Bokrecension: Ond bråd död i Gamla Vasa
De senaste åren har den finlandssvenska litteraturen begåvats med ett antal böcker i deckargenren – böcker som rör sig i gränslandet mellan kriminalroman, spänningsroman och thriller.
En del av dessa böcker har kommit till som resultat av tävlingar där förlagen medvetet efterlyst romaner med hög spänningskoefficient.
Marita Gleisner tilldelades ett andrapris i den kriminalromantävling som för några år sedan arrangerades av Svensk-Österbottniska Samfundet i samarbete med förlaget Scriptum, Vasabladet och Österbottens Tidning.
Enligt juryn är Gleisners bidrag Villa Jasmin ”en stilsäker och väl sammanhållen berättelse där något förfärligt har hänt, som kastar långa skuggor över huvudpersonens ensamma tillvaro och avslöjas i en överraskande vändning.”
Vem är offer och vem förövare, det är frågan
Villa Jasmin är ett hus i Gamla Vasa där Cara Neumann bor tillsammans med sin högt älskade bondkatt Cesar.
Huset, som är beläget ett stenkast från kyrkoruinen, har Caras far låtit bygga i början av 1950-talet.
Marita Gleisners berättelse framskrider i olika tidsplan. I nuet fördriver den drygt 70-åriga Cara mestadels tiden ute i sin högt älskade och väl vårdade trädgård. Men i diverse tillbakablickar förflyttas vi ömsom tillbaka till Caras tidiga barndom, ömsom till Caras yrkesliv som sömmerska med egen ateljé i centrala Vasa.
Redan i inledningen förstår vi att något fruktansvärt har hänt:
”Ibland kommer bilderna för mig. I sin enkelhet är de nästan sköna. Inget överdrivet. Endast stora förvånade ögon och en halvöppen mun. Du tänker väl inte?”
Vem är offret och vem är förövaren – det är en fråga som läsaren bär med sig genom hela berättelsen.
Under romanens gång får vi veta att det är något som tynger Cara och som stundvis gör henne nedstämd och ångestfylld.
Orsaker till denna nedstämdhet kan spåras till hennes uppväxt med en ensamstående far och saknaden efter en alltför tidigt död mor, men också till obehagliga händelser i samband med en lördagsdans i Forsby för flera decennier sedan.
Under läsningen gång portionerar författaren ut en del brödsmulor för läsaren att knapra i sig, och den förbryllade läsaren undrar ofta vilka smulor hon ska förtära och vilka hon ska spotta ut.
En hemlighetsfull körsångare gör entré
Det visar sig snart att Cara har rätt svårt för sociala kontakter och att knyta bestående och förtroliga vänskapsband faller sig inte riktigt naturligt för henne.
Vägg i vägg med syateljén har Lisen Henriksson sin herrfrisering, men Cara och Lisen är olika som natt och dag – där Cara är en tillbakadragen hemmakatt är Lisen en utåtriktad festfrasse.
Caras kontakter med det andra könet är inte heller någon större framgångssaga. Åtminstone inte förrän hon träffar Hannu som är på körresa i Österbotten.
Mellan Cara och Hannu uppstår trevande ljuv musik som så småningom utvecklar sig till någon form av förtrolighet och tvåsamhet.
Hannu är en hemlighetsfull figur som gäckar såväl läsaren som Cara. Är Hannu en oemotståndlig svärmorsdröm, en listig solochvårare eller en simpel lågoddsare till karl?
En överraskande twist
Det går inte att avslöja alltför mycket av handlingen eller intrigen i Villa Jasmin utan att glida in på eventuella brott eller bakomliggande motiv och därmed dra mattan under fötterna på kommande läsare.
Så mycket kan sägas att Marita Gleisner lyckas med konststycket att vrida till händelseutvecklingen och bjuda på en överraskande twist.
Av alla smulor har läsaren till slut lyckats sätta ihop en kaka som inte är en översöt chocolate chip cookie med extra allt utan snarare en spröd dröm med ett stänk av rosenvatten.
Marita Gleisner berättar om boken i Vega Österbotten:
