Hoppa till huvudinnehåll

Yle Fem

När Kennedy köpte rymdgrisen i säcken

Från 2017
Uppdaterad 18.02.2017 10:59.
Gris i rymdkapsel.
Bild: Skärmdump från Houston, We Have A Problem

Visste du att det forna Jugoslavien hade ett avancerat rymdprogram, det tredje största i världen näst efter USA:s och Sovjetunionens, och att Jugoslaviens president Josip Broz Tito sålde hela det jugoslaviska rymdprogrammet till NASA 1961?

Året är 1961. Det är allvar nu, på NASA börjar man vara desperata. Kennedy har utlovat en månlandning innan årtiondet är slut men ingenting går som det ska, Apolloprogrammet drabbas av upprepade motgångar.

Så för att få fart på saker och ting så köper man i hemlighet upp det jugoslaviska rymdprogrammet, jämförbart med USA:s och Sovjetunionens, för två och en halv miljarder dollar, motsvarande femtio miljarder i dagens pengar.

Men det visar sig snart att den jugoslaviska tekniken inte alls håller måttet, Kennedy inser att han har blivit lurad och kräver pengarna tillbaka av Tito, som försöker lugna ned amerikanerna bland annat genom att skicka landets bästa rymdtekniker på permanent lån till NASA. I hemlighet, naturligtvis; åt ingenjörernas familjer säger man att de har dött i diverse olyckor.

Tito reser dessutom personligen till Washington för att försöka lugna ned amerikanerna. Tito blir det sista statsöverhuvud som träffar Kennedy innan den sistnämnde mördas 1963.

Josip Broz Tito och John F. Kennedy.
Bildtext "Mr. Tito, we want our money back!"
Bild: Skärmdump från Houston, We Have A Problem

Men amerikanerna glömmer aldrig att Tito lurade dem så CIA sätter igång ett hemligt program med syfte att destabilisera Jugoslavien, vilket slutligen leder till det blodiga inbördeskriget och att landet kollapsar 1991 och till att de individuella staterna förklarar självständighet.

"Dokufiktion"

Allt det här på grund av att Tito sålde ett defekt rymdprogram åt NASA. Har du hört talas om det här? Inte? Nå men det kan bero på att det aldrig hände på riktigt.

Men om du tittar på filmen Houston, we have a problem så finns det en risk för att du blir förvirrad. Hände det ändå, trots allt?

Filmmakarna själva, med den slovenske regissören Žiga Virc i spetsen, kategoriserar Houston, We Have a Problem som dokufiction. Men det är nog i ärlighetens namn med tyngpunkten stadigt i fiktion. Man kommer att tänka på Oliver Stones "JFK" (1991). Låt mig understryka det här en gång för alla: Houston, We Have a Problem beskriver inte ett riktigt händelseförlopp, filmens ramberättelse är påhittad från början till slut.

Men det ska medges: paketet är helt otroligt snyggt och skickligt ihopsytt! För att inte tala om underhållande.

Houston, We Have a Problem blandar ihop konspirationsteorier, myter och urbana skrönor med genuina och i vissa fall aldrig förr skådade journalfilmer och arkivsnuttar av Tito, Kennedy och Nixon, samt allsköns NASA-höjdare och ex-jugoslaviska forskare och generaler på ett sätt som nästan får en att vilja tro att det kan ligga någonting bakom det här.

Ingen rök utan eld?

Som med alla de bästa (och farligaste) urbana skrönorna, innehåller också den här filmen ett och annat korn av sanning, även om själva den röda tråden är påhittad.

Det stämmer till exempel att Jugoslavien hade vissa framstående och inflytelserika rymdfartsingenjörer, som slovenen Herman Potočnik Noordung (1892 – 1929), den första någonsin att kasta fram tanken på en rymdstation i omloppsbana runt jorden. Han lär ska ha influerat Wernher von Braun, pionjären bakom både Nazitysklands och senare även USA:s raketprogram.

Herman Potocniks skiss av en rymdstation.
Bildtext Herman Potocniks skiss av en rymdstation.
Bild: Wikimedia Commons

Det fanns till och med ett genuint vetenskapligt samarbete i rymdfrågor mellan Jugoslavien och USA, och besättningarna på Apollo 8, 9 och 11 besökte på riktigt Jugoslavien.

Och USA pumpade in stora mängder pengar i den jugoslaviska ekonomin på 1960-talet, det är också sant, men orsaken till det var snarare att hålla landet stabilt och västvänligt, att skapa en Amerikaorienterad Coca-cola-socialism, inte att man ville åt jugoslaviska rakethemligheter.

För sådana existerade helt enkelt inte. Att Jugoslavien skulle ha haft ett avancerat rymdprogram som mätte sig med de amerikanska och sovjetiska programmen, det är fullständigt struntprat.

Grisen som flög till stratosfären

Men hur är det man säger, ”låt aldrig sanningen stå i vägen för en god story”. Virc och hans team illustrerar sin skröna med filmsnuttar av jugoslaviska rakettekniker som placerar en griskulting i en rymdkapsel, som Laika, varpå raketen skjuts upp i stratosfären.

Kapseln med grisen i landar i Adriatiska havet och griskultingen plockas ut vid liv och i prima kondition. Fast inte länge, för den steks senare på spett och äts upp av gästande amerikanska astronauter.

Låt oss vara klara på den här punkten: Jugoslavien utförde aldrig några rakettester involverande grisar eller andra kreatur heller för den delen. Jag upprepar: de hade inget rymdprogram överhuvudtaget.

Och nej, det var inte den jugoslaviska hemliga polisen som lät mörda Kennedy för att få honom att sluta tjata om att ge pengarna tillbaka.

Och någon Ivan Pavić har aldrig existerat på riktigt. Det här är filmens andra huvudspår, som man använder som emotionell slägga för att hamra in de andra, mer långsökta skrönorna i tittarens medvetande.

Raketingenjörens återkomst

Ivan Pavić är i filmen en åldrande ex-jugoslavisk raketingenjör, en av dem som sägs ha ”sålts” till USA i samband med den påstådda miljardaffären. Åt hans då gravida hustru sade man att Pavić hade avlidit i en bilolycka, medan han i verkligheten satt på ett plan på väg mot Cape Canaveral.

Femtio år senare återvänder Pavić alltså till sitt gamla hemland och återförenas med sin dotter, som alla dessa år har trott att han var död. Dottern tar honom till och med till graven med hans namn på gravstenen.

"Ivan Pavic" och hans "dotter".
Bildtext "Ivan Pavic" och hans "dotter".
Bild: Skärmdump från Houston, We Have A Problem

Som sagt, ”låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story”. Och en bra story är det onekligen som Žiga Virc och hans team serverar oss.

Så bra och så sensationell att kritiker världen över hyperventilerar över den och den kandiderade rentav till Sloveniens bidrag för 2016 års Oscarsgala. Och trailern till filmen, som släpptes så tidigt som 2012, har setts en miljon gånger på YouTube.

Den stora frågan

Man undrar ju naturligtvis att varför? Vad är poängen med allt det här? Vad vill Žiga Virc säga med Houston, We Have a Problem?

Tja, åtminstone torde den tilltala en hel del Jugoslavien-nostalgiker och gamla Tito-romantiker på hemmaplan som drömmer om den gamla goda tiden. Oavsett om de tror på det som sägs i filmen eller inte.

Och det för oss till en annan poäng med filmen, den som illustreras av den slovenske filosofen, psykoanalytikern och motorkäften Slavoj Žižek, som får både det första och det sista ordet i filmen. Och en del inuti den också.

Žižek varnar i filmen för att en tröstande lögn ofta är så mycket mer tilltalande än ett komplicerat faktum. ”Det är sant också om det inte hände på riktigt”, säger Žižek, kanske inte avsett som en direkt kommentar till själva filmen, men det är ju en inte så särdeles diskret vink till tittaren som undrar vad hen ska tro om det här.

Om inte annat så fungerar Houston, We Have a Problem som en utomordentlig påminnare om, och en kommentar till, att vi lever i den postfaktiska världen med faktaresistens och allt det där andra som ledde till att USA:s president heter Donald Trump.

Se upp med vad du tror på. Det kan bli sant. Så tolkade åtminstone jag filmen Houston, We Have a Problem.

Programmet är inte längre tillgängligt