Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Filmrecension: Passengers - sexig duo i seg rymdromans

Från 2016
Uppdaterad 23.12.2016 10:17.
Jim och Aurora går på upptäcktsfärd ombord på rymdskeppet Avalon.
Bild: © 2016 Columbia Pictures Industries

Det är ganska uppenbart vad som väntar när en sexig man och en snygg kvinna möts ombord på ett öde rymdskepp. Frågan är om deras kärlek har en framtid när resans mål ligger utom räckhåll?

Den eviga rymdnattens köld är hård och endast stjärnorna gnistra och glimma på farkosten Avalons väg genom oändligheten. Ombord finns 5000 passagerare och ett par hundra besättningsmän.

Inledningsvis sover de alla i enslig kuvös, djupt under sömndrucken hinna. Men när en meteorit väl brutit farkostens tysta ban visar det sig att delar av skeppet börjat brinna.

Kort därefter blinkar lysrören ilsket över den ende som är vaken.

Han heter Jim. Och han är naken.

I begynnelsen var mannen

Fonden må vara hisnande, men till sin struktur är Passengers en enkelt uppbyggd historia om två människor som möts i en tydligt avgränsad värld och som rent konkret tvingas välja kurs i livet.

Jim (Chris Pratt) vaknar 90 år för tidigt på väg mot den planet där en liten koloni människor planerat bosätta sig. Likt Matt Damon i The Martian (2015) eller Tom Hanks i Cast Away (2000) söker han olika sätt att klara av den ultimata ensamheten.

Jim undersöker den kuvös han legat i under rymdfärden ombord på Avalon.
Bild: 2016 Columbia Pictures Industries

Vad göra för att inte bli galen medan skägget växer och dagarna ter sig evighetslånga i detta konstgjorda paradis? Som om inte den utmaningen var besvärlig nog utsätts han dessutom för den ultimata frestelsen när hans blick faller på författaren Aurora (Jennifer Lawrence) som sover i en av kuvöserna.

Vad skall han göra nu? Förkorta hennes liv genom att väcka henne eller garantera att hon når slutdestinationen genom att låta henne sova vidare likt Snövit i sin glaskista?

Och sedan anlände kvinnan

Det finns mycket som fungerar i Passengers – det mesta ser snyggt ut, regigreppet håller och skådespelarna vet vad de sysslar med. En extra eloge går till Michael Sheen i en underbar roll som en The Shining-inspirerad bartender i droidtappning.

Jim umgås med robotbartendern Arthur vid bardisken.
Bild: 2016 Columbia Pictures Industries

Men dessa uppenbara pluspoäng hindrar inte att man hinner bli rejält irriterad ett flertal gånger under färdens gång. Det stereotypa könsrollsmönstret kryddat med religiös Adam & Eva-symbolik blir stundvis mer än övertydligt.

Vi har den tekniskt kunnige mannen som löser det mesta med rå styrka. Vi har den humanistiskt sinnade kvinnan som i egenskap av författare arbetar med ord.

Jim drömmer om att bygga ett eget hem, Aurora vill fortsätta på den intellektuella väg hennes högt älskade far stakade upp innan sin alltför tidiga död.

Visst blir det ett antal nära ögat-situationer och rejäla actionkickar där Aurora (Lawrence i sitt esse) får visa vad hon går för, men däremellan blir det lite väl många plattityder om hur man skall leva i stunden och inte drömma om det som kanske kommer ”sedan”.

Ni vet det där om att plantera sitt äppelträd idag oberoende av hur läget kan tänkas se ut imorgon.

När tuggmotståndet mäts i popcorn

Den norske regissören Morten Tyldum skapade sig snabbt ett namn i nordiska sammanhang med filmer som Buddy (2003) och Hodejaegerne (2011) och oscarnominerandes för sitt internationella genombrott The Imitation Game (2014).

Med Passengers bevisar han att han inte darrar på manschetten när det gäller att ta till det tunga Hollywood-artilleriet. Nu önskar man bara att han nästa gång skall få tag i ett material med mera tuggmotstånd.

Resan med Avalon når nämligen aldrig samma scifidjup som till exempel Gravity (2013) utan ter sig mera som en känsloladdad tripp med Camerons Titanic (1997).

Minus isberget och Celine Dion.

Jim och Aurora inspekterar rymdskeppet Avalon.
Bild: © 2016 Columbia Pictures Industries, Inc.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln