Mi Wegelius: Den äckliga och underbara maten

Kommer du ihåg scenen i Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan där Tjorven ber sin bön till Gud om att hon ska få ta en tårtbit till? Eller Lasse Hallströms amerikansk-brittiska film Chocolat från år 2000, i vilken Juliette Binoche som Vianne med sin dotter öppnar en chokladbutik i en inskränkt fransk småstad?

För att inte tala om den euforiska stämningen som de kulinariska läckerheterna väcker i general Löwenhjelm i Karen Blixens Babettes gästabud. Ja röster och bilder som de här kommer till mig extra mycket just nu.

General Löwenhjelm hade nu nått så långt att han inte längre kände någon förundran över vad som än hände. Då han efter en stund såg druvor, persikor och färska fikon framför sig, log han mot sin granne vid bordet och sade: ”Vackra druvor!

Orsaken till att allt detta kommer till mig just nu, tänker jag mig har att göra med den våg av inspiration om vegankost som för närvarande sköljer över oss. Vegantrenden är inte helt ny, men ju fler artiklar jag läser desto mer börjar min hjärna processa mat överlag, och då också läckra anrättningar i böcker och filmer.

Fiktiva kulinariska beskrivningar av de mest underbara slag samsas med minnen av egna matupplevelser. I extremändan handlar de egna upplevelserna om fastekurer under 70 - 80-talen när den första fastevågen kom. Också då gällde det att få i sig mycket grönt och jag glömmer isynnerhet inte den vedervärdiga palsternacka - rödbetssaften som skulle ätas med sked.

Tankar som kretsar kring mat

Och jo, under fastan infann sig efter ett tag en härlig känsla av upprymd lätthet. Dessutom sjönk vikten på önskat sätt.

Men snart satte också bildkavalkaden igång på näthinnan av de härligaste maträtter ända tills munnen efter slutförd fasta och lyckad återgång till fast föda, i längden igen inte kunde motstå för mycket av det goda.

Tidvis har matvalen direkt blivit till en kamp, i synnerhet sedan ungdomens balettlektioner, där det trådsmala ju var idealet. Det var väl just där som antingen eller tänkandet satte igång, det från stenhårt hälsosamt, - som kroppen och själen ändå inte orkade med i längden - till en period när allt det vanligtvis förbjudna blev tillåtet i alltför stor mängd för att liksom kompensera det jag gått miste om.

Mat och sinnlighet

Men även det sinnliga med mat har följt mig under åren. Redan i folkskolan hände det att jag vek in till bageriet på Sirkkalagatan i Åbo och köpte en härligt tjock bebé- bakelse.

Äcklas inte nu, men den vita krämen inuti och den rosa glasyren på toppen var ljuvliga emot tungan. Likaså den hemgjorda leverlådan med de söta russinen i, där man ju åtminstone kunde tänka sig att den järnrika levern var hälsosam.

Men i själva verket har vällusten ofta också flätats samman med känslor av skam eller åtminstone skämmighet. Den korta njutningen med de ljusröda bebéerna, som därtill åts i ensamhet, följdes lätt av en rodnad på kinderna och ett inre äckel.

De negativa känslorna har alltså snabbt gett sig tillkänna när jag inte har stått emot det som Kaj Arnö här på webben kallar rättesnöre nummer två. I sin genomgång av vad ett gott liv enligt honom kan innebära listar han tio rättesnören och nummer två har han formulerat så här:

Du skall icke missbruka socker, fett och alkohol

Jag hör alltså till de miljontals människor som när jag missbrukar, mycket väl vet hur jag borde äta för att hålla mig inom rimliga, miljövänliga och hälsosamma gränser. Men ändå missbrukar jag, lik en alkoholist som ”faller dit”.

Hur kommer det sig?

Varför kan jag helt enkelt inte följa den unge killens råd till mig en gång: ”Men det är ju bara att låta bli att äta!” Sagt rakt ur hjärtat utan något vidare psykologiserande eller annat bortförklarande tjafs.

Det var inte alls som när jag en gång talade med en katolik om hans vägval och han ondgjorde sig över sitt frosseri, som han såg som en verkligt stor synd.

Själv hade jag – trots allt mitt funderande - aldrig på allvar reflekterat över mat i religiösa termer. Men det står ju faktiskt rätt mycket om mat och människans ätande i den heliga skriften och inom katolicismen räknas frosseriet som en av de sju dödssynderna.

1 Moseboken 1:29: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.” Och efter syndafloden då växtligheten är knapp talar Gud i 1 Moseboken 9:2-4 om att hans utvalda också får äta kött från markens, havens och luftens djur såvitt köttet inte har blod i sig, det vill säga är levande.

I 3 Moseboken befalls Guds utvalda folk vidare att göra en skillnad mellan ätlig mat och tabumat, mellan det rena och det orena. Men de orena djuren är svåra att passa in i tydliga kategorier, i ordning och reda och befallningen är därmed tvetydig.

Här kan jag bara konstatera att det där om fröna är lite intressant. Kan man dra slutsatsen att Bibeln i begynnelsen förespråkade veganism?

Mat som identitetsskapare

Filosofen Julia Kristeva drar en parallell mellan våra uråldriga kulturella mattabun och fenomenet abjektion, som hon behandlar i boken The Powers of Horror (1980, Fasans makt).

Hennes tes är att abjektion, som är en känsla, inte endast utvecklar människan till individ utan även driver fram den symboliska ordningen och påverkar dess innehåll, som religion, filosofi med mera.

Abject betyder ungefär "äcklig" på engelska och franska. Det är känslor av avsky, äckel, förnedring och innebär oftast någonting som man vill stöta bort.

I Fasans makt skriver Kristeva att det handlar om en djup ångest som kräver ett utestängande av det som är tvetydigt, till förmån för en etablerad ordning. På det sättet bidrar abjektionen till att utveckla inte endast subjektet, jaget, utan även själva ordningen.

Som ett exempel skriver hon om den fas småbarn går genom när de börjar matvägra och kanske också spotta ut födan. Barnets behov att bli ett eget subjekt har vaknat.

Vet inte mycket om mitt ätande när jag var riktigt liten, jag får bara hoppas att också jag spottade ut mat när det var dags för det. Men som äldre har mitt psykiska tillstånd ofta alltså lett till det omvända när jag har försökt dämpa negativa känslor och tillstånd som stress, sömnlöshet, ångest och ensamhet via munnen.

Varför har jag inte gett utlopp för det inre trycket till exempel som en av mina vänner? Redan i tonåren och hela sitt vuxna liv har hon småsprungit upp för backar istället.

Maten som ett språk

I Elisabeth L´Órange Fursts text Den äckliga maten. Att vända avskyn till njutning handlar det mycket om mat och identitet. Hon påpekar att den franske antropologen och strukturalisten Claude Lévi-Strauss ser maten som en slags grammatik eller djupstruktur i kulturen.

Man kunde säga att han betraktar maten som ett språk. Den kan därmed läsas som en sorts text som kan berätta om allt från konsumtion till könsrelationer. Det sistnämnda kanske främst i samband med dess tillagning och servering.

Som ett exempel i sin artikel berättar Elisabeth L´Orange Furst om den kanadensiska författaren Margaret Atwoods roman The Edible Woman (1969). Hon menar att läsningen av den kan öka vår förståelse för ätstörningar.

L´Orange Furst säger att det är uppenbart för henne att den kvinnliga huvudpersonen Marians problem är djupt existentiellt. Här handlar det just om ångesten och äcklet vid identitetens gräns, med andra ord det som Kristeva kallade abjektion.

De triggas i sammanhanget av rädslan att förlora sig själv. Den unga Marian utvecklar till sin förtvivlan en stigande vämjelse inför mat.

Det går så långt att hon får svårigheter att svälja maten och snart förmår hon inte ens ta den i sin mun. Problemet uppstår samtidigt som hon har kommit in i en kris med sin pojkvän.

Marian uppfattar att hon försvinner under förväntningarna inför en konventionell förlovning, som hon innerst inne inte vill gå in i. Hon känner att hon håller på att bli bara ett objekt för honom och omgivningen.

Hon använder alltså sin mataversion till att försöka avgränsa sig och skapa tydlighet. När hennes inre kaos förbyts i klarhet och hon inte längre drivs av rädslan att förlora sig själv kan hon börja äta igen.

Mat som glädjespridare

Kristeva betraktar vämjelse inför mat som den mest elementära och ålderdomliga av alla former för abjektion. Som ett motsatt fenomen diskuterar hon begrepet ”jouissance”, njutning, nöje.

Jouissance är enligt Kristeva en lust som innebär en samtidig kroppslig och intellektuell spänning. Och jo, i en analys av Blixens novell Babettes gästabud heter det bland annat att lyckan är att tilltalas kroppsligt och själsligt på en och samma gång.

Mästerkocken Babette förlorar allt i ett krigshärjat Frankrike. På osannolika vägar hamnar hon i boken i en liten gudfruktig nordnorsk kustby där återhållsamhet är en självklar dygd för de två systrar vars hushållerska hon blir. Hennes måltider innan, i Paris, sägs ha varit som:

… ett slags kärleksförhållande, ett upphöjt och romantiskt älskogsäventyr, där man inte längre kan skilja mellan kroppslig och själslig aptit eller mättnad.

Jouissancen kommer sig alltså av möjligheten till ett kroppsligt – själsligt uttryckssätt, skriver L´Órange Furst. När maten tas emot och äts innebär det en ömsesidig kommunikation, från kropp till kropp, själ till själ, vilket i sanning sker under den stora finalen i Babettes gästabud.

Den ömsesidigheten, må så vara i vardagligare form, är det väl få som vill säga nej till? I dagens samhälle umgås vi alltmer kring mat, vi går på lunch, vi går på kaffe, vi bjuder varandra på mat. Det är lustfyllt, men innebär samtidigt att vi kan betraktas som udda om vi inte alltid vill ingå i gemenskapen och till exempel utsätta oss för frestelser som kan trigga igång "sockerbergochdalbanan".

Maten och sexualiteten

Den rätt som Babette serverar, cailles en sarcophage, sägs också tematisera detta att hon ger sig själv i sin konst, att hon så att säga låter även sig själv ”ätas”. Bilden av det manliga begäret förs in i analysen, inte bara maten utan också hon som gör den blir föremål för mannens begär.

I analysen sägs män alltså avnjuta matserverande kvinnor, åtminstone bildligt talat. Det får mig att undra om inte också kvinnor, eller överlag människor som dras till varandra, i dagens värld på motsvarande sätt avnjuter män som serverar dem mat?

Nå, i alla fall står det väl klart att det finns ett samband mellan maten och människans sexualitet. Den orala tillfredsställelsen som en del av sexualiteten är en betydelsefull komponent i sammanhanget.

Maten som en del av kulturen

När min mor gav mig min första näring från sin kropp fanns där också en sensuell njutning i närheten, värmen och sugandet. Fortfarande när munnen ”idisslar” något gott, kan det ge en del likartade förnimmelser, tänker jag mig.

Samtidigt funderar jag över hur viktig kulturen, tankegodset, idéerna och hela tidsandan är för den matväg vi vandrar i livet. För min del inträder min barndom i ett efterkrigstida Finland på 1960-talet. Det innebär bland annat ett ökat välstånd med ett växande matutbud.

Mjölkbutiken finns nära intill, vi får påfyllning i vår egen kanna. Sedan kommer de "lölliga" plastpåsarna med mjölk, de där som virkas till spräckliga badrumsmattor.

Plötsligt blir det också fint att äta än mer av processad mat, gärna med en efterrätt till. Mjölken ses som idel nyttig. Mina bröder och jag får – åtminstone som det känns - flera gånger i månaden Viri-chokladkräm som efterrätt.

Viri-pulvret, säkerligen fullt av socker, vispas i mjölk där det tjocknar fort. Det går med andra ord snabbt och enkelt att göra Viri-kräm och alla barn behöver ju få i sig mycket mjölk, är tesen.

Blir det utflykt är det oftast givet med smörgås och kakao i lilla ryggsäcken. Jag är knappast ensam om att för resten av livet associera skogsutflykter med termosar och sötgoda mackor.

När vi åker för att hälsa på farmor och farfar och kusinerna på fars barndomsgård i Tavastland blir det snabbt oroligt där på baksätet i DKV:n.

För att få ens en liten föräldrafrist, hör det till resan att vi barn får varsin godispåse med på färden. Det är bara det att varje gång, rafs rafs, är karamellerna alltför fort uppätna och det blir livat igen.

Sockervatten på tutten

I vuxen ålder har jag fått veta att jag redan i vaggan som orolig kunde få ett russin i munnen att suga på. En kollega berättar att man doppade hennes tutt i sockervatten. Och Vilhelm Moberg skriver i romanen Sänkt sedebetyg (1935):

Det gjorde ont, det sprängde. Och hans mor tog sockerbitar som var doppade i kamfer och stoppade i hans mun. Hon frågade var det gjorde ont…

I hur hög grad har tillvägagångssätt som de här påverkat sättet att lösa också annat än hungerkänslor och allmänt godissug med alldeles för mycket sött? En lösning som för det mesta fungerat för stunden och sedan bara förvärrat läget.

Den norska socialantropologen Hanne Mûller har skrivit om den så kallade Roxy-kakan, hennes ”barndoms söta utopi”. Den stora, ovala kakan är överdragen av ett tjockt lager marsipan, med chokladströssel på sidorna. Mûller har beskrivit den starka åtrån till det goda som någonting:

… som aldrig riktigt tillfredsställs av det söta eftersom hungern blixtsnabbt förvandlas till äckel.

Just det. Dessutom drabbas jag bildligt talat av tanken att jag lever i ett samhälle där jag vad mängden mat och socker beträffar i alltför hög grad har betett mig som om det var julafton var och varannan dag. Istället för att inse att jag måste börja med att i grunden ändra mitt sätt att tänka, har jag vant mig vid att förknippa mig själv med återkommande kalorimisslyckanden.

Härifrån framåt

Nu har ändå något skett … Ett litet nytt hopp har vaknat.

Visst kan det igen bara vara frågan om en övergående trend. Den gröna kostvågen som tillfälligt verkar i mitt undermedvetna. Men än så länge känns det faktiskt bra. Och varför har jag inte själv under alla år kommit på detta?

Filmmakare som inspiratör

Det började med att jag mötte australiensaren Joe Cross på filmduken. Han är entrepenör och dokumentärfilmare och har gjort åtminstone två filmer om sin egen och andras insikter.

Övervikt och allmänt illamående satte igång honom. När han dessutom fick besvärande eksem måste han definitivt göra någonting.

Det han bland annat tog sig för var att ta reda på vetenskapliga fakta om mat, därefter packade han bilen full med grönsaker och frukt. Med sig hade han också en blender, en hushållsmixer.

Med dem i bakluckan åkte han omkring i USA. Under sina pauser pressade han grönsaker på stående fot och bjöd förbipasserande, samtidigt som han ställde det junk food ätande folket frågor i stil med vad de ansåg vara Amerikas största hot. (USA hade då ännu inte fått sin nye president).

Det var början på en resa som kom att inspirera också många andra. Kanske inte för gott, för lyckligtvis är inte heller Joe mer än människa i sina två filmer.

I uppföljaren har han åter ökat i vikt. I den går han bland annat förbi ett bageri där han tittar trånande på allt det goda i skyltfönstret samtidigt som han med längtan i rösten säger om något av bakverken att han älskar sådana.

Inte heller lastbilschauffören han möter, som i början väger nästan tvåhundra kilogram och som minskar drastiskt i del ett, har lyckats fullt ut i del två. Men ingendera ger upp.

För resan är väl inte slut förrän den är slut. Och för egen del har jag nu, tack vare inspirationen från Joe och många andra, på djupet internaliserat det viktiga att äta mera istället för mindre och inte förvägra kroppen den näring den behöver. Och att den behöver mycket mindre protein än jag trott (dock en viktig B12 källa) och mycket mera grönt än jag har orkat få i mig.

Lösningen för allt det gröna, det är där blendern, mixern kommer in i bilden. Nermald med annat godare, som kiwi till exempel, går det till och med att få i sig palsternacka utan att det smakar palsternacka.

Med större mängder grönsaks- och fruktcocktails går det mycket lättare att undvika den ständiga sockerkarusellen. När blodsockret hålls på en jämnare nivå vaknar inte sockerbehovet och det goda som finns i frukter känns väldigt sött i sig.

Får se hur långt det här kommer att bära mig och andra med mig!? Väldigt gärna hör jag också dig berätta om din matväg i livet!

Vill du skriva lite längre, så långt att kommentarsfältet här under inte räcker till, nås jag även på: maria.wegelius@yle.fi.