Filmrecension: Fifty Shades Darker: Ny dos kinky knulleri

Två timmar sex. I närbild och halvbild. Snygga kroppar, vackra vyer, hög glamourfaktor. Det borde hetta till ordentligt. Det gör det inte.

Det var en gång...

Innan det alls är möjligt att gå närmare in på filmen Fifty Shades Darker är det skäl att repetera vilket sammanhang den ingår i.

Det handlar alltså om del två i en trilogi skapad av författaren E L James. En trilogi som 2011 blåste nytt liv i den litterära genre som på 1980-talet gick under den nedvärderande benämningen ”tantsnusk”.

En trilogi som skildrar kärlekssagan mellan den anspråkslösa studenten Anastasia Steele och den sexige miljardären Christian Grey. En saga vars första kapitel slutar i tårar när de sadomasochistiska lekarna inte slutar i tid.

I Fifty Shades of Grey, visar det sig nämligen att Anastastia - trots goda föresatser - inte klarar av Christians förkärlek för piskor, ögonbindlar och andra uttryck för det hon väljer att kalla "kinky knulleri".

Nonsensintrig

Men det var då det. När vi stiger in i Fifty Shades Darker hinner det inte gå många minuter innan de unga tu återförenas. Christian (Jamie Dornan) lovar nämligen att förändras och Anastasia (Dakota Johnson) är beredd att hela honom med sin kärlek.

Och möjligen med hjälp av handklovar.

Men nu är det ju inte så att allt nödvändigtvis börjar gå som på räls bara för att man vänder blad och tar nya, hårdare tag.

Nej, det visar sig att Christian har en och annan kvinna gömd i det förflutnas garderober – kvinnor som tränger sig på och kräver att få berätta vem han egentligen är.

Innerst inne. Under den välpumpade, välklädda fasaden. Så att Anastasia skall förstå att hon bara är en i raden. Och inte den han vill gifta sig med.

Låter det komplicerat? Det är det inte.

Brist på dynamik

”Let´s take it slow – låt oss ta det långsamt” lyder mantrat som både Anastasia och Christian kör med i filmens inledning och faktum är att det anger tonen för filmen som helhet.

Den är slow. Extremt slow.

Eftersom det inte finns mera intrigstoff än man kunnat klara av på ett normalt avsnitt av The Bold And the Beautiful så blir det två timmar långa formatet en enda utdragen pina.

Detsamma kan sägas om sexscenerna som är så monotona och repetitiva att det enda som gör en upphetsad är ilskan över det slentrianmässiga sätt på vilket man tror sig kunna mätta den kvinnliga publikens hunger efter välgjord erotik.

Att det dessutom huvudsakligen är den manliga blicken som styr gör inte saken bättre.

Gång efter annan fångar kameran in hur Anastasia – med eller utan assistans av Christian - glider ur sina minimala spetstrådar till trosor. Gång efter annan ser vi hennes bröstvårtor. I närbild. I motljus.

Hans nakna kropp får vi däremot endast en skymt av i de egentliga sexscenerna och sexigast är han när de spända, svettiga musklerna exponeras på gymmet.

Samtidigt framhäver just den scenen hur han väl han behärskar sin kropp - att han med viljestyrka och disciplin förmår tygla den. I motsats till Anastasia vars lemmar ständigt reduceras till att framstå som själva sinnebilden av skälvande, otyglade känslor.

Sex utan mervärde

Vid sidan av det slöa sättet att skildra själva sexet irriteras man också av bristen på försök att problematisera tematiken. Där en Stanley Kubrick i Eyes Wide Shut (1999) förstod att fylla sina dekadenta maskeradscener med hotfulla undertoner och en symbolnivå så handlar en maskeradbal i Fifty Shades-tappning bara om att klä ut sig.

Och även om Adrian Lynes 9 1/2 Weeks 1986 ansågs vara ett uttryck för sin tids ytliga musikvideoestetik så lyckades Kim Basinger och Mickey Rourke utan tvekan få pulsen att stiga och ytan att vibrera. Det berodde dels på deras proffsighet, dels på det faktum att de hade ett matigare material att bita i.

Filmen som speglade yuppie-erans fixering vid pengar, makt och snabba "fix" väjde inte för det faktum att den allt mer destruktiva relationen mellan finanshajen John Gray (!) och galleristen Elisabeth kom att kosta mer än den smakade. Man passerade en gräns där förnedringen inte längre var sexig. Eller ens möjlig att uthärda.

Fifty Shades-paketet är delvis samma andas barn med en förkärlek för skönhet och överflöd - men den brer på med så yviga penseldrag att såväl den dramatiska udden som verklighetskopplingen helt elimineras. Anastasia och Christian erbjuder oss inga möjligheter till identifikation - och därmed bryr vi oss inte nämnvärt om dem.

Inte heller i det hänseendet har regissören James Foley lyckats tillföra något nytt till den palett som Sam Taylor-Johnson svängde sig med i den förra Fifty Shades-filmen.

En gång till

Det känns sorgligt att behöva såga Fifty Shades Darker eftersom det utan tvekan finns en efterfrågan på kittlande historier om relationer som balanserar på gränsen till det som kan anses vara oacceptabelt, omoraliskt, dekadent.

På samma sätt som sagor om fattiga flickor och stiliga prinsar alltid går hem. På samma sätt som det ligger nära till hands att försöka förtingliga all vår längtan - underblåsa en tro på att rätt frisyr, klänning, handväska, bil eller champagnesort skall kunna fylla tomrummet inom oss.

Fifty Shades-serien gör sitt bästa för att kombinera alla dessa åtrådda element i form av en sexig saga i lyxförpackning. En saga vars sista kapitel ännu återstår. Men i det här skedet är det väl ändå dags att ge upp hoppet om att teamet bakom filmserien skall inse att det inte går att blåsa liv i något som bara är yta.

Och en yta som är så hård att inte ens Kim Basinger kan få den att vibrera - den är bortom allt hopp.