"Specialbarn" skall också få gå på kalas!

Sexårige Patrik Lempiäinen lider av autism och har svårt att få kompisar. Att se tvillingbrodern och övriga syskon gå iväg på födelsedagskalas blev tungt för både honom och föräldrarna.

Mamman skrev om hur ledsen Patrik blev när han aldrig blev bjuden någonstans.

- Jag berättade om hans autism som en av anledningarna till att han har svårt att hitta och behålla kompisar. Jag berättade också om hans vanor, både om hans goda och dåliga sidor. Efter att Sofia publicerat inlägget tog det inte många minuter innan den första kalasinbjudan kom.

Många har berörts av hur många som svarat på deras efterlysning.

Vi bad också om era egna erfarenheter av barn och kalasinbjudningar, vare sig det gäller barn med specialbehov eller inte. Här är några berättelser:

"Jag har ett barn med en synskada. Var lite orolig hur det skulle gå på dagis det här med kompisar och kalas, så jag valde redan från början att vara öppen med saken. Har bl.a. på föräldramöten informerat om handikappet och också tagit upp kalas och play-dates, att jag hoppas andra inte ser handikappet som ett hinder, utan hellre frågar eller ber om stöd.

Har också erbjudit mig att komma med en stund eller hela tiden om det känns tryggare så. Kalasen blev aldrig ett problem, men fortfarande blir han sällan hembjuden till vänner för att leka.

Vi bjuder däremot regelbundet hem hans kompisar och de kommer alltid. Men det är ju synd att det alltid ska vara vårt initiativ och tråkigt att sällan bli bjuden tillbaka. Härligt dock att han har flera vänner."

Några andra läsare skriver såhär:

"Oj, så svårt det var med kalas. Gick flera år innan den första inbjudan kom. Barnet fyller sent på året, så många kalas hann gå under terminerna. Grät glädjetårar när första inbjudan kom. Efter det lossnade det. Man märkte väl att det inte var så förfärligt att bjuda ett "specialbarn".

Men det fanns gånger när vi anlände till kalaset samtidigt som andra barn. Och vårt barn fick ge presenten och sen brydde man sig inte dess mer i vårt barn. Önskade så att föräldrarna hade gripit in och styrt upp det. DET gjorde riktigt ont. Våra egna kalas var inga problem, oftast dök alla upp som var bjudna."

"Gör ont i mitt syskonhjärta att båda mina två otroligt underbara småsyskon som är specialbarn inte blir bjudna på kalas. Minns själv hur roligt det var med kompiskalas när man var liten, och vilken big del det var. Gör också ont i mitt dotterhjärta när jag vet att situationen leder till att det gör ont i mammas hjärta."

"Jag har upplevt bara ett barnkalas... det var visst i ettan då en klasskamrats mamma bjöd in hela klassen... och ett hemma hos oss då jag var kanske 11... och mamma bjöd in hela klassen... som faktiskt kom mangrant."

Hoppas fler vågar fråga efter hjälp på sociala media inom såna här saker för ingen ska behöva vara ensam! Utan vi kan alla hjälpas åt så att barnen får ha glädje.

"Kanske vi alla kan fundera på om vi i bekantskapskretsen har barn o ungdomar eller varför inte vuxna som inte blir bjudna, som har svårt att knyta vänskapsband, som så gärna vill, men inte kan, som alltför sällan får chansen att öva på socialt umgänge eller visa hur fina de är. Vi kan alla bjuda till och bjuda in!"

Berätta gärna också om dina erfarenheter av barn med specialbehov, om kompisar och kalas. Hur ser kompisnätverket ut i din familj? Har du bjudit på kalas och fester? Har ditt barn blivit bjuden?