Filmrecension: Marcus & Martinus erbjuder en dagbok för alla sina fans

Det går bra för norsk popkultur just nu. Webbserien Skam för äldre tonåringar, popduon Marcus & Martinus för de yngre. Vare sig man bor i Sverige, Danmark eller Finland.

Det låter som en saga. Två bröder växer upp i ett litet samhälle i nordliga Norge. I ett vitt hus på brinken till en vacker fjord tar de sina första stapplande steg medan mamma ler och pappa filmar.

Pojkarna går från att tulta omkring i identiska sparkdräkter och slåss om det elektriska minipianot till att kicka boll på gården och konkurrera om micken på skolavslutningen.

Däremellan kramar de varandra. Hårt och innerligt.

När de är elva blir de upptäckta. Tolv år gamla deltar de i MGP. Som de vinner. Vid fjorton är de fullfjädrade proffs som reser land och rike runt.

Snygg inledning

Det har kommit många filmer om unga stjärnor de senaste åren. Filmbolagen har uppenbarligen insett vilken publikpotential alla dessa entusiastiska fans utgör och prånglat ut porträtt på alla från Justin Bieber till Robin.

Det var således bara en tidsfråga innan Marcus & Martinus Gunnersen skulle förevigas på vita duken. Och varför inte? Vem skulle inte vilja höra historien om dessa charmiga tvillingar som får en att minnas gruppen Bros som 1988 frågade When will I be famous?

Bröderna Gunnersens tidiga framgång skildras med schwung av regissören Daniel Fahre. Suggestivt bygger han upp en stämning av förväntan inför det stora genombrottet. Det som vi vet att skall komma, men som tål att upprepas. För vare sig man är ett hängivet tonårsfan eller en vuxen med noll koll så är det alltid lika kittlande att få ta del av det där magiska ögonblicket när världen öppnar sig och jublet brakar loss.

De tidiga filmklippen från brödernas barndom fungerar i sin tur som en tacksam fond för det som komma skall, samtidigt som det utgör en stark känslomässig markör. Vi inser att grunden för framgången lagts tidigt, att banden mellan bröderna är starka.

Hur coola de än verkar vara mellan varven.

Den svaga länken

Dramaturgiskt följer filmen samma mönster som Justin Bieber-porträttet Never Say Never (2011) och i det stora hela sitter rytmen som den skall. Det enda som sticker ut är de påklistrade sekvenserna under vilka man försöker bygga upp spänningen inför den första riktigt stora spelningen i Oslo.

I alltför många scener spekulerar pojkarna, deras pappa och diverse teammedlemmar kring huruvida de kommer att sälja slut biljetterna till den stora arenan eller inte. Dessa tillgjorda snuttar är helt onödiga - inte minst med tanke på att filmen i övrigt inte skyggar för att visa de jobbigare sidorna av framgången.

Detta att aldrig få vara ifred, att tvingas skriva autografer timme efter timme, att slitas mot varandra. Vem får mera utrymme på scenen? I intervjuer?

Och hur hitta tillbaka till varandra i trängda lägen då samarbete är ett måste?

Varthän härnäst?

Det säger sig självt att detta inte är en rockdokumentär med skarpa kanter och hotfulla element. Nej, filmen cementerar bilden av två hurtiga och sunda unga män på väg att ta steget ut i livet. Ett steg som bevakas av tusentals människor. Varje dag. I många länder.

Det som för unga fans måtte te sig som rena rama drömmen väcker därmed många frågor hos den vuxne. Frågor av den art som inte går att besvara nu - inte medan framgångståget hetsar vidare i snabb takt. Frågor som får utrymme först den dag då det eventuellt når slutstationen.

Vad händer men den som tidigt vant sig vid att ständigt bli kollektivt bekräftad? Vad händer när de skrikande flickorna tystnat och riktat sin uppmärksamhet åt annat håll?

Hur långt räcker den trygghet som vuxit fram i ett samhälle med 800 invånare när man väl vant sig vid att sälja 7500 konsertbiljetter på en timme?

Eller fått sin barndom förevigad på film?