Alla tiders störtloppskungar – full fart, få finesser

Störtloppet är och förblir de alpina grenarnas mest mytomspunna disciplin. I dag existerar ändå inte längre de utpräglade störtloppskanonerna. Våghalsarna som inte dansade ner mellan käpparna med fulländad kontroll, utan föredrog brutala paniksvängar i över 100 km/h på järnvägsskenor till skidor, var sitt eget släkte. Dödsföraktande galenpannor och avgudade hjältar. Här ett förslag på de tre "värsta" i klassen.

Då super-G uppfanns under 1980-talet som en brygga mellan störtlopp och storslalom fick "raka rör"-åkarna plötsligt nya möjligheter att kämpa om titlar och poäng i världscupen. Därmed blev fartvidundren mer och mer allroundåkare som i princip var lika bra på storslalom som störtlopp – ofta med hybridnykomlingen super-G som sin starkaste disciplin.

Utvecklingen var på sitt sätt en återgång till tidigare dagar, då åkare som Toni Sailer, Karl Schranz och Jean-Claude Killy var mästare på alla alpina discipliner. Förändringen hade skett i början av 1970-talet då de utpräglade störtloppskanonerna skruvade upp hastigheterna och var färdiga till allt större risker. De alpina åkarna speciellt på herrsidan delades allt tydligare in i störtloppsåkare och slalom- och storslalomåkare.

Det finns mängder ar framgångsrika mer elle mindre specialiserade störtloppsåkare från olika tidsepoker, allt från 1970- och 1980-talets kanadensiska vildhjärnor Ken Read och Steve Podborski till senare tiders fartspecialister som Italiens Kristian Ghedina eller österrikkaren Michael Wallhofer. Här presenteras ändå en subjektiv syn på alla tiders tre grymmaste störtare. Ur en era då gapet var som störst mellan vilda störtloppsåkare och teknikgrenarnas stiliga virtuoser.

Bernhard Russi – stuntmannen som vann allt man kunde vinna

Schweizaren Bernard Russi gjorde sitt första större framträdande på den globala scenen som stuntman under inspelningen av James Bond-filmen, I hennes majestäts hemliga tjänst.

I kantonernas tjänst gjorde han sitt genombrott ett par år senare, som 21-åring under sin första hela säsong i världscupen, vintern 1969-70. Russi vann en deltävling och placerade sig som femma i störtloppscupen.

Nu råkade det sig ändå så att deltävlingen som han vann var VM-störtloppet i Val Gardena. Därmed blev han direkt nationalhjälte och den nya generationens utmanare till bland andra österrikiska veteranen Karl Schranz, som ändå lyckades bärga hem segern i störtloppscupen, för sista gången.

Bernhard Russi var den nya kungen, vilket han manifesterade följande vinter. Russi vann två av säsongens sju deltävlingar i världscupen och placerade sig som tvåa en gång. Då endast säsongens tre bästa prestationer räknades med i cupen, så var det ingen som kunde hota honom om totalsegern.

22 år gammal var han då både regerande världsmästare och världscupsmästare. Men bättre skulle det bli. Följande vinter var det dags för olympiska spelen i Sapporo och Russi fortsatt att skriva in sig i störtloppshistorien: guld även på OS-nivå.

Av bara farten vann han också störtloppsvärldscupen för andra året i rad genom att ta hem tre deltävlingar utöver OS-störtloppet, som inte ingick i världscupen. Man kan utan att överdriva konstatera ett Bernhard Russi i det här skedet var på toppen av sin karriär – några fler stora segrar blev det nämligen inte.

Tre gånger till klev han högst upp på podiet i störtloppsvärldcupens deltävlingar och OS-guldet från Sapporo följdes upp av ett OS-silver i Innsbruck 1976. Sitt sista störtlopp åkte Russi på VM i slutet av januari 1978, placerade sig 14:e och var mycket besviken. Några dagar senare meddelade han att nu får det räcka och så var en rätt så kort men mycket framgångsrik karriär över.

Russis saldo: VM-guld 1970, OS-guld 1972 och silver 1976, två totalsegrar i störtloppscupen, nio deltävlingsegrar och sammanlgat 27 placeringar bland de tre bästa i störtloppscupen åren 1970–1977.

Peter Müller – lår av stål

Bernhard Russis schweiziska landsman, Peter Müller, inledde sin karriär i världcupen som 19-åring 1977. Han hann vara landslagskollega med OS-segraren under Russis sista aktiva säsong. Den mycket atletiska tonåringen sög antagligen i sig exempel och attityd av veteranen i stora mängder. Själv skulle han komma att bli en ännu större störtloppsstjärna än Russi

19 deltävlingssegrar i störtlopp och två i den nya grenen super-G (på verkligt snabba banor bör tilläggas) blev Peter Müllers facit i värlscupen mellan 1979 och 1989. Störtloppsvärldscupen sammanlagt vann han 1979 och 1980.

För att ta till en verklig klyscha, så var Müller lika prestationssäker som klockorna från sitt hemland – från och med att han vann sin första störtloppsdeltävling i februari 1979 blev han inte utan seger en enda säsong mellan 1979 och 1989. Hela fyra säsonger under 1980-talet noterades han för tre deltävlingssegrar per säsong.

Medaljerna från stortävlingarna droppade också in så småningom: OS-silver i Sarajevo 1984 då skrällgubben Bill Johnson tog guldet, VM-silver i Bormio 1985 bakom den kompletta allroundåkaren och landsmannen Pirmin Zurbriggen. Ett andra OS-silver på raken blev det i Calgary och då var det åter Zurbriggen som tog guldet. Sin sista medalj vann Müller i årtiondets sista VM-störtlopp 1989 i Vail, silver var valören även här, då segern togs av en skrällare från Västtyskland. Hans-Georg Tauscher hette killen som aldrig vann en enda deltävling i världscupen, men nog ett VM-guld.

Silvermannen hade ändå redan i det skedet vunnit sitt stortävlingsguld. Och dessutom på hemmaplan. VM-störtloppet i Crans Montana 1987 var Müllers gyllene dag. Då ledde han schweizarna till en trippelseger och knep guldet framför superstjärnan Pirmin Zurbriggen med hela tre tiondedelar av en sekund. En mindre evighet på den nivån.

Peter Müller började sin elitkarriär flera år före super-G uppfanns och muskelknippet från Adliswil i kantonen Zürich var trots sina två segrar i den nya disciplinen en utpräglad störtloppskanon. En av de sista mohikanerna. Hans 19 deltävlingssegrar i störtloppsvärldscupen är näst mest genom tiderna. Och vem leder då den statistiken?

Kejsare, kamikaze och frälsare i samma paket – Franz Klammer

Österrike älskar alpinåkning över all annan idrott. När Österrike ordnar vinter-OS, vilket skett två gånger, så både törstar och hungrar folket efter alpina hjältar. 1964 fick man aptiten mättad efter alla konstens regler: tre guld, två silver och två brons från OS-pisterna. Dessutom guld både för Egon Zimmermann och Christi Haas i österrikarnas käraste gren – störtlopp.

Då innsbruck tolv år senare på nytt ordnade OS hade hemmanationen bara en guldfavorit i hela det enorma OS-spektaklet. Och det ensamma trumfkortet skulle dessutom göra sin insats direkt den första alpina tävlingsdagen. OS kunde antingen förstöras eller förgyllas för gott för den organiserande nationen nästan genast efter att man tänt den olympiska elden.

22 år gamla Franz Klammer var åkaren som fick bära Toni Sailers (OS-guld 1956) och Egon Zimmermanns (OS-guld 1964) arv på sina axlar, vilka redan var präktigt överbelastade av att en hel nation väntade och krävde guld av Österrikes största idrottsstjärna.

Klammer hade redan i det här skedet av sin karriär vunnit 13 störtlopp i världscupen, var regerande mästare i störtloppsvärldscupen och vann de tre sista deltävlingarna före OS. Bland dem det legendariska Kitzbühel-störtloppet för andra året i följd. Säsongen 1974–75 vann Klammer åtta av säsongens nio deltävlingar i störtloppscupen. Två år tidigare hade han under sin genombrottsäsong vunnit silver på VM. Nu var guld det enda alternativet.

Vågar påstå att mycket få idrottare haft ett liknande tryck på sig som Franz Klammer hade torsdagen den 5 februari 1976. Gatorna i de österrikiska städerna var tomma då folket flockades kring tv-apparater och av de 60 000 åskådarna på plats längs med och nedanför rutten var antagligen nio av tio från värdnationen. Till och med fabriksarbetarna hade fått specialtillstånd att ta en paus från plikterna under störtloppstävlingen.

Som om inte det skulle varit tillräckligt hade Klammer otur i lottningen. Han fick lov att starta som 15:e och sista i den heta gruppen. Banan var ordentligt sliten när det äntligen blev hans tur. OS-guldmedajören från fyra år tidigare, Bernhard Russi, hade dessutom gjort ett till synes perfekt åk och ledde tävlingen före OS-silvermedaljören från 1972, italienaren Herbert Plank. Uppgiftens svårighetsgrad bara steg och steg.

Som i alla riktigt sockersöta berättelser, så höll hjälten för trycket. Det trots att han var på den yttersta gränsen av att åka av banan. 33 hundradedelar blev till slut Klammers segermarginal över den regerande mästaren Russi som ännu ledde vid den sista mellantiden. Med det åket är Franz Klammer för evigt en av de största och antagligen den mest älskade österrikiska idrottaren genom tiderna.

Klammers tid var för övrigt mer än en halv minut snabbare än vad Egon Zimmermann noterat tolv år tidigare då han vann OS-guldet på exakt samma bana. Störtloppet hade verkligen ändrat karaktär.

Frans Klammer tog sammanlagt fem världscuptitlar i störtlopp: 1975, -76, -77, 78 och ännu en gång 1983. Sammanlagt vann han oslagbara 25 deltävlingar i störtlopp. Den sista 1984. I Kitzbühel så klart. Trots att Klammer "bara" vann ett OS-guld och ett VM-silver i sin specialgren, så är han utan tvekan alla tiders kung bland vildhjärnorna i störtloppspisterna.

Allroundåkarna tog över

I och med att super-G kom med på programmet i världscupen till säsongen 1983 föddes allroundåkaren på nytt. Lichtensteinaren Marc Girardelli och schweizaren Pirmin Zurbriggen visade vägen in i den nya tiden.

Senare kungar som kunnat kunnat segra såväl i störtlopp, super-G som storslalom inkluderar bland annat de österrikiska legendarerna Hermann Maier och Stefan Eberharter, den oförlikneklige amerikanen Bode Miller samt ett hurtigt gäng norrmän med Lasse Kjus, Kjetil André Aamodt och Axel Lund Svindal i spetsen.

Som en biprodukt av utvecklingen finns det nuförtiden inte längre någon verklig störtloppskung.

Källor: skiinghistory.org, fis-ski.com, wikipedia.