Essä: Mellan glansbild och kuslighet - att fånga den finlandssvenska småstaden på film
Varför fascineras vi av småstadsidyllen som spricker? Filosofen Mari Lindman skriver om den fiktiva staden Flatnäs där den nya finlandssvenska tv-serien Lola uppochner utspelar sig och hittar beröringspunkter med klassikern Twin Peaks.
Småstaden är älskad och hatad. Den är också mytologiserad som ett existentiellt tillstånd. Har du växt upp i en småstad har du kanske en massa tankar inte bara om din stad, utan också om själva småstadigheten. Är du en sådan som hatar småstaden och dess instängdhet, flyttade bort så fort du kunde? Eller har du slagit dig till ro i en känsla av närhet, en social väv av bekant och nytt?
Det jag minns från mina gymnasieår i Mariehamn är en sorts kärleksfullt omhuldat hat som uttrycktes i hur många snackade om staden, också jag. Det rådde en närmast tjatig enighet om att alla sticker så snabbt de bara kan. Ingen hade väl vågat säga något annat. Småstaden häcklas på ett annat sätt än storstaden, det verkar finnas ett behov att häckla (att framstå som den som är nåt större, nån som har en framtid).
Ändå fanns det under mina gymnasieår en stor ömhet i hur många av dem som sade sig hata hålan förhöll sig till platser: bibban, bästa fiket, den legendariska korvkiosken, nattklubben. Småstadshatet ligger kanske inte så långt från knutpatriotismen.
Den fagerholmska stämningen av småstad
I romanen Lola uppochner länkar Monika Fagerholm ett pärlband av stilar som alla tillsammans fångar stämningen av småstad. Kanske småstad med stort S, för det här är den hypermedvetet mytologiserade småstaden. Här kallas den Flatnäs. (Ekenäs lurar i faggorna).
I Flatnäs fifflas, mördas och amoureras det.
Den ytterst litterära och stildrivna romanen har nu blivit tv-serie i Ulrika Bengts regi – en serie som förvaltar blandningen av parodiskvättad dramatik, fagerholmglamour och vardaglighet, men med en egen, filmisk stil.
Storyn (som myllrar) utgår från ett antal ungdomar, som lever mycket olika sorts liv. Seriens huvudperson, om man kan kalla henne det, är Ca, en rastlös själ som drömmer om ett annat liv. Cas rullstolsbundna och ensamma syster Anita leker hotfull siare inför sin underdåniga barnarmé. De bor i en kvarn tillsammans med sin mamma, en poet som det går sådär för, och mammans skotska älskare Ib, som också är Konstnär.
I de finare kretsarna finns Minnie, som vill vara anständig och framgångsrik, och där finns också kusinbratsen Henrik & Flemming. De vuxna är mestadels frånvarande figurer i ungdomarnas liv, upptagna med affärer, tyngda av egna sorger. I serien finns kärleksaffärer som snarare än att vara klichéer (den äldre mannen & den unga kvinnan, etcetera) är underligt svåra att få grepp om – ibland bara antyds de.
"Flatnäs, mon amour, hit kommer man för att dö."
Serien stuvar på många sätt om romanens händelser och fokuserar på lite andra saker. Romanens Flatnäs skildras genom platser som förmedlar en känsla av en kluven stad – en småstad där gapen mellan samhällsklasserna är både ekonomiska, geografiska och emotionella. Istället för breda panoramabilder rör vi oss bland enskilda platser som markerar den sociala värld som karaktärerna befinner sig i.
Flatnäs badar ofta i ett vitt ljus som ständigt rör sig på gränsen mellan glansbild och kuslighet. Persongalleriet tenderar att gå runt i ett drömskt tillstånd, uttråkade, eller på väg mot andra platser och sfärer. Serien slår an en mörk ton som djupnar an efter. Som Anita i kvarnen säger: ”Flatnäs, mon amour, hit kommer man för att dö.”
Just den här vingliga gränsen mellan gemytlighet och mörker kännetecknar ett antal skildringar som ställt småstaden i sikte. Både Fagerholm och Bengts har i intervjuer snackat om Twin Peaks, David Lynchs mordmysterium från nittiotalets början som ju också är aktuell nu med anledning av de nya avsnitten som kommer under 2017.
Bengts blinkar och lånar hämningslöst av Lynch, från ett robust nordväst-USA med rutiga skjortor och sågverk till en finlandssvensk stad med solkiga glamourdrömmar. Att låna från Twin Peaks är inte alldeles ofarligt, eftersom det formligen kryllar av Twin Peaks-inspirerade serier, både amerikanska och svenska (tänk: Rapport till himlen och Jordskott), med fäbless för det ”mystiska”.
En fäbless som i värsta fall blir en tröttsam parodi på sävlig småstad som är ”lite out there”, fullproppad med lustiga juntar som talar i gåtor.
Paj, skräck och mys
I Twin Peaks kastas tittaren mellan mys och skräck, mellan kaffe&paj och själens avgrund. Man visste aldrig vad man som tittare ställdes inför; en rolig scen kunde plötsligt övergå i en sorts fasa som många tittare burit med sig sedan serien kom. David Lynch och Mark Frosts serie etablerar småstadsperspektivet redan i seriens introbilder, där vi ser den numera ikoniska skylten med Twin Peaks, Population 51 201.
Det ryktas att den ursprungliga avsikten var att det skulle stå 5120 på skylten, men att produktionsbolaget fick kalla fötter; publiken skulle kanske inte flockas kring en serie med ett alltför ruralt anslag.
Den mytologiska småstaden: alla vet allt om alla, eller tror sig veta.
Det finns en strävan att hålla ihop, att hålla sig på god fot, men oro och osämja puttrar under ytan. Typiskt för många småstadsskildringar är en ganska pessimistisk bild av mänsklig samvaro: gemenskapen döljer lager på lager av hemligheter, dolkstötar och en smålöjlig småstadssocietet som, för att citera Twin Peaks, ryms i en telefonkiosk.
Flickor i centrum
Upptagenheten vid Mörkret kan bli en trött klyscha; alla bär på hemligheter, fiender lurar i varje vrå, alltid finns det en yta som döljer något smutsigt och snaskigt. Men det mörker som finns i serien Lola uppochner är inte något allmänt existentiellt mörker, utan mera en bygd som präglas av mygel, klassklyftor och kotteribildningar.
Flatnäsmänniskorna är så upptagna med sitt att de inte riktigt bryr sig om varandra, även om mångtydiga möten mellan människor ibland bryter upp den allmänna kontaktlösheten som skildras i serien.
Samtidigt, som i Twin Peaks, låter många småstadsskildringar det ljusa och det mörka slingra in i varandra. David Lynch är inte ironisk när han tar sig an småstadens sammanhållning, hur mycket bisarrhet den än rymmer. Serien målar upp en sorts hederlig tidlöshet – en godmodig gemenskap.
I Lynchs hederlighetsideal insmyger sig nog också skumma drag, såsom i bilden av redbara män, samfundets pelare som skrider till undsättning när gemenskapen krackelerar. För er som sett serien: tänk på ”the bookhouse boys”.
Lola uppochner följer inte ett sådant mönster. Flickor och kvinnor står i centrum, och ingen fagerholmläsare förvånas väl av att det är det bångstyriga som regerar, till och med - eller framför allt - när det gäller till synes snälla och diskreta former av femininitet. En av seriens huvudkaraktärer, Minnie Backlund, är den ordentliga societetstjejen som är van med att pappa betalar, vännerna finns tillgängliga för hennes behov och killarna står på kö.
När hon ordnar fest gör hon det enligt principen att bjuda in Flatnäsungdomar ”med olika bakgrunder” – för att det är kul, som ett lustigt experiment. Seriens Backlund är övertygande och stillsamt ruggig.
Men varför fascineras vi så mycket av temat ”småstadsidyllen som spricker”?
Bortom glansbilden
Småstaden som genre: vi tror oss veta vad något är, vi tror att något är tryggt och hemvant, inrutat, går sin gilla gång – vi tror oss ha överblick. Men det har vi inte. Småstadsskildringen kan verka på oss som en tankeövning i att vända på det vi trodde var bekant. Verfremdung i det småskaligt vardagliga och det till synes banala. Tänk: hur utvinns kalla kårar av glansbilden av glittrande hav och strandpromenader i en finlandssvensk sommarstad?
Fagerholm/Bengts leker med våra föreställningar, tar fasta på glansbilden, behåller ett hörn och integrerar den med något annat, betydligt mera hotfullt.
Jag tror att ett sådant behov av att vrida på etablerade bilder av en viss ort inte bara dyker upp i olika konstnärliga sammanhang, utan gör det i övriga livet också. Just i en småstad kan det uppstå ett tryck på att leverera, eller leva upp till en elegant bild utåt av hur staden är - för investerare, sommargäster, potentiella inflyttare. Det här kan föda motröster, andra sorters upplevelser och minnen av en stad.
Att börja tala om fattigdom, svågerpolitik eller kotteribildningar i en småstad är för det mesta en sårig process, speciellt när det stöter mot en förväntning om att ”här håller vi minsann ihop”.
De mytologiserade småstäder vi stöter på i TV-serier och i litteratur är påfallande ofta småstäder i chock – där vardagslivet på något sätt satts i gungning. Livet är inte längre som förut, utan har ryckts ut ur sina gängor. Människor möts på nytt, i nya omständigheter, gamla roller vittrar kanske sönder, nya konstellationer uppstår. Hemligheter som alla varit införstådda med i det tysta börjar kanske plötsligt diskuteras helt öppet.
Utbölingen i småstadens centrum
Det som funkar med Lola uppochner är hur småstaden hackas upp och beskrivs dels ur dimensionen småstaden som alla bara vill bort från, småstaden som alltid är för banal och alldaglig. Dels småstaden som sitt eget mystiska universum med Platser som nästan sprängs av betydelse. Istället för ett enhetligt avtäckande av hemligheterna under fasaden är Lola uppochner (både som roman och som tv-serie) mera inriktad på det undanglidande, det svårfångade, det som är in-between, off.
Vissa hemligheter går det aldrig riktigt att få ordning på.
Det där tror jag fångar något av livet i småstaden (och måste inte utgå från att någon särskild tes om sakers tillstånd bankas fast). Sådant är livet med bekanta människor, bekanta knutar – som aldrig ändå är helt bekanta, som ändrar skepnad, som kan blixtbelysas och bli kusliga mitt i sin bekanthet.
I flera av TV-serierna som handlar om småstäder är det en utböling som står i centrum. Utbölingen rör om i soppan. I hens ögon är allting nytt och ingenting tas för givet. Jag tänker igen på Twin Peaks och Dale Cooper, FBI-agenten som med upphöjt sinne tar sig an småstadens goda och onda sidor – och alla dess udda existenser. Kvintessensen av serien: Cooper sitter och myser på stamcaféet tillsammans med de lokala gängen, där de talar om det som hänt i staden, mordet på gymnasieflickan Laura Palmer.
Trygghet och total otrygghet går in i varandra.
Jag tänker också på den suggestiva nyazeeländska serien Top of the lake, regisserad av Jane Campion och Garth Davies. Liksom Twin Peaks handlar den om en mansdominerad värld. Huvudkaraktären kommer tillbaka till sin hemstad för att ta hand om sin mamma. Hon är polis till professionen, och blir så småningom inblandad i att försöka hitta en flicka som stuckit hemifrån. Machovärlden i stan ser vi genom hennes ögon; hon känner igen den för hon har vuxit upp där, men ändå ser staden annorlunda ut när hon återvänder, äldre, med andra erfarenheter.
Manligt våld löper genom serien som en historia om vad det innebär att återvända till ett ställe där saker aldrig blivit utredda eller ens påtalade, utan fortsätter att gro.
Naturen, ugglan och mystiken
På tal om Top of the lake råder det i många av serierna som utspelar sig i småstäder ett spänningsmättat förhållande mellan det urbana och det rurala. Naturen laddas ofta till en form av mystik. Den ikoniska fladdrande gardinen – och en hoande uggla ute i natten. Med andra ord: naturen är inte bara en vacker fondvägg. I Top of the lake spelar naturen en stor roll – den blir aldrig turistbroschyrsnygg, utan bilderna av sjöar, dalar och snötäckta bergstoppar ramar liksom in händelserna, sätter dem i ett sammanhang så att människorna och deras affärer ibland framstår som miniatyrer vid sidan av den ståtliga naturen.
I själva berättelsen finns också ett stråk som handlar om huruvida naturen kan ses som ”paradis”, vilket ställs i relation till den sjaskiga staden.
I Twin Peaks är det framför allt skogen som är mystisk och skrämmande, och ibland trösterikt vacker. Men inte ens naturen har en självklar betydelse. Naturen figurerar inte som ett återvändande till det betydelsemässigt enkla. ”The owls are not what they seem” har numera närmast blivit ett ordspråk.
Det är som om den mytologiserade småstadens oro är inbäddad i gåtfull natur.
Detta ordspråk - ugglorna är inte det de ser ut att vara - plockas upp av Lola uppochner, som kanske inte laddar naturen med mystik, men där skogen blir en frizon, eller drömmen om en sådan. Samtidigt är naturen för seriens kommunpampar en resurs att exploatera. ”Problemet med Flatnäs är inte att vi har för lite natur, utan att vi har för mycket natur”, filosoferar entreprenören Backlund som vill bygga ett ”naturnära” äldreboende och kämpar mot miljötomtar som krånglar till det för honom.
Min upplevelse av de postkortsvackra scenerna är att det postkortsvackra neutraliserats; havet glittrar på i bakgrunden, det vi ser i förgrunden är två gamla ärkefiender som rutingnabbas vid en minigolfbana.
Den här växlingen mellan naturen som frizon och naturen som neutral bakgrund känns viktig för seriens småstadsvinkel.
Texten av Mari Lindman är den första delen i en serie artiklar som skrivits i samband med premiären för tv-serien Lola uppochner. Se avsnitt ett här:
