Teaterrecension: TOVE – ett konstnärsporträtt det gått troll i

I Svenska Teaterns storproduktion TOVE finns en glasklar ambition, att lyfta konstnären och människan Tove Jansson ut ur den förenklade, muminmilda offentlighetsbilden. Men har inte det arbetet redan gjorts? Och hur undviker man att skapa nya klichéer när gestalter ur närhistorien förvandlas till fiktiva gestalter?

Det är många frågetecken som hopar sig under kvällens lopp.

Lucas Svensson står för manuset, och han har i princip valt ett bra utgångsläge. I stället för att bygga ett kronologiskt konstnärsporträtt fokuserar han på två tidsplan.

Det första utgår från år 1949. Mumindalen håller på att bli ett begrepp. Tove Jansson tillbringar vårvintern i Kotka där hon fått beställning på en stor väggmålning i ett daghem och i slutet av året ges trollen för första gången röst på en scen i Svenska Teaterns uppsättning Mumintrollet och kometen.

Drygt tjugo år senare har trollen erövrat världen men också sin skapares identitet i det allmänna medvetandet.

Japan var en av anhalterna under Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs jorden runt-resa år 1971 och där väntade med Janssons egna ord ’ett störtlopp’ av människor, möten och framträdanden – men också en kalldusch.

I den japanska filmatiseringen hade både figurerna och historierna genomgått grälla transformationer. I den drog till och med kriget in en miljö som uttryckligen byggts på Janssons vision av det motsatta, drömmen om en fredlig värld.

Att hitta och återfå sin egen stämma

I Svenssons hantering får de bägge tidsplanen karaktären av vägskäl och frigörelseprocesser.

Den unga Jansson, gestaltad av Alma Pöysti, söker sin plats både som konstnär och människa. Sejouren i Kotka kommer som en tidsfrist inför svåra beslut men i bakgrunden spökar familjens, samhällets och det konstnärliga etablissemangets samlade förväntningar och normer oavbrutet.

Och den medelålders Jansson, gestaltad av Ylva Ekblad, kämpar –lite förenklat uttryckt - mot den roll hon fått. I TOVE länkas besöket i Japan och moderns död året innan ihop till en ny frigörelseprocess.

Den är ett uppbrott från Mumindalen i dubbel bemärkelse.

Frågeställningarna kring individens och konstnärens integritet löper som en röd tråd genom pjäsen och i dem finns en allmängiltig relevans.

Men TOVE är ju inte en pjäs om vem som helst utan uttryckligen en pjäs utgående från Tove Jansson och kretsen kring henne, vilket i förlängningen leder till en rad problematiska grepp - både i text och iscensättning.

Referenser för de redan invigda

Under kvällens lopp kommer jag gång på gång på mig själv med att dra paralleller till Seppo Parkkinens och Kaisa Korhonens Minna Canth-pjäs på Nationalteatern.

I bägge pjäserna finns ambitionen att nyansera de publika bilderna av en ikon – och i bägge fallen kan man väl säga att det är något av gårdagens nyhet.

Forskningen, biografierna - och i Janssons fall det massiva uppbådet under hennes eget etthundraårsjubileum år 2014 – har redan betat av det mesta.

Nå, alla har kanske inte hängt med där, invänder kanske någon.

Men då är nog frågan om de blir så mycket klokare nu.

Precis som i Parkkinens och Korhonens Canth är Svenssons TOVE nämligen en orgie i flyktiga referenser som blir betydelsebärande bara om man känner till den ram de är tagna ur.

Och trots att scenerna är fiktiva tar förstås också det talade ordet ofta avstamp i dokumenterade citat.

Resultatet är en dialog späckad med alldeles osannolikt välformulerade tankar och proklamationer. Men särdeles smidigt löper den ju inte.

Svårdoserad komik

Fiikka Forsmans regi balanserar i och för sig upp en del av högstämdheten genom att betrakta alla karaktärer en aning på distans. Men ibland slår också den lätt raljanta personteckningen fel.

Till kategorin frågetecken hör både uppsättningens eurocentriska karikatyrer av ’typiska’ japaner och driften med ’typiska’ karaktärsdrag hos de gestalter som haft en förlaga i verkligheten.

Att leka med publikens egna minnesbilder är förstås frestande men i TOVE förfelar det ofta sin verkan. Det gäller också titelgestalten.

Alma Pöysti och Ylva Ekblad bygger säkert och konsekvent upp sitt gemensamma konstnärsporträtt men det hade nog stått stadigt på egna ben också utan deras försök att inte bara likna utan också imitera förlagan. ’Effektn’ av det blir i längden snudd på ofrivilligt komisk.

Det är svårt att dosera rätt.

Stilrenast i kategorin gestalter vi minns är Hellen Willbergs tolkning av Tooti (Tuulikki Pietilä) men så är utgångsläget förstås också tacksammare. I motsats till de flesta i persongalleriet står den karaktären för ett normalt ego och ett utpräglat nyktert perspektiv på tillvaron.

Spelrummet för de fiktiva eller mindre offentliga gestalterna är förstås större men också där gäller regeln ju sparsammare, desto bättre.

Goda exempel på det är Mitja Siréns snabbporträtt av en nollställt filosoferande taxichaufför, en stramt gestaltad Viktor Jansson och en lätt bortkommen Antero Poppius (maskkkonstnären som byggde muminhuvudena till Svenska Teaterns uppsättning).

Men bland uppsättningens bifigurer ryms också en rad helt överflödiga karikatyrer.

Utmattande kavalkad i vacker förpackning

Ändå är det största problemet med uppsättningen nog den utpräglat odynamiska strukturen.

Tre timmar känns som fyra under den oavbrutna pendelrörelsen mellan de två tidsplanen.

Den tematiska parallellen mellan dem fattar vi ju snabbt men i stället för att borra lite på djupet staplar både manus och uppsättning envist en oändlig mängd jämntjocka scener på varandra. En del av dem sitter inte ens riktigt organiskt i helheten.

Och då hjälper det ju föga att paketet kommer i vacker förpackning.

Erik Salvesens scenografi och Karoliina Koiso-Kanttilas dräkter förmedlar tidsandan i de olika epokerna träffsäkert och smart - men den här uppsättningen hade gagnats allra mest av en modig dramaturg med förmågan att hantera en rödpenna.