Teaterrecension: En byggkarls bekännelser

Peter Lüttges, Jan Koranders och Janne Pellinens nyskrivna debutpjäs på Nicken, Raksamonologer, är som det också anges i pjästitelen prat och tankar i pluralis, olika sekvenser om ämnen som den här byggkarlen, Jan Korander, har. Donarn är lite tankfull och betänksam, men samtidigt stressad. Stressen beror på att han bygger både på dan och på natten. På dan på jobbet, och så hemma också.

Text: Barbro Enckell-Grimm

Kakel och tegel

Det handlar om hur han ska kommunicera med sin fru. Det är ett slags inre monolog, eller dialog, när han refererar ett kakelgräl. Frun har ganska bestämda åsikter – så uppfattar han det – och han är mån om att vara henne till lags. Men han är också mån om att t.ex. köksväggen ska bli rätt kaklad, så att den håller.

Hon gör den lite efter eget huvud, och så slår det slint i hans…

När han tänker på jobbet, så blir det ju ganska konkret, vad han gör, hurdana instruktioner han fått, vad han ser när han hänger där utanför sjunde våningen och kikar in genom ett fönster. Eller som när han ser på soluppgången i början av arbetsdan och önskar att hans fru var där.

Huset, en annan konkret sak, som är både hem för familjen och ett objekt för båda makarnas verksamhet växer honom över huvudet. Det blir till slut huset som bestämmer över deras liv, inte tvärtom som det var tänkt.

Tingen får själ och liv här. Mannen ger namn till sina verktyg. Och hans och entreprenörens inställning till arbetet att ta bort trasiga tegel och ersätta dem med hela är ganska kreativ. Teglen nere på husväggen ska se prydliga ut, särskilt de i ögonhöjd. Där uppe är det sen inte så noga med. Nerifrån gatan kan ingen kan se hur de översta raderna går.

Mika Helins scenbild är kreativt och roligt uppbyggd, det är kring köket som är lite på hälft som handlingen emanerar, i mitten är det en duk som är uppspänd emellanåt, och där projiceras Jan Korander, men också ett dockskåp – med kaklade köksväggar.
Scenen är ett rum som sträcker sina tentakler, med material och maskiner, utåt salongen mot oss som sitter där.

Alfa softy

Peter Lüttges, Jan Koranders och Janne Pellinens text är uttalat byggkarlens tankar och repliker. Han gör bara den rollen, konsekvent. Men karln tänker på samtal och gräl han haft med sin fru, och på hur han pratat med den där entreprenören. Han tycker ju inte om att gräla, han vill vara en sån där alfa softy och funderar ett bra tag vad begreppet betyder. Det är en sammansättning i två led där de båda leden strider mot varandra, men samtidigt förstärker – på samma sätt som i ”jätteliten”.
Men det kan bli svårt att vara sån, alfa softy, när frun kaklar alldeles snett, vint och skevt.

Man associerar kanske med Sixten Lundbergs monolog Grottmannen, men den här arbetsgruppen försöker inte förklara skillnaderna mellan könen, han har inte en agenda på samma sätt som Sixten Lundberg har med sin show. Raksamonologerna är mer en scen, en ögonblicksbild ur ett liv.

Bygget är inte viktigt för att det är manligt – och här – sic – är ju kvinnan med och bygger – utan för att det är en metafor för identitetsbygget, för det vi gör i våra liv, med våra liv.
Monologen blir dynamisk och dramatisk, passar bra på scenen, för att den utgår från verksamhet. Så man behöver inte göra förhållandet mellan könen mer antagonistiskt för den sakens skull.

Jan Korander är ”soft” i sin roll, mjuk. Han rör sig vant men lite försiktigt kring väggar och ställningar, hans grepp om verktyg och arbetsmoment är nästan lika ömt som då han talar om frun och barnen.

Premiären gick bra. Korander hälsade muntert på oss i publiken när vi klev in, och hälsningsfraserna övergick smidigt i pratet om familj och jobb. Föreställningen är bara en timme lång och texten har en bra rytm som Korander följer och fraserar.

Talet, ett slängigt men inte slarvigt talspråk, passar bra i sammanhanget. Det är liksom anpassat inte bara till donarns arbete, utan också till hans kropp.

Den stegras mot slutet, temperaturen stiger. Mer ska jag inte avslöja.

På något ställe gick kakel och tegel i kors, men så är det ju också i verkliga livet.
Det är ett fint porträtt, rörligt och lite rörande – men inte rörigt, som Lüttge och Korander gör tillsammans.