Varför vill vi dela våra musikupplevelser med varandra?

Stina har sett en film där filmmusiken var så fantastisk att hon nästan glömde handlingen. Janne har läst en bok som fick honom att bli nyfiken på en musiker. Kalle har råkat se ett musikklipp på Youtube som gjorde att han satt som fastklistrad. Märta har varit på en opera som öppnade nya världar för henne.

Så kan våra musikupplevelser se ut i dag. Och så kan det låta i ett radioprogram i Yle Vega. Ju starkare våra upplevelser är desto mer vill vi berätta om dem.

Nya sätt att kommunicera

Traditionellt har önskeprogram i radion betytt att den som lyssnar på sändningen ringer in till studion och önskar musik. I dag har det beteendet avtagit.

Allt fler väljer andra kommunikationssätt. Någon mejlar medan en annan skickar förslag och tankar via sociala medier.

Samma trend gäller här som för användandet av mobilen. Då uppfinningen var ny ringde vi flitigt och skickade textmeddelanden. I dag behöver vi bara iaktta våra medpassagerare på ett tåg för att märka hur få det är som talar i telefon. De allra flesta tittar/skriver på sina mobiler.

Förlorad tjusning

Samtidigt har någonting gått förlorat. Det fanns en tjusning i själva väntandet. Det fanns en spänning inbyggd i hela upplevelsen. Samtidigt som man väntade på sin önskelåt i radion kunde man låta sig överraskas av någon annans musikval.

De gemensamma upplevelserna var också flera eftersom kanalerna/källorna var färre. I dag har vi ett ständigt pågående musikflöde, om vi så vill. Men har vi något gemensamt att relatera till?

Hur är det i dag?

Det är lätt att få tag i sin önskemusik via Spotify, Youtube och andra liknande tjänster på webben. Den tiden är snart förbi då man traskar iväg till ett bibliotek för att låna skivor.

Den tiden är också snart förbi då man ringer till radion för att få höra ett visst stycke. Men upptäckarglädjen finns kvar och lusten att dela med sig av sina upplevelser till andra finns kvar.

Delningskulturen

Vi har alltid tyckt om att dela våra musikupplevelser med varandra. Vi har lånat ut skivor, de äldre av oss har bandat kassettband och gett till vänner och bekanta.

I dag delar vi musik som ljudfiler, webblänkar eller spotifylistor. Vi kontaktar radion då ett program i vår egen smak råkar komma som spelar ”rätt” musik.

Radion som massmedium har alltid varit musikbärande. Vi har via radion fått höra ny musik som vi aldrig tidigare har hört. Samtidigt har vi kunnat återkomma till våra musikfavoriter tack vare alla önskeprogram.

Mycket är enklare nu. Vi behöver inte vänta ”en evighet” på att få det vi vill ha i musikväg. Vi behöver inte vänta i veckor på att få tag i den nya skivan med favoritartisten.

Utvecklingen påminner om den som fototekniken har genomgått. Vi behöver inte framkalla filmer för att få se resultatet av vårt fotograferande. Men man behöver inte vara särskilt nostalgiskt lagd för att sakna det som heter "att vänta på något gott".

Vad gör vi egentligen då vi delar en musikupplevelse? Vill vi briljera med vår kunskap? Vill vi framstå som mer vidsynta och mångsidiga än vi innerst inne är? Eller vill vi helt enkelt, och det är kanske det mest lovvärda, låta en annan människa få uppleva någonting som har blivit betydelsefullt för oss själva.

Vilken musik vill du berätta om eller dela med dig av? Skriv till vega.musik@yle.fi eller använd formuläret här: