Filmrecension: Starkt abortdrama engagerar

För andra gången på kort tid lyckas tysk film väcka starka känslor och ge upphov till stora frågor. Efter far & dotter-dramat Toni Erdmann kommer historien om ett par som tvingas fatta ett beslut som gäller deras ofödda barn.

Astrid (Julia Jentsch) formligen strålar där hon står på scenen och blickar ut mot publiken. Hon är en framgångsrik ståuppare, en vacker kändis. Och en stark kvinna på väg att bli mor för andra gången.

Magen är lika stor som glädjen och stoltheten.

Men en enkel ultraljudsundersökning får Astrids och maken Markus´ (Bjarne Maedel) förväntansfulla längtan att övergå i en räcka smärtsamma frågetecken. Och just när de fattat ett avgörande beslut ställs de inför ett nytt.

Slutligen landar de i frågan om vem som egentligen har rätt att besluta vad?

Fina rollkaraktärer, bra personregi

24 veckor är en oerhört stark upplevelse som stundvis gränsar till det outhärdliga. Inte på grund av visuellt effektsökeri eller emotionella chockeffekter utan för att Astrids kamp äter sig in under huden på betraktaren.

Man våndas med henne. Gråter med henne. Önskar att allt vore på något annat sätt. Vilket som helst.

Regissören Anne Zohra Berrached lotsar med säker hand fram Julia Jentsch och Bjarne Maedel till strålande rollprestationer – de briljerar i såväl de stora känslouttrycken som i de små gesterna. Relationen mellan makarna skildras nyansrikt och förhållandet till lågstadiedottern Nele (Emilia Pieske) präglas av värme och respekt.

Diverse könsrollsstereotypier avhandlas flyhänt - utan större åthävor. På scenen raljerar Astrid om sin roll som gravid, kvinnlig komiker och på hemmafronten tar det en stund innan det framgår att Nele är en flicka. Efteråt skäms jag över att jag automatiskt utgått ifrån att det Spindelmannenklädda yrvädret är en pojke.

Med känsla för rytm

Om det är imponerande att den 34-åriga Berrached lyckas så bra med personregin i den film som är hennes slutarbete från filmskolan så är det minst lika givande att ta del av hennes känsla för rytm och intensitet. Hon låter gärna scener ta tid – låter dem tänja på smärtgränsen för vad man klarar av.

Minuter av pinsam tystnad vid ett middagsbord lägger sig över duken som en kvävande matta av obehag. Talande blickar. Väntan.

Inte heller ryggar hon för att låta medicinska experter (verkliga läkare - inte skådespelare) lägga ut den kliniska texten om vad en abort i ett sent skede av graviditeten innebär. Hur det lilla hjärtat måste stoppas innan det döda barnet sedan föds fram. Ett barn som redan är så långt gånget att det haft förutsättningar att leva.

Låter det som en lätt utväg?

Inga svar

Man kommer visserligen inte ifrån att 24 Wochen handlar om abort med allt vad ingreppet rymmer i form av etiska, emotionella och fysiska dimensioner - men den är inte något debattinlägg som tar ställning för eller emot.

Berrached presenterar bara ett fall där det väntade barnet är både önskat och älskat. Ett fall med alla tänkbara komplikationer, med stora fysiska och psykiska påfrestningar - sedan är det upp till betraktaren att tänka sig in i motsvarande situation. Vad skulle jag göra?

Oberoende av svaret på den frågan så är det svårt att föreställa sig att någon skulle kunna se 24 Wochen och därefter avskriva Astrid och Markus som bekväma cyniker som tar lättvindigt på det mesta. De är fullt medvetna om att en potentiell abort är ett beslut de måste klara av att leva med. Före ingreppet, under det och efteråt. För alltid.

Vilket deras val blir väljer jag att låta vara osagt.