Pensionär i Berlin: Med färgsprej mot hat

Hon har fått ta emot många utmärkelser för sitt arbete, men samtidigt är hon i ständigt bråk med nynazister, polis och rättsväsende. Irmela Mensah-Schramm heter damen, som i tiotals år har avlägsnat hatbudskap runtom i den tyska huvudstaden Berlin.

Vi träffas vid tunnelbanestationen i stadsdelen Rudow i södra Berlin. Irmela Mensah-Schramm kommer direkt från den tyska förbundsdagen där hon har varit inbjuden till en minnesceremoni för Förintelsens offer.

Hon skrattar över att vår träff just den här dagen ledde till en del bekymmer med säkerhetsvakterna vid riksdagshuset.

I sin tygkasse har hon nämligen den utrustning som behövs för det dagliga arbetet. Burkar med färgsprej, lösningsmedel och vassa verktyg för att avlägsna klistermärken. En mardröm för varje anställd vid vilken säkerhetskontroll som helst.

Tygkassen togs ändå om hand och sattes i förvar när vakterna fick veta vem hon är.

– Det var en av vakterna som genast kände igen mig. Han hade läst om mig i tidningen, säger Mensah-Schramm.

Bekanta kvarter

Och Irmela Mensah-Schramm är en känd person också i de kvarter där vi idag rör oss.

Som så ofta kommer hon till Rudow, en stadsdel där hon alltid hittar vad hon är ute för att förstöra. Här hör nämligen de hatbudskap, som hon vill ha bort till inventarierna.

Det är en katt-och-råtta-lek. Någon skriver, hon täcker och så fortsätter det vecka ut och vecka in. Redan några steg från tunnelbanestationen pekar hon på texter som hon målade över under det förra besöket.

– Det är en enkel orsak bakom varför jag håller på med det här. Jag vill inte bo och röra mig i områden där jag ständigt är omringad av konkret synbart hat, säger Mensah-Schramm.

Vi stannar vid en husvägg. ”Rudow bleibt deutsch” – Rudow förblir tyskt, står det skrivet i stora bokstäver på väggen.

– Den här är ny, säger Mensah-Schramm och tar ut sin kamera för att fotografera texten på väggen.

”Så typiskt Rudow”

Efter att kameran är tillbaka i tygkassen kommer sprejburken ut. Den 70-åriga damen skakar om burken några gånger och så skrider hon till verket.

”Deutsch” blir snabbt ”Bunt” (färggrant) och också de övriga texterna på väggen piffas upp eller stryks över.

Några förbipasserande stannar upp och det kommer till häftig ordväxling. Man vill veta vad damen med sprejburken har för sig och man tänker kalla på polisen.

Men Mensah-Schramm går bara bort från platsen utan att bry sig om uppståndelsen och utan att desto mer börja diskutera sprejaktionen.

– Det här är så typiskt Rudow. Att nynazister klottrar på väggarna bryr folk sig inte om, men när jag ändrar på det klotter som redan finns där, så blir det ibland ett himla liv. Men jag bryr mig inte.

En stund senare hör vi sirener och ser en polisbil närma sig. Snabbt drar Mensah-Schramm upp huvan på sin jacka och ber mig vända ryggen mot polisbilen.

Om poliserna var ute efter henne eller ute i annat uppdrag förblir oklart. Polisbilen kör förbi och vi fortsätter rundan i en närliggande park.

Nynazister hotar

Här berättar Mensah-Schramm om det som hon ser som det riktiga hotet, det vill säga nynazisterna som hon stöter ihop med under sina rundor.

– Jag har flera gånger blivit direkt hotad. På en vägg har man skrivit ”Schramm vi fixar dig” och det känns ju inte värst bra. Den texten har jag i alla fall målat över redan fler gånger.

Mensah-Schramm störs av att de flesta hatbudskap idag går igenom i yttrandefrihetens namn.

– För mig finns en klar gräns. Yttrandefriheten slutar där hat och mänskoförakt tar vid. Med den här grundregeln har jag lätt att utföra mitt arbete.

Och det här arbetet genomför hon nuförtiden inte bara i Berlin utan överallt där hon rör sig, också i Helsingfors för några år sedan.

– Där var jag mycket överraskad. Folk visade endast sympati oberoende av var jag sprejade.

Inga tankar att sluta

Irmela Mensah-Schramm har fått flera utmärkelser för sitt arbete, bland annat av stad, stat och regering.

Samtidigt är hon ändå nu indragen i en ny rättsprocess för att ha vandaliserat egendom.

I första instans dömdes hon till ett villkorligt bötesstraff, vilket betyder att hon tvingas betala 1 800 euro i böter ifall av att hon på nytt åker fast för att spreja på väggar.

Domaren skulle helst ha lagt ner ärendet, men det gick åklagarsidan inte med på.

För åklagaren, som tyckte att Mensah-Schramm inte visade tillräcklig ånger, var också domen för mild och ärendet behandlas nu vidare.

Också Mensah-Schramm har överklagat domen och vill se den ändrad. Att hon skulle sluta med sitt sprejande kommer ändå aldrig på fråga.

– Två affärsmän från Luxemburg har sponsrat mig med en årsbiljett på de tyska järnvägarna. I ett års tid kan jag alltså kittla poliser och medborgare med mina sprejaktioner överallt i landet.

– Jag kommer alltså att fortsätta med det jag ser som rätt och riktigt.