Teaterrecension: Komedi om pensionärserotik på Åbo Svenska Teater

Erotik + Död = Komedi, lovar Åbo Svenska Teater med vårens första premiär; Bengt Ahlfors´ Den sista cigarren. Tomas Jansson ser ett gediget pjäshantverk, och en teater som hade känts traditionell redan på 1980-talet.

Som kritiker serveras man ibland föreställningar som får en att känna det som om man gått vilse i ett modernt biokomplex och i misstag hamnat på filmen som man aldrig hade tänkt se, och inte kan förstå varför salongen är slutsåld.

Bättre kan jag inte förklara känslan en halv timme in i ÅSTs uppsättning av Den sista cigarren. Det blir inte heller bättre av att stora delar av publiken verkar trivas, kanske med undantag av tonårstjejen som sitter bredvid mig och skrattar minst lika litet som jag själv. Det är ju så med traditionella komedier, om de inte kan få en att skratta blir det inte mycket kvar att bära med sig hem.

Den sista cigarren är ursprungligen skriven för Helsingfors stadsteater, där den fick sin urpremiär 2004 med Lasse Pöysti och Tea Ista i huvudrollerna. Det var förstås ett par som med en självklar beundransvärd scenkarisma hade kapacitet att få något att hända med sin blotta närvaro – något som de på basen av Helsingin Sanomats premiärrecension också lyckades med.

Men. Handlingen i korthet.

Vi har en pensionerad skolrektor (Ragnar/Thomas Backlund) som en skolavslutningsdag tittar ut genom fönstret och beundrar de unga (flick)kropparna. Vi har den fd bibliotekarien (Anneli/Monica Nyman) som han har varit gift med i 42 långa tjatiga år. Vi har parets bästa vän Kyrkoherden (Helge/Bror Österlund) med sin motorcykel, och hans dotter (Monica/Amanda Nyman) som har återvänt hem och funderar på skilsmässa. Vi har ett trött äktenskap men en lust som bubblar under ytan, vi har ett litet experiment som ska få alla att se på sina liv på nya sätt, och en rad hemligheter både i människors hjärtan och garderober – så där som en revolver som skolrektorn av någon anledning förvarar.

Fräscht med vuxen erotik

Det hela handlar, som väntat när det är fråga om Bengt Ahlfors, om ett proffsigt pjäshantverk. Dialogen är rapp och flyter smidigt, även om den tidvis är onödigt övertydlig. Finurligheterna är väldoserade, och texten är fylld av igenkännbara figurer och problem. Stereotypier visserligen, men de brukar väl ofta vara en del av de traditionella komediernas dna.

Det är också fräscht med en pjäs om ”vuxen erotik” i en tid som domineras av populärkulturens unga lust. En sexuell laddning som får figurer i pensionsåldern att blint följa ögonblick av åtrå är man inte bortskämd med på teaterscenerna.

Grundtemat är också något som berör oss alla, oberoende av ålder; Vad gör vi med våra liv, finns det en stund då det redan är för sent att förändra sitt liv, och vad kan få oss att göra något åt det som man inte känner sig hemma i.

De stora existentiella frågorna drunknar för all del under alla stereotypier, och Jukka Aaltonens regi nöjer sig också med att inte röja mera plats för dem.

Första aktens timme är i första hand en enda lång introduktion fylld av äktenskapligt tjat, och planteringar av hemligheter som ska ladda till föreställningen. Varför kommer Helge på besök just när han utgår från att Ragnar är borta? Vad har Ragnars läkare för viktigt ärende?

Så får vi se den pensionerade rektorn fylla sitt liv med att söka finurliga gömställen för cigarrer och sprit och 40 år gamla porrtidningar, och fantisera om en värld där frun är död och det är fritt fram att tänka på ungdom och alla unga kvinnor man kunde ha haft sex med.

Frun i sin tur är trött på att ständigt bjuda på service i hemmet, och fyller sitt liv med att tjata och gnata på triviala småsaker – samtidigt som också hon drömmer om en helt annan tillvaro.

Visst kan man le åt ögonblick då pjäsfigurerna hittar ständigt nya tandpetare som Ragnar lämnat efter sig här och där, men i det stora hela känns det mest tröttsamt att göra sig lustig över utnötta äktenskap och genusstereotypier.

Risken med att satsa på lätta skratt är ju att pjäsfigurerna i slutändan förvandlas till konstruktioner istället för kött & blod. Även om jag redan hunnit en god bit över 50-strecket, känns alla figurer på ÅSTs scen väldigt avlägsna, som något som mina föräldrars generation kanske hade kunnat känna igen sig i.

Överlag smakar uppsättningen väldigt mycket en form av 80-talsteater som lever i en 50-talsvärld. Visst, pjäsen kryddar med småsnuskigheter och gliringar mot kyrklig skenhelighet och litet sadomasochism, detaljer som inte hade varit vardagsmat på 80-talet. Sådär som vilt sex i sakristian samtidigt som en begravning väntar – en scen som (bör jag väl tillägga) inte spelas upp utan berättas.

Men det blir aldrig riktigt farligt, aldrig riktigt roligt eller tragiskt eller riktigt romantiskt. Aldrig riktigt berörande.

Efter pausen kommer man igång med handlingen då rektorn gör verklighet av sitt lilla existentiella experiment. Det görs för all del inte speciellt trovärdigt, och den sexfantasi som ska fungera som pjäsens klimax känns framför allt pinsam. Det blir som en form av voyeurism som jag personligen helst hade velat slippa.

Lärdom? Man ska låta människors garderober och hjärtan vara i fred.

Pjäsens revolver hör också till det som gärna hade fått stanna i garderoben.