Marina Meinander: Ålder och kön får inte vara hinder

Mycket har hänt på kort tid i Marina Meinanders liv. Vid årsskiftet blev hon ny konstnärlig ledare för Lilla Teatern, som är en del av Helsingfors stadsteater. I samma veva fyllde hon femtio.

Som teaterchef tar hon fasta på det här med ålder och kön från första början. Åldern får inte vara ett hinder för kvinnliga skådespelare att få vettiga roller. Och omvänt: Teaterpubliken förtjänar att se medelålders kvinnor porträtteras som individer, med egna tankar, känslor och mål.

– Det finns ett grovt sätt att kategorisera när man besätter roller inom teatern: Är kvinnan i fruktsam ålder eller inte? Det är frågan om två helt olika rollfack.

En kvinnlig smurf

Generellt är världsdramatiken mansdominerad, speciellt den klassiska dramatiken. Pjäserna beskriver ofta de manliga personerna som subjekt. Kvinnorna fyller därmed ofta en funktion i förhållande till det manliga subjektet.

– Det här gäller inte bara för teatern, utan lika mycket i filmvärlden och barnkulturen. Ta smurfarna som exempel. Alla smurfar har olika egenskaper – vi har den trötta smurfen, den nördiga smurfen, den kloka smurfen och den flitiga smurfen. Sen finns den kvinnliga smurfen. Det att hon är kvinna definierar henne och punkt slut. Hon har inga andra egenskaper utöver det.

Teaterpubliken medelålders kvinnor

Som teaterchef är det en av Marina Meinanders kärnuppgifter att jobba emot den här världsordningen. Hon understryker motstridigheten i att en stor del av teaterpubliken består av medelålders kvinnor, medan de kvinnor som porträtteras på scenen inte är det. Åtminstone inte medelålders kvinnor som är autonoma, fiffiga och drivna av sina egna drömmar, konflikter och målsättningar.

– Jag var själv i 30-årsåldern när jag för första gången såg en pjäs som visade kvinnor som kunde ha varit jag själv, lika komplexa och spretiga som verkliga människor. Det här blev en nyckelupplevelse som jag bär med mig i mitt arbete.

Nyskrivet på Lilla Teatern

Det här tänker Marina Meinander uppnå genom att satsa på ny dramatik. 2017 kommer att vara ett år med tyngdpunkt på nyskrivet. Först ut är Joakim Groths Retro, en berättelse om kärlek genom fyra decennier, som får sin urpremiär den andra februari. Senare kommer Mammas flicka, en monolog av Jeanette Björkqvist, som tar sig an det tunga ämnet familjevåld.

Det finns ett annat problem när det gäller ålder och teater. Det är det faktum att publiken blir allt äldre. Här är Marina Meinander mycket noga med att inte lägga över ansvaret på de unga, som inte går på teater, eller på de trogna, ålderstigna teatervännerna. Hon tar ansvaret helt och hållet på sig själv.

– Teatern måste hitta ett uttryck som är så angeläget att också unga människor känner sig inkluderade och välkomna i det. Här finns det inga genvägar.

Att se en pjäs är en kollektiv handling

De unga kan lockas till teatern via till exempel angelägna personskildringar. Här hittar vi säkert en av nycklarna till framgången med norska ungdomsserien Skam. Karaktärerna i den är precis så mångbottnade som riktiga personer.

Teatern kan och borde också vara relevant för alla, eftersom den alltid speglar samhället. Det finns de som säger att all teater är politisk, även om den inte alls tar upp politik. Att blunda för vissa ämnen är nämligen också ett ställningstagande. Och teatern upplevs alltid tillsammans.

– Att gå på teater är en mycket mer kollektiv handling än att åka kollektivtrafik. I spårvagnen sitter var och en i sin egen bubbla, medan alla i en teaterpublik har samma fokus och delar samma upplevelse.

En bluff som väntar på att avslöjas

Ett hinder som många människor upplever, är upplevelsen av att inte räcka till och inte duga. Marina Meinander är välbekant med det så kallade bluffsyndromet (översatt från engelskans "impostor syndrome") – att uppleva att man egentligen inte är så bra och kompetent som man ger sig ut för att vara, och att det bara är en tidsfråga innan bluffen kommer att avslöjas.

– Jag känner igen mig i det där. Hela tiden.

Genom hård träning är det ändå möjligt att lära sig känna igen sådana tankar hos sig själv och i bästa fall behärska dem.

– Jag kommer ihåg en workshop som handlade om blicken. När jag talar om en sak, är mitt fokus då på den sak jag talar om, eller iakttar jag hela tiden mig själv med en yttre blick, som dömer och utvärderar? Det är otroligt hur stor skillnaden blir i auktoritet och trovärdighet, när jag lyckas med att stänga av den yttre blicken.

Efter Nio om hinder, måndagen den 30 januari kl 21 i Yle Fem samt på Arenan.