Charlies änglar – om flickorna kring mörkrets hjärta
Den dömda massmördaren och sektledaren Charles Manson har dött i en ålder av 83 år. Manson tillbringade över 45 år i fängelse i Kalifornien för de mord medlemmar i hans sekt utförde.
I fem decennier har vi fått ta del av minsta lilla detalj kring de bestialiska morden som Manson beordrade sina hängivna anhängare att utföra i Beverly Hills i augusti 1969.
Berättelsen om Charles Manson, en småkriminell tjuv och hallick, som under slutet av 1960-talet lyckades samla kring sig en stor skara devota och självuppoffrande följeslagare är en berättelse om frigörelse, droger och sex - om manipulation, ondska och våld.
En avgudad fadersgestalt
Det var framför allt unga tjejer som drogs till Charles Manson – en man som många av dessa kvinnor beskrivit som magnetisk, förtrollande, oemotståndlig.
Men hur kommer det sig att unga tjejer dras till karismatiska ledare, män som Charles Manson som kan konsten att förföra och förgöra. Och varför är vi så fascinerade av den berättelsen?
Varför kan vi inte få nog av Charles Manson och hans ”Family”?
En ”familj” som i enlighet med tidens anda levde i ett kollektiv på en ranch ute på landet på den amerikanska västkusten.
Som mest bodde ett 30-tal unga ute på Spahn Ranch i Kalifornien där Charles Manson höll hov i slutet av 1960-talet.
Här hade den faderlöse Charles hittat ett sammanhang där han åtog sig rollen som navet i familjen – en avgudad fadersgestalt för de kärlekstörstande ungdomarna som var i stort behov av att bli sedda, bekräftade och älskade.
De allra flesta var unga flickor i de sena tonåren, vilsna flickor som flytt trasiga hemförhållanden för att söka lyckan i en gemenskap av frihet – av kärlek och droger.
Manson intalade ungdomarna att de var utvalda i en tid som av många betecknades som ”vattumannens tidsålder”, en tid när en ny generation skulle stiga fram för att skapa en ny värld.
Om man får tro Manson skulle den nya världen födas ur våld, kaos och död.
En tid av spänningar och oro
Slutet av 1960-talet var en turbulent tid i det amerikanska samhället – det förekom ständiga sammandrabbningar mellan polisen och ungdomar som misstrodde samhället, samt tilltagande raskravaller.
I essäsamlingen White Album skriver den amerikanska journalisten och författaren Joan Didion hur slutet av 60-talet var en tid av tilltagande oro – märkliga saker skedde i Los Angeles där hon bodde vid den här tiden:
”Det var rykten. Det var berättelser. Allting var onämnbart men ingenting var otänkbart” skriver hon och fortsätter:
"Detta mystiska flirtande med idén om ’synd’ – känslan av att det var möjligt att gå ’för långt’, och att folk också gjorde det. (---) En galen och förföriskt virvlande spänning byggdes upp. Paniken satte in. Jag minns det som en tid när hundarna skällde varje natt och månen alltid var full.”
Joan Didion skriver att ingen var överraskad när nyheten om morden på filmregissören Roman Polanskis höggravida hustru, skådespelerskan Sharon Tate, och hennes gäster kablades ut morgonen den 9 augusti.
Många säger att 60-talet tog slut där och då – och Joan Didion konstaterar för sin del att det var som om spänningen skulle ha släppt, som om alla paranoida tankar realiserats.
Mycket har skrivits om vilka händelser och faktorer som kom att bidra till de bestialiska morden i Beverly Hills i augusti 1969.
Om hur en sårad och besviken Charles Manson ville ta revansch för ett uteblivet skivkontrakt, om hur Mansons tro på ett närastående raskrig mellan svarta och vita triggade igång morden på några Hollywoodkändisar, om hur Manson ville visa upp sin styrka och maktfullkomlighet genom att beordra några av sina följeslagare att mörda.
Förförd av flickorna
En av fjolårets mest uppmärksammade romaner var Emma Clines debutverk Flickorna - en berättelse som handlar om att vara ung, vilse och osäker, om att vara i stort behov av bekräftelse och kärlek, om att vara lätt att manipulera och att styra - likt en marionettdocka …
Det är en berättelse som försiggår på två tidsplan – dels idag, dels sommaren 1969.
Händelserna utspelar sig i Kalifornien och berättelsen är inspirerad av Charles Manson och kretsen kring honom, men Emma Cline har valt att inte binda upp sig alltför mycket vid historiska fakta och detaljer.
Emma Cline är själv född och uppvuxen i Kalifornien och redan i unga år fick hon höra talas om Manson och alla flickor som han omgav sig med. Som ung tjej ville hon ta reda på mer om just de här flickorna, och så föddes idén till att skriva en bok ur flickornas perspektiv.
I Flickorna får vi lära känna Evie Boyd som är 14 år gammal sommaren 1969.
Evie är less på sitt trista liv i villaområdet där det inte händer särdeles mycket. Hennes mamma och pappa är frånskilda och mamman flummar runt i ett slags flowerpower-självhjälpsmiljöer medan pappan för sin del har flyttat ihop med en annan kvinna.
En dag i parken får Evie syn på tre tjejer som fångar hennes uppmärksamhet med sitt skratt och sitt sätt att klä sig, röra sig och vara – fritt och oregerligt.
Inom kort dras Evie in i den här kretsen av flickor som tillhör ett kollektiv där den karismatiska Russell är den som bestämmer och styr – en manipulativ typ som med hjälp av droger, flummiga livsvisdomar och utpressning lyckas få folk att göra som han vill.
Kontrollerande kameleont
”Det finns inget som är rätt eller fel”, ”Allt är tillåtet”, ”Du skall göra det du känner för att göra”.
Med hjälp av svammelfilosofi och regelbundna drogtripper lyckades Charles Manson få total kontroll över sina adepter. Han var som en dirigent som styrde, bestämde, övervakade och regisserade berättelsen om Familjen.
Han utövade makt genom beröm och kärlek, men också med hot och våld, med sex och droger, med manipulation och systematisk nedbrytning av det egna jaget.
Han använde sig av ungdomarna, och då framför allt flickorna, för sina egna syften och formade dem enligt sina egna önskningar och behov.
I Flickorna skriver Emma Cline hur sektledaren Russell likt en kameleont kunde förvandla sig själv för att bättre anpassa sig till den han pratade med: ”(---) likt vatten som tar form efter det kärl det råkar hällas i”.
I Emma Clines text är blicken oerhört central – vårt behov av att bli sedda och speglade i en annan människas blick. Men också den erotiska blicken, och hur den spelar kvinnorna emellan.
Bortom klichébilden
De brutala morden som skedde i augusti 1969 liksom sektledaren Russell blir på sätt och vis detaljer och sidospår i Emma Clines berättelse eftersom det Emma Cline verkligen inte ville var att närma sig myten Manson som en kliché, inte göra om det som så många andra gjort före henne.
Istället ville hon ha den historiska förankringen som bas men samtidigt göra något eget av det.
Och det som i första hand intresserade henne var att skildra våld ur olika synvinklar, men också att försöka få korn på hur det är att vara ung tjej – både 1969 och idag.
Hur lätt man blir ett offer för en annan människas tankar och vilja samt ett objekt för en annan människas blick och behov. Hur lätt man misstar en snärt för en smekning och manipulation för kärlek.
En demonisk Janusgestalt
Charles Manson förbjöd sina flickor att använda glasögon eftersom han ville att flickorna skulle vara naturliga – eller så ville han helt enkelt inte att de skulle se alltför klart …
På ranchen fick man inte heller ha kalendrar, armbandsur eller andra klockor.
Man var avskuren från det omkringliggande samhället, och här rådde en icke-tid, eller kanske snarare en Charles Manson-tid.
Mansons barn skulle inga andra gudar hava jämte honom.
Han var en demonisk Janusgestalt, en Abraxasdemon, där det goda och det onda, rätt och fel, Gud och Satan ingått ett förbund.
Manson kallade sig för Jesus och sedermera kom han att rista in ett slags Kainsmärke i sin panna – ett kryss som idag antagit formen av en svastika.
Under rättegången mot Charles Manson och de av familjemedlemmarna som varit delaktiga i morden samlades anhängare till Manson utanför domstolshuset och många av dem bar samma kryss i pannan som Manson.
En av tidens mest lästa författare var Hermann Hesse, också en av Mansons favoriter.
En del nycklar till förståelsen av Mansons tankeuniversum kan man hitta i Hesse bok Demian som handlar om en ung kille, Emil, som slits mellan två världar, mellan ljuset och mörkret. I den något äldre Max Demian hittar Emil en läromästare och vägvisare.
I boken är berättelsen om brodermördaren Kain oerhört central – och Kain lyfts fram som en förebild, en ledargestalt, en man med Guds märke i sin panna, en man som inger fruktan och respekt:
”Denne man hade makt, för honom kände man sig skygg. Han bar på sin panna ett ’märke’. Man kunde förklara det hur man ville. Och ’man’ vill alltid det som är bekvämt och ger en rätt. Man kände fruktan för Kains barn, de hade ett ’märke’. Alltså förklarade man inte märket för det som det var, en utmärkelse, utan för motsatsen. Man sade att männen med märket ingav skräck, och det gjorde de också. Folk med mod och karaktär injagade alltid skräck i andra människor. Att det vandrade omkring ett släkte, som inte kände fruktan och som var skräckinjagande, var mycket obekvämt.”
Manson och 2000-talets populärkulturella pånyttfödelse
Det har snart gått 50 år sedan dessa våldshandlingar och Charles Manson, liksom ett flertal av hans anhängare, har dömts för mord och avtjänar livstids fängelsestraff.
Men än idag är Charles Manson utan tvekan en ikon, ett brand, en säljande myt, och hans nuna och hans stirriga blick finns på allt från t-tröjor och plojknappar till affischer och skivkonvolut.
Under 2000-talet har det varit premiär för åtminstone 9 amerikanska filmer och tv-serier som på olika sätt tar fasta på Charles Manson och hans närmaste krets. Bland dem tv-serien ”Aquarius” som man kan se på en av de stora nätströmningssajterna.
Ytterligare en film är under produktion och beräknas ha premiär under de närmaste åren.
Sommaren 2015 publicerade den populära Hollywood-podcasten ”You must remember this” en serie i 11 avsnitt om Charles Manson och hans kopplingar till Hollywood.
Ifjol utkom också två romaner i USA som på olika sätt tar fasta på det som skedde sommaren 1969. Romaner som försöker få grepp om vad som hände och varför: den redan nämnda romanen Flickorna av Emma Cline samt Alison Ummingers roman American Girls (inte översatt till svenska).
Alison Ummingers roman riktar sig i första hand till något yngre läsare som kanske inte har stenkoll på vem Charles Manson var och berättelsen bjuder på en hel del mansoniana, dvs. olika detaljer som anknyter till Manson och hans anhängare.
I romanen får vi följa Anna som i vredesmod lämnar sitt trånga tonårsrum, stjäl pengar från styvmammans konto för att resa till sin syster som jobbar som skådespelare i Hollywood.
Till en början är filmstaden ett spännande och magiskt ställe, men så småningom inser Anna att staden är full av vilsna och ensamma själar. Allt är inte guld som glimmar – det kan vara en knivsegg som blänker till i mörkret.
I Hollywood träffar Anna också systerns tidigare pojkvän som planerar att spela in en film om morden som skakade Los Angeles sommaren 1969.
Systern ska spela en kvinna som dras till mordplatserna, och Anna erbjuds för sin del jobb som researcher och får plöja igenom mängder av böcker om Charles Manson och Familjen.
Till sin förskräckelse upptäcker Anna vissa likheter mellan sig själv och flickorna som samlades kring Manson – flickor från splittrade eller dysfunktionella familjer som gav sig av för att leta efter bekräftelse och kärlek på annat håll, flickor som var osäkra på sig själva och som var lätta att manipulera. Flickor svältfödda på smicker och smek.
Manson är bra business
Den svenska ekonomen Micael Dahlén har kallat all denna miljonbusiness kring Charles Manson för ”mansonomics” – en ekonomi som stadigt vuxit till sig i över fyrtio år, en business som kretsar kring, utgår från och livnär sig på ondska och död.
För några år sedan gav Micael Dahlén ut boken Monster där han redogör för sina möten med några av världens mest omtalade modersdräpare, kannibaler, skolskjutare och massmördare, bland dem Charles Manson som han fick träffa i fängelset i Kalifornien.
I boken skriver Dahlén att han ville träffa Charles Manson för att ta reda på hur det kommer sig att mord kan göra en människa större än livet och till lukrativ miljonbusiness.
Mötet i fängelset föregicks av år av korrespondens samt en viss manipulation och utpressning från Mansons sida. Dahlén var tvungen att skaffa fram en ytterst sällsynt ni hang-trumma innan en visit skulle komma på fråga.
I fem timmar fick Dahlén sedan möjlighet att samtala med Manson – timmar som han beskriver som de mest märkliga och omskakande i sitt liv.
I en intervju för Sveriges Radio berättar Dahlén att mötet med mannen som personifierar det mörkaste mörka, det farligaste farliga, det ondaste onda var som ”en riktigt märklig drogupplevelse”.
I programmet ”Dokumenterat: Charlies änglar – om flickorna kring mörkrets hjärta” som sänds i Yle Vega söndagen 15.01.2017 medverkar författarna Henrika Ringbom och Emma Cline samt ekonomiprofessorn Micael Dahlén.
Dokumenterat: Charlies änglar - om flickorna kring mörkrets hjärta
Artikeln har uppdaterats 20.11.2017 med uppgiften om att Charles Manson har dött i fängelset i en ålder av 83 år.