Teaterrecension: Med fingret i medelklassens ömmande sår

I Roland Schimmelpfennigs Peggy Pickit ser Guds ansikte förvandlas den klassiska parmiddagen till en tragikomisk analys av den västerländska medelklassens återvändsgränd - en cul-de-sac som det formligen stinker om i Anna-Mari Karvonens uppsättning på Svenska Teatern.

’Ni ägnar era liv åt att hjälpa andra människor och vi öppnar och stänger garageporten.’

Den frustrerade värdinnan Liz ( Cecilia Paul) fäller repliken någonstans halvvägs under en kväll som gått snett från allra första början.

Tillsammans med maken Frank (Kristofer Möller) har hon byggt upp den perfekta medelklassinramningen. De har allt som räknas: ekonomisk trygghet, fin villa och en guldklimp till dotter.

Men när de gamla vännerna Karin ( Minttu Mustakallio) och Martin ( Niklas Åkerfelt) kommer på parmiddag känns det plötsligt som om anklagelsens finger hade höjts i deras välstädade hem.

Karin och Martin har nämligen gjort helt andra livsval. De är nyss hemkomna efter sex år som biståndsarbetare i ett krisområde och utåt sett finns det inget som förenar de bägge paren längre.

Men vad är det som kommer fram när man skrapar lite på ytan?

Jo, en studie i makt, ansvar, aningslöshet och svek som inte skonar någon av parterna på scenen – och underförstått förstås ingen i publiken heller.

Det västerländska besserwisseriet punkteras lika raskt som illusionen av etiska och hållbara val på scenen samtidigt som hela vår uppfattning om lyckan och meningen med livet sätts under lupp.

Konventioner på slaktbänken

I Schimmelpfennigs pjäser växer kärnfrågorna ofta fram via fragmentariska nedslag i människoöden som vid första anblicken inte alls hör ihop. Med en nypa fantasteri och magisk realism länkar han sedan ihop sina short cuts till fabelartade berättelser där tillvaron betraktas ur ett betydligt större perspektiv.

I Peggy Pickit ser Guds ansikte är utgångsläget ett annat. Det globala perspektivet går igen men den här gången inbyggt i ett upplägg som snarast för tankarna till Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? eller Yasmina Rezas Massakerguden.

Att åtminstone Albee har spökat i bakhuvudet på Schimmelpfennig är uppenbart. Han har till och med lånat in pjäsens barnlöshetstema och anpassat det till sin egen kontext.

Men vi inser också snabbt att den här katastrofala kvällen inte kommer att gestaltas som något renodlat realistiskt drama.

I Peggy Pickit ser Guds ansikte slaktas både sociala och dramatiska konventioner i rask takt.

’Det var en total katastrof, ett riktigt fiasko.’

Tonen anges i den allra första repliken. Frank kommenterar middagen i förfluten tid innan den börjat ens. Och då har vi redan sett hur Liz brutit ut i en rent parodiskt högljudd gråtattack med de andra som besvärade åskådare.

Schimmelpfennig leker genomgående med snabbspolningsknappen. En scen inleds, stannar upp, kommenteras i ett tillbakablickande perspektiv av någon i skaran och spelas sedan upp igen.

De sociala konventionerna frodas på ytan medan kommentarerna blottlägger tankarna.

Och till det lägger regissören Anna-Mari Karvonen ytterligare ett lager – de obändiga och revolterande kropparna.

I den här uppsättningen drivs den fysiska handlingens undertext till sin spets. Och då avser jag inte bara förstulna ögonkast och avslöjande gester utan okontrollerbara kroppar som läcker, förvittrar och ibland också skvallrar om dolda lustar.

Samtidigt som de förstås också växer till symboler för förgänglighet och ojämlikhet i större perspektiv.

Minns du till exempel frossaren som sprack i Monty Pythons Meningen med livet?

I en av uppsättningens nyckelscener får värden Frank en formlig tarmexplosion vid middagsbordet. Och medan Martin med blaserad uppsyn torkar skiten från hans välfödda rumpa fortsätter samtalet oberört om de svåra förhållandena på läkarparets stationeringsort.

Makabert? Kanske, men samtidigt en scen som rimmar väl med satiren i Schimmelpfennigs pjäs och rentav skärper tonen en aning. Och det kan faktiskt behövas för formen till trots slinker texten ibland in i så välkända hjulspår att kritiken inte längre svider.

Att plocka poäng på den handfallna medelklassens strutsbeteende och tomma konventioner är lätt men resultatet blir ofta pikar som ingen i publiken känner sig träffad av.

Karvonens fräna regi rymmer både hullingar och kontaktytor.

Läckert jämspelt kvartett

Helt fri från smått slitna klichéer går väl inte den här iscensättningen heller (den polerade interiören som i slutändan förvandlats till överflödets solkiga soptipp hör till dem ...) men samtidigt bjuder Svenska Teaterns uppsättning på en ensemble som tar vara på nyanserna med rent svindlande precision.

Skalan går hela vägen från det knappt skönjbara till det vilt groteska och att regin dessutom leker med associationer och iakttagelser som löper åt många håll parallellt gör inte uppgiften lättare.

Men allt ryms och syns i den här kvartettens arbete. Och alla roller växer och fördjupas dessutom på vägen.

Det som inledningsvis framstått som en gräll kollision mellan olika värden, världar och erfarenhetsbubblor förvandlas slutligen till ett grupporträtt av maktlöshet och kollektiva tillkortakommanden.

En insikt som i bästa fall också kan vara en räddning.