Filmrecension: Hundraettåringen som smet från notan och försvann

100-åringen är tillbaka, ett år äldre men lika långsam och lika smårolig i sina repliker. I den förra filmen klev av ut genom fönstret nu smiter han från notan.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blev en enorm publiksuccé 2013 (baserad på Jonas Jonassons lika stora succéroman med samma namn).

Filmen (och boken) handlade om 100-åringen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) som tröttnar på sitt pensionärsliv i en liten svensk småstad och beger sig ut på äventyr samtidigt som vi i Forrest Gump-liknande återblickar får veta mer om Allans liv. Filmen blev bland annat Oscarsnominerad för bästa smink.

Samma sak en gång till

Nu har regissörerna Felix och Måns Herngren beslutat sig för att återvända till Allan och hans värld. Den här gången har de ingen bok de bygger berättelsen på utan använder sig av karaktären Allan och hans vänner och låter deras äventyr fortsätta.

Det hela börjar på Bali där den förra filmen slutade. Och där finns Allan och hans kumpaner Julius, Benny, Gäddan. Nu fyller Allan 101 år och verkar vara ganska nöjd med tillvaron där han sitter på strandstranden. Om inte det vore så illa att pengarna börjar ta slut.

Men det visar sig att Allan, genom mycket invecklande omvägar under kalla kriget, varit involverad i den komplicerade processen att skapa den fenomenalt goda läskedrycken Folksoda. (Nu pratar vi Läskedryckernas läskedryck som är så god att du inte kan sluta tänka på den då du väl smakat den.)

Folksodan skapades i Brezjnevs Sovjet men amerikanerna med president Nixon i spetsen insåg snabbt att drycken var ett allvarligt hot mot maktbalansen och en kamp om receptet körde igång.

En kamp som fortfarande pågår och nu aktiveras jakten än en gång.

Läskedryckstunn intrig

Det är inte mycket till intrig men vi förflyttas snabbt från Bali, till Moskva och Berlin och får dessutom några småroliga tillbakablickar till det kalla krigets dagar för att till sist landa i den svenska småstaden.

Och det är här i Malmköping som filmen på riktigt börjar bubbla. För jag skrattar inte alls åt det jag tror regissörerna tänkt att man ska skratta åt - en galen apa, gamla mänskor som har sex, en psykolog som är hunsad eller överlag åldringshumor.

Nej, det verkligt roliga är småstadspolisen Aronsson (Ralph Carlsson) som möter två CIA agenter och försöker förklara svenskt polisarbete för dem, bland annat klämdag och lunchpaus. Eller den mycket arga och bestämda föreståndaren på åldersdomshemmet (Guhn Andersson) som alla borde lyssna på för då skulle det vara mindre rådd.

Skildringen av det svenska medelklassamhället träffar mitt i prick.

Och blir det här samma publiksuccé som den förra filmen är jag ganska säker på att vi får se en stapplande 102-åring.