"När de tvingade mig att gifta mig med en rebell förstod jag att jag skulle få leva"

I åtta år hölls Victoria Nyanjura som fånge av den kristna rebellgruppen Herrens motståndsarmé. När hon kidnappades från sin skola tillsammans med 139 andra flickor var hon fjorton år gammal, när hon lyckades rymma hade hon redan två små barn.

- Livet som fånge är aldrig lätt. Du har ingen röst, rebellerna kan göra precis vad de vill med dig, säger Victoria Nyanjura, i dag 35 år.

Jag möter Victoria under två dagar i England, där hon är för att berätta om sina upplevelser.

- De tar dig från din familj, du blir ständigt misshandlad och det är du som bär alla saker när lägret flyttar sig från ett ställe till nästa. Tack.

Victoria slutar alla sina svar med ett kort tack.

- De tvingar på dig en man som du måste gifta dig med. Ibland finns det ingen mat och många törstar ihjäl om lägret är på ett ställe där det inte finns tillräckligt med dricksvatten åt alla.

Victoria blev kidnappad från sin internatskola i norra Uganda när hon var bara barnet, om än en tonåring.

- De kom på natten. Vi hade firat Ugandas nationaldag och var utmattade på kvällen. Jag hade ingen aning om vad klockan var när vi väcktes av att några män kom in i sovsalarna.

Rebellerna band fast flickorna med rep runt midjan i åtta-personers grupper. Det är svårare för gisslan att springa iväg eller gömma sig när de är fastbundna i varandra.

- Jag var så rädd att jag blev stum. Jag blev helt tom på allt. Jag kommer inte ihåg min rädsla, utan snarare en känsla av att jag inte fanns.

Victoria bodde i en del av Uganda som redan i ett decennium hade varit utsatt för rebellernas terroriserande, men själv hade hon aldrig sett dem eller upplevt att de fanns nära.

- Jag hade ett lyckligt liv och jag kände mig bra i skolan.

Men nu hade allt förändrats på bara några minuter.

- Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig tillbaka hem, säger hon och tittar på en punkt någonstans bakom mig.

En räddande italiensk nunna

För en stund kom hoppet tillbaka. En italiensk nunna som jobbade på Victorias skola följde efter rebellerna.

Hon förhandlade med dem och efter en stund började rebellerna dela flickorna i två grupper.

- Jag var glad, för jag blev vald till den lilla gruppen på 30 flickor. Vi trodde att nunnan hade räddat oss, men sedan pekade rebellerna åt nunnan på den stora gruppen med 109 flickor och sa att de kan gå.

Victoria och alla flickorna i hennes grupp började gråta hysteriskt.

- Rebellerna belönade oss med att slå oss med sina vapen tills vi blev tysta.

En stund senare kom en grupp unga män och smorde in flickorna med sheasmör. Det var en rit som betydde att de nu tillhörde en av världens mest ökända kristna terrorgrupper.

Sedan började de vandra. Flickorna fick bära all utrustning som hörde till den grupp som hade kidnappat dem. De enda pauserna var när rebelledaren ville vila.

- Vi gick hela dagen. Jag kände att jag skulle dö, jag hade ju aldrig gått en hel kilometer barfota förr.

Rebeller som kan kallas kristna terrorister

Victoria hade blivit kidnappad av Herrens motståndsarmé, Lord´s Resistance Army, LRA. Det är en kristen terrorgrupp som bildades i norra Uganda för trettio år sedan av den i dag ökände Joseph Kony.

Herrens motståndsarmé kämpar för en biblisk stat i norra Uganda och Sydsudan, och i viss mån också i nordöstra Kongo och södra Centralafrikanska republiken.

Kampen har kostat över 100 000 människoliv och uppskattningsvis 60 000 barn har kidnappats. Pojkarna blir soldater, flickorna fruar, sexslavar och arbetskraft.

LRA är i dag en kraftigt försvagad och marginaliserad terrororganisation. År 2008 undertecknade den ett avtal om permanent vapenvila med regeringen i Uganda.

Men LRA fortsätter att terrorisera civilbefolkningen i nordöstra Kongos och sydöstra Centralafrikanska republikens avlägsna djungler. Mest handlar det i dag om före detta drogmissbrukande barnsoldater som upplever att de inte har något annat alternativ än att fortsätta kriga.

De utför terrorattacker och kidnappar fortfarande både pojkar och flickor.

Men i norra Uganda har livet normaliserats.

Victoria fick en lärdom i "kärlek"

Till natten kom de trettio flickorna och de män som hade kidnappat dem fram till bataljonens huvudläger. Genast gavs hon till en av rebelledarna.

- Jag förstod inte vad han gjorde när han kom in i tältet. Ingen hade någonsin förklarat något om kärlek åt mig, jag var ju bara 14 år gammal.

Första kvällen lyckades jag vägra, den andra misshandlade han mig, de tredje sa han att han skulle döda mig. Jag sa att det kan han gott göra.

Efter det förstod Victoria att det var bäst att ge upp och ge sin nya man det kan ville ha.

- Att kalla de här männen rebeller är bara en liten del av allt de är.

Bataljonsledaren åtalad för krigsbrott

Victoria levde tillsammans med en bataljon som leddes av Dominic Ongwen, som är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen i Haag för 70 olika brott, bland dem brott mot mänskligheten.

Hon lärde känna Ongwen väl och hoppas att rättsprocessen i Haag kommer att ge svar på många viktiga frågor. Hon påpekar att Ongwen själv kidnappades av LRA när han var bara barnet.

När jag fick en man förstod jag att de inte skulle döda mig, men så var det förstås inte egentligen. Man såg människor dö runt omkring sig hela tiden. Det var ju krig.

Victoria Nyanjura, kidnappad skolflicka från Uganda

Om Victoria någonsin träffade några andra människor än Ongwens män, och kidnappade pojkar, flickor och kvinnor, så var det nästan alltid andra rebeller.

De olika bataljonerna möttes ibland när de flyttade på sig från ett ställe till ett annat. Ibland kunde de delas i grupper som rörde sig fritt för att komma undan fienden eller förbrylla den.

- Rebellerna var förstås jättebra på att röra sig och gömma sig både i djungeln och i torra miljöer.

Fienden var i huvudsak den ugandiska armén. Om armén hittade dem blev det blodiga strider där kvinnorna och barnen i rebellernas läger alltid var utsatta från alla håll.

Därför var det inget Victoria hoppades på, att armén skulle hitta dem.

För de kidnappade flickorna var det ändå förstås de egna rebellerna som var farligast. I synnerhet de flickor och kvinnor som hade blivit änkor eller annars bara lämnade av sina män var utsatta.

De hotades konstant av de oftast nerdrogade soldaternas godtyckliga våld, inklusive sexuella våld.

Victoria valde att inte förbli ett offer

Efter åtta år i fångenskap lyckades Victoria rymma hem igen. Med sig hade hon sina två små barn som hon hade fått med den man rebellerna hade valt åt henne.

- Jag vet inte varför jag plötsligt kunde rymma. Ingen försökte stoppa mig eller kom efter mig.

Det Victoria gjorde när hon kom hem är kanske det mest unika i hennes berättelse. 22 år gammal fortsatte hon med det rebellerna hade stulit av henne, en utbildning. Hon satte sig vid skolbänken igen.

- Lätt var det förstås inte. De andra barnen tyckte att det var underligt med en sådan som jag i klassen, men jag ignorerade dem.

Det är mycket ovanligt med kidnappningsoffer som återvänder till ett normalt liv. För de flesta är de trauman de bär på för tunga för det. Samhället har inte heller den beredskap som behövs.

Dessutom har många av de återvändande kvinnorna barn med sig.

Ofta blir de unga mammorna och deras barn också utstötta ur både familj och samhälle.

Delvis är anledningen konkret. Många misstänkliggjorde att de har blivit hjärntvättade och bär på samhällsfarliga tolkningar av kristendomen.

Men det finns också en rent psykologisk förklaring. Barnen som kommer hem igen, ofta som fullvuxna, påminner föräldrarna om att de inte lyckades skydda sina barn från de värsta farorna där ute.

Det man inte talar om har aldrig hänt, liksom.

Masskidnappningarna av barn påverkar alltså inte bara de drabbade, utan hela familjer, släkter och samhällen på ett djupt plan.

Men Victorias föräldrar var annorlunda. De tog emot henne med öppna armar, de hjälpte henne att komma igång på nytt.

Pappas tårar väcker fortfarande Victorias känslor - på gott och ont

- Det första jag såg på min far var att han grät. Det var ett tecken på att han uppskattar mig oberoende av mitt öde. Mamma tittade på mig utan att säga något. Det gav mig hopp.

Från den dagen hade Victoria alltid sina föräldrar på sin sida.

- De hade inga möjligheter att betala för min skola, men den kärlek de visade mig fick mig att förstå att jag är viktig.

Efter en tid började Victoria få ekonomisk hjälp av den amerikanska välgörenhetsorganisationen Children of Uganda. Utan den hjälpen skulle hon inte vara där hon är i dag.

Men det var ändå hennes föräldrar som gjorde det möjligt för henne att studera.

- Det var lättare att satsa på min utbildning när jag visste att det fanns någon som tog hand om mina barn. Men jag måste säga att det ändå var tungt.

Efter att Victoria avslutade sin grundutbildning började hon med utvecklingsstudier på universitetet.

Victoria känner sig som alla utsatta kvinnors röst

Ett ärr har återkomsten lämnat. Victoria gråter aldrig offentligt.

- Jag har bestämt mig för det.

När hon kom hem från fångenskapen grät hennes pappa så mycket och så öppet att hon tyckte det blev pinsamt. En man ska inte gråta.

- Det händer förstås fortfarande att jag bryter ihop när jag är ensam, säger Victoria. Jag måste acceptera att det jag har gått igenom kommer att finnas kvar i hela mitt liv.

Victorias berättelse är en framgångssaga. Hon valde att bli stark av sina erfarenheter.

- Jag kan skratta och le, men det är klart att jag har överlevt våld, krig och flera år av våldtäkter. Efter att jag hade insett att jag inte kommer undan min historia bestämde jag mig för att ta kontroll över min framtid.

När man ser positivt på livet brukar saker lösa sig.

Victoria Nyanjura

Enligt Victoria är det vanligt i Uganda att kvinnor tar på sig offerrollen. Det är därför det är så viktigt för henne att inte visa sin egen smärta utåt. Ska hon vara de här kvinnornas språkrör måste hon också vara en förebild.

- Det är därför jag står med rak rygg och berättar om mina erfarenheter. De flesta av oss har varken styrkan, kunskapen eller möjligheten att tala ut.

Trots sin ödmjuka framtoning har hon både självförtroende och ambitioner.

- Det finns kvinnor som har drabbats lika hårt av krig runt om i världen och de behöver också en röst. Jag talar också å deras vägnar.

När hon tittar på mig så är det med krav i blicken.

- Ni ska lyssna på mig och mina erfarenheter. Ni ska berätta om dem och ni ska hjälpa dem som har varit med om något liknande som det jag har gått igenom.

Genom att berätta sin historia vill Victoria att omvärlden ska visa offren att deras erfarenheter är riktiga, att vi vet att det de har varit med om är sant.

- Det handlar om social acceptans. Jag hoppas att de våldsoffer som hör mig ska förstå att de inte är ensamma. Vi är många och nu är det tid att gå vidare i livet.

I dag jobbar Victoria i Gulu i sina hemtrakter i norra Uganda för en organisation som hjälper andra flickor och kvinnor som har blivit kidnappade. De har för tillfället nästan 600 kvinnor i sitt nätverk.

- Det är bra att regeringen satsar på att bygga vägar och annan infrastruktur, men vi ger sådan hjälp människor behöver i vardagen. Vad finns det för psykosocial hjälp åt kidnappningsoffer som jag? Vi måste se till att det finns hjälp åt människor med traumatiserande upplevelser.

De flesta kvinnor som kom tillbaka från Herrens motståndsarmé i samband med att den försvagades kraftigt för tio år sedan var unga. De har inte klarat av att utbilda sig.

- Nu är det viktigt att våra barn får hjälp att gå i skola. Det är faderslösa, stigmatiserade barn, som behöver hjälp. Deras mammor klarar inte av att försörja dem.

Victorias son är 16 år i dag, dottern 14.

- Om de gör något misstag kan de få höra att deras pappa är en rebell, att de har ondskan i blodet. Mina barn växer upp med mycket ilska i sig.

Vad kan vanliga människor hemma i norra Europa göra för att bidra till en bättre värld?

- Utmaningarna är störst där det är krig, men det finns problem överallt. Om du ser någon som lider så hjälp honom eller henne.

Victoria upplever att konkret hjälp från person till person är det bästa sättet.

- Hjälper du någon att ta sig igenom en personlig kris bidrar det till en fredligare värld. Den som klarar sig ur en kris kan efter det ta hand om sig och sin familj. Då undviker vi en massa negativa spiraler.

Vill du hjälpa kvinnor i Victorias situation så finns det flera organisationer som är aktiva i norra Uganda.

- Det är bara att gå ut på internet och söka. Men vänd er till gräsrötterna, det är bara de som vet vilken hjälp som verkligen behövs. Går du via myndigheterna försvinner det mesta på vägen.

Det talas mycket om Donald Trump just nu och om att han kommer med en förändring. Är det något som kommer att märkas också i norra Uganda?

- Ärligt talat har jag ingen aning om hur USA:s president påverkar mitt liv, men det jag kan säga är att om vi i norra Uganda kan tänka positivt på situationen där vi bor och vi kan jobba för att lösa riktiga problem där, så är jag nöjd.

Men överlag upplever Victoria att USA:s president Barack Obama och Ugandas president Yoweri Museveni har haft ett bra och konstruktivt förhållande.

- Vi får ödmjukt be för att USA:s nya president fortsätter på samma linje, säger Victoria Nyanjura, som var kidnappad av Herrens motståndsarmé i åtta år.