Då Kaurismäki håller presskonferens är det finsk tango och buttra skämt som gäller

Han ser krapulantisk ut, röker elcigarett så det bolmar, skämtar på sitt buttra sätt, och får Sakari Kuosmanen att sjunga tango. Men han kan också bli arg!

Vad som får Aki K. att bli arg ska jag återkomma till.

Före det vrider vi klockan bakåt. Det är tisdag morgon i Berlin. Toivon tuolla puolen (Ljus i natten) har visats för Berlinale-festivalens journalister i en salong som rymmer nästan 1.800 platser. Det är fullsatt, förstås. Därefter har K & co fjantat omkring under fotosessionen inför presskonferensen, och så lufsar han slutligen in till frågestunden tillsammans med sina skådespelare. Och den samlade journalistkårens varma applåder ljuger inte. Kaurismäki har fortfarande kultstatus i Berlin. Media välkomnar honom som en efterlängtad gäst, och den litet buttra finska humorn går självklart hem under den halv timme långa frågestunden.

K. är inte den som bjuder på långa statements om flyktingtragedier och politik. Hälften av hans svar är dessutom otydbara, vilket antagligen får den internationella pressen att citera honom på litet olika sätt.

Men två påståenden upprepas, på olika sätt; ”jag är lat”, och ”om vi inte klarar av att uppträda mänskligt, vad fan är vi då?”

Att han är lat återkommer han till då han ska kommentera sitt pågående trilogi-projekt, och den nya filmens titel; The Other Side of Hope, som den heter på engelska.

- Jag behövde en trilogi eftersom jag är lat och inte orkar hitta på nya teman.

- Och titeln. Arbetsnamnet var Flykting (Refugee) som är både tydligt och tråkigt. Så blev jag tipsad om en gammal grekisk dikt, formulera om litet, men var för lat för att hitta en Hitchcock-aktig twist på det hela.

Det journalistkåren vill är förstås att Kaurismäki ska kommentera flyktingfrågan, det är ju den hans film handlar om. K. bjuder på smulor här och där, och avbryter plötsligt med att fråga en journalist om ”du vill ha en tango”. Och vänder sig sedan mot Sakari Kuosmanen.

- Det här har jag varit rädd för ända sedan vi kom hit, säger Kuosmanen utan något som ens kunde likna ett leende. Men så stiger han upp och sätter igång. Det blir tre minuter a cappella-tango, Toivo Kärkis ”Siks oon mä suruinen”. Vackert är det, riktigt fint, ett unikt Berlinale-presskonferensögonblick.

Men så var det flyktingtemat.

- Ja jag har en dröm, jag vill förändra sättet som många finländare tänker på. Alla irakier som kom till Finland, det fanns allt för många i Finland som tänkte att landet invaderas, att våra bilar blir stulna eller nånting. Jag tycker inte om att se sådana attityder hos mina landsmän.

- Varför det är viktigt? Det handlar om Europa. Europa faller ihop, för vår kultur är som en millimeter av damm över våra axlar. Jag respekterar Angela Merkel, för hon är den enda politikern som verkar vara uppriktigt intresserad av den här frågan.

- För 70 år sedan hade vi miljoner flyktingar i Europa. Då hjälpte vi dem. Idag behandlas flyktingarna som fiender.

- Klart jag vill förändra världen. First we change Europe. Then we take Asia.

Vid ett tillfälle blir Kaurismäkis ansikte en gnutta rödare än det redan var. Det är när en journalist (med rysk brytning) deklamerar hur jobbigt det var i Finland då hon bodde där, och kryddar med att be K. kommentera ”islamiseringen av Europa”.

Då svarar han med en lång utläggning om Europas historia, och avslutar kort med att han inte ser någon islamisering av Europa. Punkt.

Hur världen tar emot den nya filmen, och huruvida den kommer att ha någon chans att vinna ett pris i Berlin, det får vi en vink om på onsdagen då recensioner och branschkommentarer publiceras.

Men redan nu är det uppenbart att det finns ett stort internationellt intresse för filmen. Branschtidningen Variety, som noga följer med det som händer bakom kulisserna, skriver att Aki Kaurismäkis film redan nu hör till de bäst sålda nya arthouse-filmerna under den jättelika European Film Market som pågår parallellt med Berlinale-festivalen.