dagens höga konsumtion av socker (och fett och kött) förorsakar enorma hälsovårdskostnader. Djur föds upp under fullkomligt vidriga förhållanden. Arter utrotas.

Det här förträngs av dem som beskriver vegan mat som trixande och kräsenhet, fixa idéer, specialkost, underliga blandningar, nycker (plockat ur de 37 kommentarerna): "Då vi var unga gick det inte att vara kräsen". "Gamla människor förstår att äta av allt". "De där moderna trenderna är inget att bry sig om". "Hjälps inte att kinka".

Att hålla kvar vid värderingar från gångna årtionden är inte hållbart. Mycket var okej på 1960- och 1970-talet. Sommarstugeägare dumpade metallskrot och annat problemavfall på fjärden. Föräldrar rökte i bilen med barnen i lösvikt i baksätet. Smisk på bara rumpan förekom som uppfostringsmetod.

Att äta kött, en specialdiet i framtiden

Men tiderna förändras. Vad som var accepterat förr, är det inte alltid längre, och av goda skäl. Idag är det accepterat att äta kött flere gånger om dagen, och veganmat betecknas på fullaste allvar av tänkande människor som "specialdiet". Jag är glad att ickerökande föräldrar som tar avstånd från fysisk aga inte anses ha "specialuppfostringsmetoder", och att samhället rentav begränsar föräldrars "friheter".

Denna inskränkta frihet må ha nästintill konsensus idag, men så var det inte för femtio år sedan. Köttnormen närmar sig sitt bäst före-datum, och snart är det köttätarna som får förklara varför de är köttätare, inte vegetarianer och veganer som får förklara varför de låter bli.

Det fina i kråksången är att veganjihadism är onödig. Som filosofen Bertrand Russell säger: bättre att göra lite gott än mycket illa. Hellre låta få djur lida, än många. Hellre äta lite kött av hög kvalitet, än mycket av låg. Få blir veganer över en natt. Bäst vore det om köttätandet per person minskade, med säg 80-90 %. En dag i veckan kött, hur låter det?

Jaha ja. Glädjedödar-Kaj. Hur var det med njutningen och glädjen som maten ger? Med matkulturen?

Jag har två svar. Mitt ena svar är "Kan inte hjälpas", mitt andra är "Det är inte så farligt".

Kan inte hjälpas:

Om du inte är en inuit som själv äter upp det valkött du fångar, tycker jag mig vara i min fulla rätt att inskränka på din matkultur genom att förbjuda valfångst. Men det är inte bara några läckra traditionella maträtter i Island, Norge och Japan det gäller. Om du med dina matvanor får vattenytan att stiga med några meter (köttkonsumtionen står för tiotals procent av växthuseffekten), ja då kan det inte hjälpas. Det måste bli en ändring. Och har den vite mannen med tiden insett att man inte behöver vara vit eller man för att vara en varelse av kött, blod och känslor att ta hänsyn till, kanske nästa steg vore att fundera efter hur mycket djurplågeri ska behövas för matkulturen.

Det är inte så farligt

Njutningen behöver inte försvinna. Du behöver inte bli heltidsvegan. Att göra lite gott är bättre än att göra mycket illa! Och hälsosam, hållbar mat kan vara hur god som helst. Etiskt betyder inte asketiskt.

Ställd inför frågan huruvida han kan föreställa sig ett liv utan kött, svarar Tysklands mest inflytelserike gastronomikritiker Jürgen Dollase: "I princip kan vi ge avkall på kött. Att låta bli foie gras vore en kulturell förlust, men för all del. Kulinariskt fortsätter vi då på grönsakslinjen." Och han är en gastrosof av rang, en man som betonar matkulturens betydelse, en kulinarisk revolutionär, en livsnjutare. En förebild som ser kokkonsten som den ädlaste konstformen av alla – viktigare än bildkonst eller klassisk musik.

Där har vi mitt glada budskap, den hedonistiska vegetarianens evangelium: Njutningen försvinner inte bara för att man skippar köttet eller sockret. Man kan äta hälsosamt, må bra, minska på koldioxidutsläppet och ändå se maten som ett av livets främsta glädjeämnen.