Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Syriska flyktingläget hotar bli permanent i Mellanöstern – FN bad om miljarder i Helsingfors

Från 2017
Två barn framför UNHCR:s banderoll.
Bildtext Jordanien har tagit emot en stor del av de syrier som har flytt från sitt hemland.
Bild: EPA/JAMAL NASRALLAH

Inbördeskriget i Syrien har nu pågått lika länge som hela andra världskriget. FN bad under en konferens i Helsingfors om 4,3 miljarder euro för att hjälpa syriska flyktingar både i hemlandet och i de länder som tar emot flest flyktingar. Samtidigt finns det en risk att de syriska flyktingarna blir ett permanent inslag i Mellanöstern, precis som de palestinska flyktingarna.

Helsingfors har kryllat av viktiga människor i början av den här veckan. Gräddan av biståndsorganisationer och höga FN-tjänstemän samlades för att diskutera hur flyktingar från Syrien ska kunna hjälpas och man presenterade en plan för de kommande två åren.

Orden är många och krångliga och behovet av pengar stort. Det talas om att rädda liv, att skydda och att bygga motståndskraft, eller ”resiliens”.

Men den två dagar långa konferensen handlade också om att världen ska fortsätta orka engagera sig i syrierna.

– Trots att syrierna inte längre kommer till Europa i stora mängder hoppas jag att alla inser att den syriska flyktingkrisen inte har försvunnit någonstans, sade FN:s flyktingkommissionär Filippo Grandi på en presskonferens i Helsingfors på tisdagen.

De länder som bär den största bördan är Turkiet, Libanon, Jordanien, Irak och Egypten. Länderna behöver hjälp för att kunna ta hand om flyktingarna tills de förhoppningsvis kan återvända hem igen, konstaterar Helen Clark, chef för FN:s utvecklingsprogram UNDP

Lyssna på syrierna

Före inbördeskriget bröt ut var Syrien nära att uppnå alla millenniemål för utveckling, nu ligger landet bland den tio procent av världens länder som har det lägsta humanitära utvecklingsindexet.

En delorsak är att man har begått ett stort fel under de sex år som Syrien har genomlidit inbördeskrig - och det är att inte involvera syrierna i biståndsarbetet.

Zedoun Alzoubi lämnade Syrien år 2013 efter att han hade blivit arresterad för andra gången. Nu leder han organisationen UOSSM, som bygger och driver sjukhus i Syrien, och han deltog i konferensen i Helsingfors.

Han har ett meddelande till det internationella samfundet.

– Lyssna på syrierna. Hittills har hjälpen fungerat så att man gett det man har, inte frågat vad som behövs, säger Alzoubi.

syriska aktivisten zedoun alzoubi
Bildtext Fredsaktivisten Zedoun Alzoubi
Bild: Yle/Liselott Lindström

Men att det är så är rätt naturligt. Mycket bistånd styrs från regeringar, och de har en viss agenda och öronmärkta pengar för vissa projekt.

Att hålla politik och bistånd isär går inte, säger Alzoubi. Det kan vi bara drömma om.

Alzoubi har länge försökt få upp ögonen för att man måste fråga syrierna i Syrien vad som behövs, och han tycker nu att det sker en förändring, om än en långsam sådan.

– I början förstod donatorerna inte alls det syriska samhället. De trodde det var som vilket land som helst. De förstod inte att det är ett litet land men med många agendor. Alla trodde det handlade om en kortvarig kris, nu planerar man för 20 år framåt, säger Alzoubi.

Organisationer kan inte arbeta som de skulle vilja

För att bistånd och humanitär hjälp ska vara så effektiva som möjligt måste de vara koordinerade. Att få donatorerna att göra det tror Alzoubi inte på, utan system måste byggas upp i Syrien.

– Som det är nu så stöder en organisation eller donator ett område, en annan stöder ett annat - och någon blir alltid utan.

Mathieu Rouquette representerar den internationella organisationen Syria Regional Forum. Rouqette suckar lite uppgivet när han hör kritiken från Zedoun.

Han har jobbat med sådana här frågor i ett decennium, och säger att man nog förstår att man måste svara på behoven inifrån, men det är inte alltid så lätt.

– Den största frustrationen är att vi inte kan nå de samhällen vi vill arbeta för, säger han.

Mathieu Rouquette, representant för SIRF
Bildtext Mathieu Rouquette
Bild: YLE/Liselott Lindström

I regeringskontrollerade områden finns mycket byråkratiska hinder om man vill öppna kontor på fältet eller samarbeta med lokala organisationer. På oppositionskontrollerade områden handlar det främst om säkerhetsutmaningar.

– Det är sorgligt. Det är klart vi lär oss an efter, men när en kris börjar hinner man inte samla ihop expertisen. Det är en svår balans mellan att få fram hjälp snabbt och att också förstå den kontext man arbetar i.

Samma modell kan ha fungerat riktigt bra någon annanstans, säger Rouquette. Han säger att han önskar att humanitära organisationer kunde vara neutrala, men det går inte i praktiken.

– Många organisationer skulle vilja jobba på satliga områden i Syrien där det finns ett hjälpbehov. Men sanningen är att vi inte tillåts.

Många finansierar terror för att de måste

Zedoun Alzoubi är också kritisk till de sanktioner som har införts mot Syrien. Meningen är att straffa regimen, men sanktionerna drabbar främst de vanliga syrierna eftersom regeringen använder dem för att straffa människorna, säger han.

Bland annat kan man inte importera olja på grund av sanktionerna, och alla organisationer behöver bränsle.

– Varifrån tror ni att vi köper vår bensin? Från IS! Alla köper sitt bränsle från IS. Både i regeringskontrollerade och oppositionskontrollerade områden. På det sättet så finansierar sanktionerna terrorism, säger han.

Det här hotar att dra ut på konflikten som är tillräckligt svårlöst också utan IS.

IS har ryckt fram på många ställen i Syrien, samtidigt som man lidit stora bakslag i Irak.

Syrierna kan bli som palestinierna

Många syrier har varit på flykt i grannländerna i många år, och hotar i värsta fall att bli ett permanent inslag i länderna om kriget drar ut.

Sedan tidigare bor det redan en annan stor flyktinggrupp i Mellanöstern – nämligen palestinierna. Syrierna hotar att gå samma öde till mötes som de.

– Bakgrunden till konflikterna är förstås olika, men snart kan vi ha två stora flyktinggrupper som lever sida vid sida i Mellanöstern, och det är väldigt destabiliserande för regionen, säger Pierre Krähenbühl, som är generalkommissionär för FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA.

pierre krähenbühl, generaldirektör vid UNRWA
Bildtext Pierre Krähenbühl, generalsekreterare på UNRWA.
Bild: YLE/Liselott Lindström

Innan kriget bröt ut i Syrien fanns där över en halv miljon palestinier. Fortfarande finns 440 000 kvar i landet, tiotusentals har flytt till Jordanien och Libanon tillsammans med miljontals syrier.

En stor utmaning är hur man ska kunna skapa jobb åt dem alla.

– Det finns kring 1,5 miljoner syrier i Libanon, plus palestinierna. Enligt lagen är palestinier i Libanon förbjudna att arbeta inom tiotals yrken. Men det blir allt svårare också för libaneserna att hitta jobb, säger Krähenbühl.

Det skulle vara viktigt att man skulle investera i människorna istället för att bara ge bistånd, säger han. Västländerna borde samarbeta med regeringarna i de länder som tar emot mest flyktingar för att få flyktingarna att bli sysselsatta. Det betyder att investera i utbildning, praktikplatser och stipendier. Lämnar man dem utan möjlighet att försörja sig själva är risken för radikalisering stor.

Syrierna behöver utbildning – men vill helst bara hem

Hälften av de syriska barnen går inte i skola, och det finns många som aldrig ens har börjat skolan.

Att skapa kontinuitet i utbildningen är svårt, och att sedan locka ungdomar som har gått ut skolan att vidareutbilda sig eller börja jobba ännu svårare. På Gazaremsan i Palestina är 65 procent av ungdomarna utan jobb.

I UNRWA:s skolor för palestinier arbetar 22 000 lärare och annan personal med palestinskt ursprung – och många av dem har fått sin utbildning i samma skolor.

Systemet har byggts upp så länge att det fungerar nästan som en liten självförsörjande "nästanstat". Att kopiera det systemet för syriska flyktingar är ingen lätt uppgift, utan kräver flera år av arbete.

Samtidigt är det något man inte borde sträva efter, utan man borde försöka få ett slut på kriget.

Pierre Krähenbühl tycker att det internationellt satsas för mycket på att kontrollera konflikter, istället för att lösa dem. Då blir flyktingsituationen småningom permanent.

– Jag har aldrig träffat en flykting som vill vara flykting, ännu mindre en som vill förbli flykting. Om vi ser på världen ur en flyktings perspektiv så vill alla bara tillbaka därifrån de kom.