Teaterrecension: Fyra decennier och en kärlek

Vad blev det av sjuttiotalsungdomarna och vad blev det av den värld de drömde om? I komedin Retro följer Joakim Groth sin egen generation genom en slingrig kärlekshistoria med samhällsutvecklingen som fond.

- Jag har ingen aning om vem jag är och vad jag vill, varför jag överhuvudtaget står här. Jag vet inte ens om jag älskar dig.

Där är den igen, den där gnagande frågan. Vad blev det av livet och alla förväntningar?

På Lilla Teaterns scen ställs frågan av den medelålders Kaide (Sampo Sarkola) som efter många turer är tillbaka hos sin ungdomskärlek Kia ( Linda Zilliacus).

Av Kias och Kaides gemensamma historia återstår ännu några kapitel men frågan blir startskottet för en resumé av det förflutna.

Parodiska tillbakablickar

Som publik förpassas vi tillbaka till deras första möte i en sjuttiotalsinramning som ger oss koordinaterna direkt. Det är som en komprimerad Helsingforsversion av Lukas Moodyssons Tillsammans.

På väggen blickar Lenin ut mot framtiden, i glasen skvalpar ungerskt rödtjut och medan Patti Smith tar mått av Jukka Tolonen i högtalarna tar Kia mått av Kaide med en flirt maskerad till tidstypiskt politiskt ordfäkteri.

Det är den stridbara Kias teknikgren. Hon är skådespelareleven som trivs lika bra på barrikaderna som på tiljorna medan Kaide får nöja sig med en försvarsattityd maskerad till beläst skepsis.

Han är ju nästan författare, eller åtminstone en litteraturstuderande som till Kias fasa fått sommarjobb på huhuh-Husis ...

Uppsättningen leker obekymrat med både tidsmarkörer och klichéer. I Retro backas Kias och Kaides första årtionde tillsammans upp av en brokig vänkrets samtidigt som det dogmatiska sjuttiotalet övergår i axelvaddarnas uppblåsta och individualistiska åttiotal.

Det är parodi med stort P enligt devisen allt på ett kort - från politiska floskler till dunkla I Ching-spådomar och töntiga peruker.

Men frågan är om det inte blir lite för mycket av det goda.

Det är tacksamt att driva både med sjuttio- och åttiotalens excesser men samtidigt kan jag inte låta bli att värja mig lite för den mytologisering som pågår - både bland oss som var med då och dem som skapar sina egna myter utgående från det som berättas.

Min största invändning är nog ändå att parodin inledningsvis är så frodig att den tenderar att bli ett självändamål som ställvis dränker hela poängen med tidsbilderna.

Är världen av i dag faktiskt en helt annan än gårdagens eller är det bara en illusion? Och vad händer med våra egna prioriteringar i livets olika skeden?

Nyanserat samspel mellan Zilliacus och Sarkola

I Kias och Kaides kärlekshistoria löper förändringarna på individ- och samhällsplanet parallellt samtidigt som pjäsen också kan ses som en studie i könsrollernas paradigmskifte och manlig självbild i gungning.

Det är många trådar att hålla reda på men djupast når uppsättningen när den vågar lita på att Zilliacus och Sarkolas scener på tumanhand bär.

I jämförelse med deras lyhörda samspel får den övriga ensemblen – Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius - nöja sig med att leverera en rad rätt endimensionella typer med främsta uppgift att gestalta tidsfenomen eller tidstypiska attityder, oftast i grovt karikerad form.

Och visst. En del av krumelurerna är faktiskt rätt hejdlösa.

Men bäst fungerar satiren nog när den går på subtil sparlåga. Just på det sätt som Zilliacus och Sarkola gestaltar spänningarna i Kias och Kaides förhållande - eller Groth sina förstulna iakttagelser kring till exempel Lillans utveckling och huvudstadskotteriernas misstro gentemot världen utanför Ring III.

Inbyggd i Kias karriärutveckling som skådespelare ryms nämligen också en liten kommentar till teaterhusets egen profilförändring genom åren.

Och i Kaides livshistoria en exilperiod så pinsam att han knappt fattar hur det gick till själv.

Nyckelorden är Malax - och Lisebeth.

Det finns ju faktiskt gränser för vad ett huvudstadslejons intellektuella aura tål ...