Global uppvärmning = nordisk nedkylning

Goda och dåliga nyheter. Vi börjar med de dåliga: Golfströmmen, som gör det möjligt för oss att bo här norr om den sextionde breddgraden, är betydligt mindre stabil än vi hittills har trott och kan komma att stanna, detta enligt en ny undersökning. De goda nyheterna är att det sannolikt inte sker inom vår generations livstid, enligt samma studie.

Men om och när det sker så kommer det att bero på den globala uppvärmningen. Och det känns ju lite bakvänt, att det blir kallare för att det blir varmare. Men det är egentligen inte så konstigt, och inte ens någonting nytt. Det har hänt förr, flera gånger. Ta nu perioden som kallas Yngre Dryas till exempel, som började för 12 800 år sedan, i slutet av den senaste istiden.

Uppvärmningen som satte punkt för istiden hade börjat bra, isen som täckte det nuvarande Fennoskandien smälte i rask takt. Men sedan blev det stopp. Plötsligt, under loppet av bara något årtionde, blev det kallare i områdena runt Nordatlanten. Rejält mycket kallare: medeltemperaturen sjönk med omkring 6 grader Celsius. Inlandsisen som hade varit på reträtt stannade upp. Det var det här som gav upphov till dagens Salpausselkä.

Vad var det då som orsakade nedkylningen? Paradoxalt nog så var det som sagt uppvärmningen, alltså den varmperiod som avslutade istiden. Då temperaturen steg så smälte stora mängder is och väldiga mängder sött smältvatten rann ut i Atlanten. Det här fick Golfströmmen, som hämtade med sig värme söderifrån, att stanna upp. Med en dramatisk och snabb, om än temporär, nedkylning som följd för Europa och Nordamerika.

Den nordiska paradoxen

Egentligen borde vi ju inte kunna bo här uppe i norr överhuvudtaget. Eller med nöd och näppe. Ta nu Vasa till exempel, som ligger på samma breddgrad som Ojmjakon i Sibirien. I Ojmjakon har man mätt upp vintertemperaturer på under -70 grader Celsius. Rekordet, som uppmättes 1924, är på -71,2 grader. Bara i Antarktis har man noterat lägre temperaturer. Det gör Ojmjakon till den kallaste bebodda platsen på jorden.

Vad är det då som gör att Vasaborna kan odla tulpaner i sina trädgårdar medan permafrosten begränsar Ojmjakonbornas urval av trädgårdsväxter en aning, om vi säger så? Nå självklart är det ju den redan nämnda Golfströmmen, eller som forskarna kallar den, AMOC (Atlantic Meridional Overturning Circulation).

Golfströmmen är en del av ett större fenomen som kallas den termohalina cirkulationen, vilket i praktiken är vår planets centralvärme och luftkonditionering. Och motorn som håller det här enorma värmetransportbandet rullande, är den enkla principen som går ut på att kallt och saltrikt vatten har en högre densitet än varmare vatten med lägre salthalt.

Så när det varma vattnet som kommer söderifrån med Golfströmmen når Nordatlanten så kyls det ned varpå dess densitet ökar och det sjunker nedåt. Där börjar det sedan strömma tillbaka söderut. Det hela är som en rulltrappa eller ett löpande band. Så här funkar det, så här har det funkat i tiotals tusen år.

Så enkel och stabil är den här mekanismen att inte ens FN:s klimatpanel IPCC har sett någon större orsak till att ifrågasätta dess stabilitet i sina rapporter, som alla utgår från att Golfströmmens löpande band kommer att fortsätta rulla på ungefär som nu även i framtiden, eventuellt försvagas en aning men inte upphöra helt.

Dags att tänka om?

Men den senaste forskningen kring ämnet tyder nu på att det inte är så här enkelt. Golfströmmen är betydligt mer känslig för störningar än man hittills har trott, hävdar ett forskarteam lett av klimatforskaren Wei Liu från Yale-universitetet, vars rapport sammanfattas i Science Advances.

Liu menar att de nuvarande modellerna, som IPCC baserar sina rapporter på, inte tar i beaktande den stora mängden sötvatten som rinner ut i Atlanten från de smältande glaciärerna på Grönland. Sötvatten som strömmar till i stora mängder är problematiskt eftersom det har lägre densitet än vatten med högre salthalt, och därmed så sjunker det inte lika effektivt. Och blir det för mycket sött smältvatten så hotar det att rubba cirkulationsmotorn som håller igång Golfströmmens kretslopp.

Faktum är att Liu och hans kolleger går ett steg längre än så: deras beräkningar visar att det inte ens krävs ett inflöde av sötvatten i Nordatlanten för att rubba Golfströmmen, bara själva uppvärmningen av luften kan räcka till för att åstadkomma samma resultat. Det här eftersom den varmare luften ovanför Nordatlanten gör att det varma vattnet som Golfströmmen hämtar med sig inte kan överföra lika mycket av sin värme till den färdigt uppvärmda atmosfären, vilket än en gång leder till att vattnet inte sjunker ned lika effektivt, vilket sätter käppar i hjulet för cirkulationen.

Inte för sent att göra något åt saken

Den här senaste rapporten utgår från två olika scenarier: ett där koldioxidutsläppen når sin kulmen 2040 och därefter börjar minska. I det här scenariot försvagas Golfströmmen med 18 procent, men kollapsar inte totalt. Vi hinner med andra ord ännu skrida till åtgärder.

I det andra, dystrare scenariot fortsätter koldioxidutsläppen att öka i sin nuvarande takt genom hela det innevarande århundradet. Enligt det här scenariot finns det en 44 procents risk för att Golfströmmen kollapsar totalt fram till år 2300.

Fast det här kan ju läsas som goda nyheter. Åtminstone har vi nästan 300 år på oss att förbereda oss, om det skulle gå så att Golfströmmen stannar upp helt och hållet. Men det skulle ju hur som helst leda till enorma förändringar i klimatet, inte bara för Europa och Nordamerika, utan för hela världen.

Pepijn Bakker, en av klimatforskarna bakom Lius rapport, säger i en intervju för Hakai Magazine att Europa definitivt skulle kylas ned, vilket någon kan se som en bra sak med tanke på den globala uppvärmningen. Men också Afrika och Sydamerika skulle uppleva stora klimatförändringar då regnbältena över kontinenterna skulle förskjutas.

Det här skulle ha enorma och dramatiska följder för allt djur- och växtliv som är anpassat till de nuvarande havsströmmarna och klimatmönstren som de skapar.

- Jag tror inte att någon av oss riktigt kan föreställa oss de fulla följderna av en sådan händelse, säger Bakker.

Andra tänkbara modeller

Men nu är worst case scenariot som Liu och hans kolleger målar upp naturligtvis bara en tänkbar modell för hur det hela kan komma att utspela sig. Andra, inklusive FN:s klimatpanel, utgår som sagt från en betydligt stabilare Golfström.

Så finns det de som menar att en försvagning av Golfströmmen redan är på gång, och har varit det ett bra tag nu.

Andra, med före detta NASA-forskaren och olyckskorpen James Hansen i spetsen, menar att en kollaps inte bara är oundviklig, den är betydligt närmare förestående än Lius rapport låter förstå.

Michael Mann från Pennsylvania State-universitetet, en av vår tids mest inflytelserika klimatforskare, kommenterar Wei Lius och kollegernas rapport, återigen för Hakai Magazine, med att konstatera att Lius beräkningar av sötvatteninflödet i Nordatlanten definitivt är ”mer realistiska än tidigare uppskattningar av en eventuell AMOC-kollaps”, inklusive James Hansens nattsvarta studie.

Vi behöver mer fakta

Det som de flesta är överens om är att vi desperat behöver forska mer i det här. Det är förvånansvärt mycket som vi inte ännu vet om havsströmmarna, inklusive den som från vår synvinkel är den allra viktigaste, nämligen AMOC eller Golfströmmen.

Vi tenderar ju att ta den för given numera, men det är inte så svårt att föreställa sig livet utan Golfströmmen och värmen som den för med sig. Om inte annat så kan man ju boka en resa till Ojmjakon i Sibirien som alltså ligger på samma breddgrad som Vasa. Dygnsmedeltemperaturen så här i januari ligger omkring friska -50 grader Celsius.