Hon är regissören bakom uppmärksammad film om sen abort
Anne Zohra Berrached är ett av den tyska filmens nya stora reginamn. Nu är hon Finlandsaktuell med filmen 24 veckor, som handlar om en sen abort och hur den påverkar en parrelation.
Vi har ett välbeställt par, ett barn, ett andra är på väg. Så får de beskedet att fostret har Downs syndrom. De bestämmer sig för att behålla barnet, tills det klarnar att fostret också har ett svårt hjärtfel. Klockan tickar, dagarna går, fostret växer, likaså ångesten. Pappan vill barnet, mamman tvekar. Så blir 24 veckor ett relationsdrama kring ett kontroversiellt tema: en sen abort.
Det verkar vara regissören Anne Zohra Berracheds tema. Kvinnor i känslomässiga nödsituationer, och hur en relation påverkas av en kris.
- Av tyska kvinnor som är gravida med ett foster som har diagnostiserats med en avvikelse eller svår sjukdom, gör 90 procent en sen abort. Men ändå pratar ingen om det. Jag ville göra en film som behandlar temat så realistiskt som möjligt, men utan att ta ställning. Jag ville säga, det här finns och vi måste prata om det.
Det har förstås inte alltid varit lätt. Berrached har rest runt världen med sin film, också till länder som Sydkorea där aborter är olagliga.
- Överallt har mottagandet varit sofistikerat, och det har överraskat mej. Men filmen är så emotionell, oberoende av om du är för eller emot abort så kan du inte annat än engagera dej känslomässigt i huvudpersonens situation, det är först när filmen är slut som man med huvudet börjar tänka på vad man har sett.
I Polen fungerade filmen rent av som en samlande punkt för kvinnor som kämpar för rätten att kunna bestämma över sin egen kropp.
- De som är av annan åsikt höll sej borta.
Debutfilm om ett lesbiskt par som vill ha barn
Jag träffade Berrached redan 2013 då jag samlade material till ett reportage om tysk film, och som motpol till de etablerade männen sökte en ung kvinnlig regissör. Då platsade hennes första långfilm Zwei Mütter (Två mammor) i en festivalkategori som presenterar filmer av unga tyska regissörer.
Filmen handlar om ett lesbiskt par som vill ha barn, deras kamp för att hitta en spermadonator, och hur deras relation påverkas av alla problem de stöter på.
Berrached var då halvvägs in i filmskolan, men bjöd redan då på ett mycket personligt berättargrepp. Dels handlade det om hur hon fyllde en traditionell dramaturgi och traditionellt bildberättande med stora känslor. Dels hur hon kryddade med dokumentära inslag i form av personer som spelade sig själva; läkare, byråkrater, spermadonatorer.
Efter filmen träffade jag en 30-årig kvinna med sydländskt temperament (hennes pappa var algerisk gästarbetare i DDR) och hungrig ambition, hörde henne berätta hur hon ville gestalta ”omständigheter som kan förstöra en kärlek utan att alls göra någon affär av att det är ett lesbiskt par”, och hennes stora skratt då hon berättade anekdoten om hur hon hade fått back från en filmskola med orden från en ”känd regissör”.
- Han sa att jag kan bli allt möjligt men aldrig regissör, det passar inte dej.
Filmens abortläkare var rädd för hatreaktioner
2013 var det stort att få sitt första långa filmskolearbete till Berlinale. 2016 var det en sensation att med 24 veckor platsa i tävlingsserien. I festivalens 66-åriga historia var hon den fjärde regissören någonsin som uppnådde det med en avslutningsfilm från en filmskola.
Att hon skulle besöka Finland för att berätta om sin film, var något som varken hon eller jag någonsin hade kunnat tro då jag 2013 var den enda utländska journalist som bad om en intervju.
För Berrached är 24 veckor igen en film om en kvinna som går igenom en känslomässig kris. Och igen använder hon sig av fackpersoner som spelar sig själva.
- Den här gången var det nästan omöjligt att få med en abortläkare eftersom de är så oroliga för hatreaktioner, berättar hon.
- Till slut bestämde sig en för att ställa upp för att han tyckte det är så viktigt att behandla temat, bara hans ansikte inte skulle synas. Det var inte riktigt optimalt för en film, att inte kunna visa en central figurs ansikte. Men jag hade inget val.
- När han såg resultatet sa han att hans ansikte gärna kunde ha fått synas, och för mig var det den största komplimang jag kunde få.
Regigrepp: att spela in som om det var en dokumentär
Läkaren finns med i filmens självklart tuffaste scen: själva aborten. Om graviditeten hunnit så långt som till 24 veckan måste fostret dö i mammans mage innan födseln sätts igång, och jag frågar hur hon gjorde scenen, och fick den att smaka så verklighetstrogen och laddad att salongen fylldes av snyftningar till och med under pressvisningen för över 1000 journalister i Berlin.
Det handlar förstås om Julia Jentsch (bekant från filmen om Sophie Scholl) som spelar den gravida kvinnan, en oerhört tuff roll som hon gör precis så utelämnande som manuset förutsätter. Men dessutom:
- Jag ville att skådespelarna skulle veta så litet som möjligt, de fick inte ens besöka rummet där vi skulle spela in, läkaren och sköterskorna var personer som gör liknande ingrepp på riktigt, allt skulle vara som om vi spelade in en dokumentärfilm. Och allt kändes så verkligt att barnmorskan reagera på Julias illamående fast hon måste ha vetat att allt bara är spel. Det var tufft för alla. Den manliga skådespelaren grät, och Julia sa att hon inte klarar fler tagningar.
- Hon var den som gjorde allt jag bad om utan att ifrågasätta nånting, men då jag bad om ännu en tagning sa hon bara att det inte går, att hon är helt tom. Inte heller läkaren ville mera, allt hade känts så verkligt.
För Berrached var det viktigt att ha verklig sjukhuspersonal med i filmen.
- Det handlar om små detaljer som jag aldrig hade kunnat skriva själv, som hur läkaren skuffar bort skärmen så att Julia inte ska se vad som sker i hennes mage, hur han talar med sköterskan, hur han rör sig, små detaljer som ger scener extra trovärdighet.
Det hämtar också med sig något till hur skådespelarna agerar, att de talar med riktiga läkare utan att på förhand riktigt veta vad de kommer att säga.
Gjorde långfilm istället för kortdokumentär
Det har blivit Anne Zohra Berracheds varumärke, blandningen av verklighet och fiktion. Jag tänker att det här en form som hon medvetet har arbetat fram, men nu berättar hon att allt egentligen uppstod ur en nödsituation.
Hon studerade dokumentärfilm, märkte att hon ville arbeta med skådespelare men fick inte tillstånd att byta till spelfilm-utbildningen. Så när hon tredje året i filmskolan skulle göra sin första kortdokumentär, bestämde hon sig för att istället göra en lång spelfilm – det som sedan blev Två mammor.
- Jag tog två skådisar och åkte ut i en verklig värld för att se vad som händer, som ett experiment, utan att berätta för någon att jag gjorde spelfilm istället för en dokumentär.
- Då filmskolans professor kom till klipprummet för att se vad jag sysslar med var jag rädd för att han skulle kasta ut mej, för att jag hade ljugit. Och innan han hade sett nånting sa han, varje år gör du något som du inte får göra., vi kan inte fortsätta så här.
Berättar Berrached, och skrattar sitt stora hjärtliga skratt.
- Lyckligtvis gilla han vad han sedan såg, och senast när filmen valdes till Berlinaleserien för ny tysk film var filmskolan helt bakom projektet.
Vill överraska skådespelarna
Det är något med den dokumentärkryddade kontexten som tycks kunna trolla fram genuina spontana skådespelarprestationer. Eller så är det hennes arbetssätt? Hur skapar hon den genuina spontana stämningen i spelet och dialogen?
- Jag jobbar mycket med att överraska skådespelarna, som att jag kan be dem säga saker som inte finns i manuset så att den andra måste reagera med magkänsla, instinktivt. Det är helt avgörande för mej att det ska kännas äkta, jag håller på tills jag känner att det känns äkta.
Jag kan bra tänka mig att Berrached är både envis och tuff som regissör, och klarar av att driva igenom också udda regigrepp.
I 24 veckor bjuder hon på en speciell bonusscen för dem som sett hennes första film, det lesbiska paret från Två mammor dyker upp på sjukhuset tillsammans med babyn de slutligen verkar ha fått. Men framför allt handlar det om tre ögonblick där den gravida kvinnan tittar rakt in i kameran, ut ur filmen, rakt mot dig som sitter i salongen.
- Det handlar om tre vändpunkter i filmen, och min tanke var att hon tittar mot sitt dåliga samvete. Men man kan också tänka sej att mamman tittar på oss och frågar, vad skulle ni göra.
Tyckte ingen att det var för mycket?
- Min producent och redaktör tyckte nog att det var som att ta till storsläggan, allt för övertydligt. Men jag gillar det så. Jag är aldrig riktigt subtil när jag gör film, så jag sa väldigt bestämt att det ska vara så här.
Berrached skrattar stort, igen, och tillägger att det var bra att hon redan med Två mammor var tvungen att kämpa så hårt för sin idé.
Nu senast har hon regisserat ett avsnitt i den i Tyskland osannolikt populära krimiserien Tatort (Brottsplats), och fast regissörerna blir lovade att få göra ”vad som helst” kan helt nya idéer väcka motstånd.
- Jag fick höra att, men kanske publiken inte förstår, kanske de inte vill titta... Men till slut fick jag igenom allt, och jag är säker på att jag inte hade lyckats så bra om jag inte tidigare hade varit tvungen att gå igenom det här med att jag verkligen måste kämpa för mina idéer.
Nästa film; om kvinnan som är gift med en 9/11-pilot
Det kan behövas också i arbetet med nästa långfilm.
Den ska igen handla om en kvinna som går igenom en känslomässig kris, men den här gången ur en helt ny vinkel. Nu ska det handla om en tyskturkisk kvinna som är gift med en libanesisk man som blir en av de 11e september-piloter som kör ett flygplan in i New Yorks tvillingtorn. Berrached ska snart resa till Libanon för att casta den manliga huvudpersonen.
- Det ska bli en film om ett riktigt stort tema, men så att jag håller det riktigt riktigt smått så att det bara är deras relation som finns i centrum.´
Den filmen ska enligt planerna spelas in 2018.
Artikeln är skriven i samband med filmens biopremiär i Finland, 2017. Inspelningarna av filmen Copilot, om pilotens fru, blev uppskjutna, men i februari 2021 fick den sin urpremiär under Berlins filmfestival.
' /%3E%3C/svg%3E)
