Kända seriefigurer med tungt budskap - energisk, men trubbig politisk konst

Bildkonstnären Riiko Sakkinen gör politisk konst av kända seriefigurer och varumärken som han kombinerar med politiskt laddade ord och bergepp. Boven är oftast kapitalismen. Är Sakkinens kritik trovärdig?

I Riiko Sakkinens verk kan figurera till exempel Walt Disneys Bugs Bunny, Smurfarna eller en Coca-Cola-flaska, och politiskt laddade ord som Idi Amin.

- Jag målar det som jag avskyr, säger Sakkinen. Min 6-åriga son brukar fråga mig om varje teckning att 'vad har den här figuren gjort för ont', säger Riiko Sakkinen.

Sonen vet att pappans figurer är bovar, även om betraktaren kan älska dem.

Jag träffar Riiko Sakkinen på Galerie Forsblom i Helsingfors, där konstnärens verk är framme som bäst. Snart har han vernissage på Göstamuseet i Mänttä.

Många presidenter lurar

Sakkinen berättar att han är mera intresserad av betraktarens tolkningar än sina egna intentioner. Ett verk kan kännas aktuellt och riktat mot ett visst fenomen, men enligt konstnären lever associationerna och tolkningarna hos betraktaren beroende på i vilket land de ställs ut och världspolitikens svängar.

Ett av verken består av tredimensionella målningar som ser ut som stora produkter och som bildar frasen Yes, president trix (ungefär Visst, presidenten lurar).

- Just nu tänker säkert de flesta på Donald Trump, men nästa gång när det här verket ställs ut kan de vara en annan president som ljuger till folket, till exempel Marine Le Pen i Frankrike, säger Sakkinen.

Kritiker: Klart vem boven är

Riiko Sakkinen säger att han vill öppna för tolkningar, inte göra propaganda. Men enligt konstkritikern och kuratorn Pontus Kyander är det i de flesta fall klart vem "boven" är.

- Det positiva i hans bilder är den väldiga energin. Han är en arvtagare till en slags undergroundsatir. Han delar ut sin kritik med bred skopa, men inte åt alla hall, utan särskilt mot mot amerikansk samtidskultur och -politik, säger Kyander.

Världsbilden i Sakkinens konst är förenklad och indelad i de goda och de onda. Men ekvationen blir mer komplicerad i ett av utställningens centrala verk, som avbildar en liten pojke med sin hund. På pojkens t-shirt står det white lies (vita lögner) och ovanför texten White Trash Supremacy rules (ungefär Leve den vita underklassens överlägsenhet).

Målningen är intressant, säger Kyander, för den är svår att tycka om.

- Som kommentar till det amerikanska presidentvalet är den lite lättköpt. Den pekar ut en grupp, white trash, det är deras fel. Men det är lite märkligt att konstnären i sin vänsterkritik beskyller den amerikanska arbetarklassen för att vara boven i ett världspolitiskt drama, säger Kyander.

Men frågan fick gärna diskuteras också utanför konsten för att kunna svara på om det stämmer, säger Kyander.

Öppet verk lever över sin tid

Det abstrakta verket Monochrome avviker från mängden och består av hundra små målningar i blåa och vita nyanser. Det presenteras som Sakkinens kommentar till Finlands 100-årsjubileum.

Enligt Kyander har Sakkinen här lyckats lämna rum för tolkningar. Det är en fördel.

- Referensramen är öppen och verket talar om både positiva och negativa saker, allt från Tin Tin, FN, EU, filmreferenser, och all möjligt i blått, och vitt, som Ku klux klan. Det kommer att kan verka politiskt långt över sin tid och gränser och handlar inte så mycket om att hålla med eller inte.

Antikapitalistisk konst för tiotals tusen

Det kan tyckas paradoxalt att Riiko Sakkinen väljer att ställa ut på ett kommersiellt galleri och sälja sina verk för tiotals tusen euro samtidigt som han riktar sin egen kritik mot just pengarna och makten.

Han säger själv att det bästa sättet att påverka det som han kallar den “totalitära kapitalismen” är inifrån. Han vill inte flytta ut i skogen och leva på bär även om han på så sätt kunde föregå med gott exempel.

- Jag vill inte att vi ska gå tillbaka till stenåldern. Jag motsätter mig inte samhället, utan det rådande politisk-ekonomiska systemet, säger Sakkinen.

Pontus Kyander tror på politisk konst, men genren är svår. Ett verk ska kännas osäkert och explosivt i betraktarens hand. Sakkinens arbeten berör inte så hemskt många personligen, men Kyander förstår att de är populära bland samlarna.

- Hans verk är dekorativa samtidigt som de har en punch. De ger ett ironiskt perspektiv för den rika samlaren som kan säga ‘se så open minded jag är, jag accepterar alla åsikter’.