"Det är omöjligt att göra en ny Trainspotting"

På fredagen får uppföljningen av 90-talets ultimata generationsfilm Trainspotting sin Finlandspremiär. Tomas Jansson mötte regissören Danny Boyle & co på filmens internationella presskonferens i Berlin.

Stämningen är uppspelt. Den nya filmen har visserligen inte fått några höjdarrecensioner i branschtidningarna, men det struntar alla i. Nu handlar det om att gänget bakom Trainspotting har gjort den där uppföljningen som många väntat på ända sedan författaren Irvine Welsh skrev romanfortsättningen Porno.

Och det var för 15 år sedan!!!

Varför det tog så länge ska jag återkomma till.

Först litet historia, som berättar allt om vilken omöjlig uppgift det egentligen är att göra en värdig Transpotting 2.

Vi backar till 1996. Britpopen regerar; Oasis, Pulp, Blur, Suede, Verve. Alla talar om ”cool britannia”. Brittisk dramatik lanserar begreppet ”in-yer-face”, pjäser som slänger verkligheten ocensurerad och tillspetsad i ansiktet på publiken. Det är tufft och hårt och häftigt. Och coolt.

Då kommer det nya reginamnet Danny Boyles lågbudgetfilmatisering av Irvine Welsh’ romanhit Trainspotting. En film om ungdom och droger och Edinburgh som blev det årets stora generationshändelse – och en osannolik publikhit.

Snabbspola drygt 20 år framåt till Berlin; på en presskonferens ska Danny Boyle berätta om uppföljningen T2 där figurerna har blivit 20 år äldre och tvingas förhålla sig till sin historia och två decennier av besvikelser, fyra män som på väldigt olika sätt bearbetar det som hände för länge sedan.

Själv är jag visserligen färdigt besviken. Mina favoritskådisar från Trainspotting-filmen, Ewan McGregor och Robert Carlyle, är inte på plats. Men Danny tillsammans med de två andra ursprungliga skådisarna (Jonny Lee Miller och Ewen Bremner) håller humöret uppe tillsammans med nykomlingen – den unga bulgariska skådespelerskan Anjela Nedyalkova.

Nu slår de genast fast att de inte ens har försökt upprepa 90-talets hit. Just eftersom det är omöjligt.

- Trainspotting kom precis i rätt tid, den lyckades beskriva en zeitgeist så på pricken, konstaterar Jonny Lee Miller – filmens ”Sick Boy”.

- Det kan man göra bara en gång, så det var onödigt att ens försöka göra det på nytt.

Ända sedan romanuppföljningen Porno kom, var det klart att just Danny Boyle skulle regissera fortsättningen – om en sådan alls skulle göras. Det hade Irvine Welsh bestämt.

Så, varför tog det så länge?

- Det gjordes faktiskt en romanadaption ganska snart efter att romanen kom, berättar Danny. Men den fungerade inte, jag ville inte ens sända den till skådespelarna.

- Men så för några år sedan skrev John (Hodge) en ny version som var mycket personligare. Klart det skulle finnas massa kul grejer med, men förutom det fanns det mycket som handlade om manligt beteende, om ångesten över att bli äldre, besvikelser, plågsamma saker som gav oss nånting att fokusera kring och som kändes som något vi ville jobba vidare på.

Då hela den centrala skådespelarkvartetten också tände på idén, kom processen äntligen igång.

- Det är ju så med ålder, skrattar Ewen Bremner (filmens ”Spud”-karaktär). 20 år är något som du inte kan köpa, det var något som vi bara automatiskt bar med oss och som vi inte ens förstod värdet av innan vi gjorde filmen.

Det ord som naturligtvis dyker upp på presskonferensen, är ”nostalgi”. Både hos filmens publik och teamet bakom filmen spökar 1996, en tid som inte finns längre men som hela den ursprungliga filmidén byggde på.

- Ja det är självklart, nickar Danny Boyle. Nostalgi är både en resurs och en fiende, samtidigt. Nostalgi är en oerhörd kraft, men man måste kunna kontrollera den. Och vi utmanar den också i filmen, som när en av karaktärerna beskyller en annan för att han bara reser runt som en turist i sin egen ungdom.

- Men det handlade också i allra högsta grad om musiken. Vi ville på något sätt komma åt kraften i det ursprungliga soundtracket, samtidigt som det absolut måste kännas som något annat än bara en upprepning.

Det lyckades man bra med, också för att man fick med optimala namn. Prodigy gjorde en remix av Iggy Pops Lust for Life, Underworld kom med, och framför allt gruppen Young Fathers; ett nyare namn som dessutom kommer från Edinburgh – till råga på allt just från de ruffiga områden som filmen beskriver.

Och så är det filmens nya ansikte; Anjela Nedyalkova, som spelar en östeuropeisk prostituerad som samtidigt är ”Sick Boy”s flickvän.

- Vi ville ha med en ung kvinna, berättar Danny Boyle. Men det var svårt att hitta rätt person. Jag menar, här hade vi fyra killar som hade sin helt egen kemi, tuffa typer, att komma in i det sammanhanget visste vi att inte skulle vara lätt.

Det man kom fram till var ett ungt okänt bulgariskt namn – en skådespelerska som knappt hunnit komma i skolålder då den ursprungliga Trainspotting-filmen kom.

- Jag såg den faktiskt i mina unga tonår, tillsammans med min mamma som var ravefan och tyckte om att visa mej tuffa saker, skrattar hon.

- Den gången förstod jag ingenting av vad filmen ville berätta, jag gillade vanliga sagor mycket mera. Då jag sedan senare såg filmen en gång till tillsammans med mina vänner förstod jag redan vad det handlade om, men jag klarade fortfarande inte av att se allt. Så det var förstås väldigt spännande att komma in i det här.

Och så är presskonferensen över. Nästa film står i kö, Berlinale-festivalen fortsätter i rasande tempo, och teamet ska småningom iväg på galavisning och den röda mattan.

***

Några tilläggsord om festivalen, där branschfolket bakom kulisserna förhandlar om en oerhörd mängd dealar. Närmare 10.000 personer deltar i den såkallade ”european film market” – en av världens största marknadsplatser för filmbranschen. Där jobbar också finska Tom of Finland med att väcka internationellt intresse, trots att filmen inte finns med bland det officiella festivalprogrammets 399 filmer.

Från filmmarknaden läcker det dagligen ut nyheter om spännande kommande eller pågående filmprojekt. Som att danska regissören Lars von Triers nästa projekt ska handla om en seriemördare som heter Jack – spelad av Matt Dillon. The House That Jack Built är tänkt att bli von Triers comeback i tv-serieformatet, den utspelar sig på 1970-talet, ska börja spelas in i mars, och engagerar förutom Matt Dillon också skådespelare som Sofie Gråböl och Bruno Ganz.

Eller att det berömda bankrånardramat i Stockholm 1973, det som gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet (att ett kidnappningsoffer tar parti för förövaren), ska bli film, med Ethan Hawke och Noomi Rapace i huvudrollerna.

Två spännande projekt att se fram emot, också ur ett nordiskt perspektiv.

Under Berlinale är Aki Kaurismäkis internationella premiär det nästa att se fram emot, ur ett nordiskt perspektiv. På tisdag blir det promenader på den röda mattan, på onsdagen får vi veta vad internationell media tycker om festivalens stora finländska satsning.