Tyska Trümmerfrauen: En myt lever vidare

Det är en av de mest hårdnackade myterna i det efterkrigstida Tyskland. Myten om att det i hög grad var kvinnorna som rensade upp ruinerna av de sönderbombade städerna och på så sätt satte grunden för återuppbyggnaden. Senare års forskning har ändå visat att det främst var andra än kvinnor som utförde arbetet.

Bilderna har etsat sig in i så gott som alla tyskars medvetande. Glada och för situationen egentligen allt för välklädda kvinnor som står i en lång kedja och langar tegelstenar.

Kvinnor som frivilligt deltar i jobbet att röja upp bland de raserade husen och på så sätt sätter grunden för den tyska återuppbyggnaden efter kriget.

Bilderna, som dessutom ofta är iscensatta, finns att se i dokumentärer och de finns i skolornas läroböcker och de har länge bidragit till en av de största myterna i det efterkrigstida Tysklands historia. Myten om Trümmerfrauen, de så kallade ruinkvinnorna.

– Visst fanns det en del Trümmerfrauen, så som vi känner dem från de historiska bilderna. Att kvinnor deltog i att röja upp bland ruinerna är ändå mycket strikt avgränsat till Berlin och i viss mån Dresden, säger Marita Krauss historieprofessor vid universitetet i Augsburg.

Men inte ens här kan man tala om en hel generation av kvinnor, utan endast några procent av den dåtida kvinnliga befolkningen. I Berlin räknade man ungefär till 60 000 kvinnor som deltog i arbetet.

Sällan frivilligarbete

Att arbetet var helt frivilligt stämmer inte heller. Kvinnorna var oftast arbetslösa, de fick lön i form av pengar eller oftare i form av livsmedelskuponger för att de jobbade i ruinerna.

Utanför Berlin och Dresden kan man utgående från historiska källor säga att det knappt fanns några Trümmerfrauen alls. Och om de fanns så var det i liten skala.

– Det fanns förstås en hel del privata röjningsinitiativ. Man röjde i sitt eget hus eller inom ett företag och här deltog förstås en del kvinnor.

– Eller som i München, där både de manliga och kvinnliga studenterna måste delta i röjningsarbetet vid universitetet för att kunna göra anspråk på sin studieplats, säger Krauss.

Hon har i sin forskning koncentrerat sig speciellt på München och här visade det sig också att de få Trümmerfrauen som fanns i själva verket var nazister som hade satts i straffarbete.

Omöjligt utan maskiner och yrkeskunskap

Och straff- och tvångsarbete hade röjandet av ruinerna varit redan under flera år. Allt sedan britterna satte igång luftoffensiven mot Tyskland under år 1940 var också många ofrivilligt kommenderade till arbetet, vid sidan av nazisternas egna organisationer.

An efter att luftangreppen blev allt mer intensiva och skadorna större sattes först krigsfångar och senare koncentrationslägersfångar i arbete.

Röjningen av de sönderbombade städerna var alltså igång redan under kriget, men på riktigt kunde arbetet komma igång först i maj 1945.

Då var största delen av de tyska storstäderna bombade till småsmulor och uppskattningsvis omkring 400 miljoner kubikmeter husrester och bråte väntade på antingen en återuppbyggnad, en återanvändning eller transport ut ur städerna.

För att det här i praktiken skulle vara möjligt, bjuder professor Krauss på en hel annan förklaring till hur arbetet egentligen gick till.

– Jobbet utfördes i första hand av de allierade och av tyska byggfirmor. Det handlade om ett mycket farligt arbete där till exempel fristående höga husväggar skulle rivas. För att få jobbet gjort och för att transportera bort allt bråte ut ur städerna behövdes tunga maskiner.

– Man måste föreställa sig det hela på samma sätt som när man idag röjer upp efter till exempel en jordbävning, säger Krauss. Det fanns visserligen på många håll upprop till frivilliginsatser, men de väckte inget större intresse och resultaten var oftast blygsamma.

– I München gick uppmaningen ut till hela befolkningen, men resultatet av frivilligarbetet var inte något mer än vad de privata firmorna uträttade på en dag, säger professor Krauss.

En myt blir till...

Krauss har forskat i tysk efterkrigstida historia sedan 1980-talet och egentligen redan då slagit fast att myten inte stämmer, åtminstone inte i München.

Det var ändå först en bok från år 2014 som verkligen satte fart på den tyska debatten. Att myten har kunnat växa sig så stark hänger enligt Krauss ihop med flera omständigheter.

– Man måste gå tillbaka till kvinnosaksrörelsen och tiden efter 1960- och 70-talen. Kvinnorna hittade då sina starka mödrar och dessa mödrars helt verkliga bedrifter, men de kom också att förhärligas på ett sätt som inte hade någon förankring i verkligheten.

– I början av 2000-talet snappades myten upp av den högerextrema scenen som gärna vill ta avstånd från att återuppbyggnaden i själva verket stöddes av de allierade segrarmakterna.

– Man ville göra den tyska kvinnan och i synnerhet de tyska ruinkvinnorna till sinnebild för en så att säga ren nationell tysk efterkrigstidshistoria, fortsätter Krauss.

... och är svår att motbevisa.

Att historieforskningen nu slår hål på något som så starkt har rotat sig in i det tyska medvetandet har väckt en hel del heta känslor, som forskarna förstås får ta del av.

Professor Kraus ser att problemet delvis hänger ihop med själva begreppet.

– Begreppet Trümmerfrau har med åren börjat användas för alla kvinnor som har genomlevt den svåra tiden efter krigsslutet och på så sätt hänger det med att alla kvinnor också röjde bland ruinerna, säger Krauss.

Att man har spräckt hål på myten, och slagit fast att kvinnornas roll i röjandet av ruinerna var marginellt, har lett till att de främst kvinnliga forskarna får utstå hård kritik för att de försöker förringa kvinnors insats efter kriget.

– Kvinnorna som genomlevde de här åren förtjänar all respekt de kan få. De tog hand om barn, familj och viktiga samhällsfunktioner då en stor del av männen hade stupat, sårats eller satt i krigsfångenskap. Allt det här gjorde de under svåra yttre omständigheter.

– De här kvinnorna är värda varje minnesmärke de kan få, men idag reduceras tyvärr det mesta till att handla om röjningsarbetet. Och här visar historisk fakta att det här arbetet till största del sköttes av andra än kvinnor, säger professor Marita Krauss.