Bokrecension: Vad är meningen i livet?

Hur ofta brukar du fundera på livets mening? Eller är det lite som frågan om hur stor rymden är, en tanke som ger ett vagt obehag?

När litteraturprofessor emerita Merete Mazzarella tar sig an frågan om livets mening är det mot bakgrund av närmare trettio böcker och essäer där hon ofta använt sin litteraturvetenskapliga beläsenhet till att belysa och berika personliga iakttagelser om livet. Därför är det egentligen naturligt att utvecklingen i hennes skrivande gått mot en bok som bär titeln Om livets mening.

Titeln lovar mycket och det är ett stort fält Mazzarella täcker. Hon vrider och vänder på aspekter av det mänskliga livet som världsbild, slumpens roll, ondska, förlåtelse, sorg, medkänsla och det goda livet.

Ett pågående samtal

Resonemangen rör sig från högt till lågt och från stora omvälvningar till små anekdoter. För läsaren är det som att ta del av ett samtal som hela tiden styr mot det betydelsefulla. Eller egentligen, eftersom Mazzarella så ofta hänvisar till samtal hon fört med andra, som att ta del av ett kalejdoskop av tidigare samtal och tankar.

Och svaret är…

På frågan om vad som är livets mening har Mazzarella till all lycka inget svar. Hade hon haft det hade det varit lätt att bedöma värdet av hennes bok. Det hade kanske räckt med ett tummen upp eller ner, ett gilla eller inte.

Eftersom frågan om meningen med våra liv är så påträngande har vi mänskor olika sätt att hålla den på avstånd. Efter tonårens pubertala ifrågasättande av allting, inklusive livets mening, låter väl de flesta saken bero. För bakom frågan ligger ett ångestskapande inget alls på lur. Då är det lätt att nöja sig med enkla svar.

Eget ansvar

Så inte i Om livets mening som är en både infallsrik och klok bok. Den som har läst Mazzarella förut känner igen vissa resonemang, men allt präglas av stor nyfikenhet inför vad det betyder att vara mänska. Genom att ändra frågan så att hon istället för att tala om meningen med livet fokuserar på meningen i livet belyser hon vars och ens ansvar för meningen i ens eget liv.

Betydelsen finns inom oss

Den utgångspunkten hade även den österrikiske psykoanalytikern Viktor Frankl som överlevde nazisternas koncentrationsläger och som utvecklade en behandlingsmetod kallad logoterapi. Frankl ansåg att vi inte kan hitta livets mening eftersom det inte är någonting som vi kan få utifrån utan som vi finner inom oss själva. Och svaret är olika för oss alla.

Mazzarellas resonemang är intressanta och när hon varvar anekdoter ur sitt eget liv med dem hon hämtat ur tidningsnotiser eller böcker kan läsaren glädjas åt hennes talang att urskilja vad som utgör en anekdots clou och dess vinjett.

”Jag lever ett liv jag inte förstår”

Vilken meningen med ens liv kan vara beror på hurdan världsbild man har. Det som verkar ha fångat Mazzarellas intresse för frågan var två amerikanska indianstammars reaktion på att bisonstammen utrotats och deras livsstil därigenom förintats av de vita. Buffelns försvinnande innebar ett sammanbrott av deras världsbild.

Crow-stammen, som var ett nomadfolk, resignerade efter att ha tvångsförflyttats till reservat och samarbetade med de vita. Men Sioux-stammen väntade på en ny messias som skulle utplåna alla blekansikten och flydde verkligheten med hjälp av peyotehallucinationer och sprit. I båda stammarna uppgav mänskorna att efter att buffeln försvunnit hände ingenting mera i deras liv.

Vår världsbild

Mazzarella ser tre orsaker till att även vår världsbild har utarmats: att mänskan som art har förlorat i status, individualismen och globaliseringen. Vi har förlorat en överblick (även om den skulle vara illusorisk) av de sammanhang vi ingår i.

Öde eller val

När det kommer till slumpens andel i våra liv funderar Mazzarella på risker och hur vi ska förhålla oss till det faktum att vår egen existens är fullständigt omotiverad. Att allt vi har, eller är, på ett ögonblick kan tas ifrån oss.

Vi är ambivalenta inför tanken på om våra liv är förutbestämda eller utelämnade åt slumpens godtycke. Ansvaret för våra liv ger ångest. Då är det lättare att tänka att det finns en mening med det hela, även om den skulle vara fördold för oss.

Vi de goda, dom de onda

I kapitlet om ondska hänvisar Mazzarella bland annat till Ronald Paulson som inbjuder till perspektivbyte i samband med Gamla testamentets profeter som skildrar religiös olydnad som äktenskapsbrott. Han påpekar att det hade varit bättre om slakt, inte hor, hade setts som det förbjudna. ”Då hade de tidiga kristna kanske blivit ivriga vegetarianer med ett lyckligt sexliv.” Tanken svindlar. Tänk så mycket lidande vi hade besparats!

Förintelsen som underhållning

Frågan om ondska är svår och tung. Mazzarella beskriver flera fall av obegripligt onda handlingar som också läsaren hört om. Hur ska vi förstå extremt sadistiska handlingar som när barn dödar barn? Att bara se förövarna som monster räcker inte. Vi har en fascination för ondskan som tar sig uttryck i ett bekvämt främmandegörande. Förintelsegenren är ett exempel på det här. Nazisterna har rollen som de onda och de sadistiska koncentrationslägerskildringarna förmår inte utmana vår moraliska urskiljningsförmåga.

Det är ju allmänt känt att ondska förekommer, inte så mycket eftersom enskilda individer är onda, utan för att majoriteten är likgiltig. Mazzarella gör iakttagelsen att Sverige inte har en lag om skyldighet att hjälpa nödställda (på finska heitteillejättö). Om den finländska lagen konstaterar hon att man inte ska behöva spela hjälte och utsätta sig för stor fara när man räddar en medmänska.

”Man ska överhuvudtaget inte behöva vara modig, man behöver bara kunna ta sig ur sin bekvämlighetszon. Man ska kunna stanna upp. Man ska kunna bli våt, få fläckar på sig, få en skråma på bilen, kanske rentav en skråma på sig själv. Man ska kunna bli försenad.”

Det är väl inte för mycket begärt.

Begravningar finns till för de anhöriga

Likgiltighet är också det som sårar mest när det gäller sorg. Det är en känsla vi inte längre har samma självklara ritualer och konventioner för som tidigare generationer. Numera har vi lättare att uttrycka offentlig sorg än att trösta en medmänska som sörjer. En hastig hälsning på Facebook är inte tillräckligt. Mazzarella ger också en handfast påminnelse om att ”man aldrig ska intala sig att det saknar betydelse om man går på en begravning eller låter bli.” Begravningar finns till för de anhöriga.

Mazzarella ger exempel på begravningar hon minns av olika orsaker och det är lätt att känna igen sig i de känslor och insikter som hon beskriver.

Överhuvudtaget är Om meningen med livet en bok jag får lust att citera passager ur för att kunna beskriva resonemangen. Dels för att det här är tankar som jag och många av oss tänkt på, dels för att vi får dem presenterade i ett sammanhang. Men jag tänker nöja mig med att beskriva Mazzarellas credo från kapitlet som handlar om ett gott liv. Hon tror på vänskap mellan mänskor i olika ålder, på samtal där man lyssnar och vågar formulera tankar som man ännu inte vet om man tror på för att höra hur de låter. Och hon tror på vardagen. Och det är ju faktiskt det som livet till största delen består av.

Livets mening - inte bara kärlek och arbete

Merete Mazzarellas nya bok: Om livets mening.