Trafigura ställdes aldrig till svars för avfallsdumpningen i Elfenbenskusten

Den internationella lagstiftningen är tandlös när det gäller att ställa multinationella företag inför rätta. Det här blev extra tydligt i fallet när Trafigura dumpade giftigt avfall i Elfenbenskusten för drygt tio år sedan. De människor som drabbades har ännu inte fått skälig ersättning, och de långvariga hälsoeffekterna av dumpandet har ingen undersökt. Trafigura säger sig ha bättrat sig - men har ännu inte sagt vad exakt det var de dumpade.

Folk är fortfarande rädda i Abidjan, Elfenbenskustens största stad.

Det berättar Lucy Graham, som är laglig rådgivare vid handels- och människorättsavdelningen vid Amnesty International i London, som år 2012 publicerade en rapportom hur Trafigura kunde dumpa 500 kubikmeter giftigt avfall i Elfenbenskusten.

När Trafigura förra veckan offentliggjordes som en ny delägare i Terrafame intygade chefen Jeremy Weir att företaget har lärt sig av sina misstag och att det nu är ett helt annat bolag än för fem, sex år sedan.

- Trafigura försöker framställa sig som ett ansvarstagande företag och har gått med i Extractive Industries Transparency Initiative och försöker vara mer genomskinliga. Men grundproblemet kvarstår - de har inte berättat vad som fanns i det giftiga avfallet som dumpades i Elfenbenskusten och människorna lever ännu i rädsla som en konsekvens av dumpandet, säger Graham.

På grund av skillnader i nationell lagstiftning, olika befogenheter hos olika domstolar, ovilja att undersöka fallet ordentligt i flera länder och Trafiguras vägran att erkänna att de gjort fel lyckades företaget komma undan lindrigt i ett allvarligt miljö- och människorättsbrott.

Trafigura har kommenterat Amnestys rapport med att säga att den innehåller flera felaktigheter och feltolkningar, och förenklar komplexa lagliga processer, men har inte specificerat vad.

Raffinerade smutsig olja till havs

Hela historien låter som en thriller där vinnaren är det multinationella företaget och förloraren den lilla människan i ett utvecklingsland.

Det hela började med att Trafigura köpte en billig oljeprodukt, coker naphtha, från ett bolag för att raffinera den till så kallad slaggbensin, bensin av sämre kvalitet, som säljs speciellt i utvecklingsländer.

Processen att raffinera oljeprodukten skapar giftigt avfall och är förbjuden i USA och EU. Bolaget de hade köpt produkten av hade själv inte möjlighet att raffinera och sålde billigt, och Trafigura hoppades kunna göra stor vinst på det.

Trafigura började raffineringsprocessen ombord på fartyg i en tunisisk hamn, men på grund av den vidriga kemiska lukten tvingade tunisiska myndigheter dem att sluta, och de fortsätte ute till havs.

Att bli av med avfallet var ett större problem. Trafigura försökte i fem olika länder innan det dumpades i Elfenbenskusten.

Ett ställe var hamnen i Amsterdam, där de först gav felaktig information om avfallets natur.

När företaget Amsterdam Port Services (APS), som gått med på att förstöra avfallet, insåg hur giftigt det var krävde de 620 000 dollar för att förstöra det. Det var 37 gånger mer än de först hade krävt.

Människor i närheten hade redan fått symptom när avfallet pumpades ur fartyget.

Trafigura ville inte betala det höga priset och mot internationell och nederländsk lag pumpades avfallet tillbaka till tankern, som begav sig vidare.

Ingick avtal på liten lapp

Färden gick via Östersjön och Estland till Nigeria. Men inte heller där ville man ha avfallet, och Trafigura skeppade fartyget vidare till Elfenbenskusten.

Där ingick Trafigura ett avtal med ett litet nyligen grundat företag, Tommy, som senare visade sig ha bristfällig licens i hamnen och ingen kunskap om hur man gör sig av med avfallet.

För bara 17 000 dollar gick de med på att ta emot giftet - avtalet skrevs för hand på en liten lapp.

De dumpade en del av avfallet på en soptipp i Abidjan men den fräna lukten hade redan gett folk symptom och soptippen stängdes.

De lastbilar som ännu inte hade hunnit dumpa sitt avfall gjorde det sedan på olika håll i staden, sammanlagt på 18 ställen, och över hundratusen människor fick symptom.

Det hela skyfflades undan med en förlikning där Trafigura betalade 200 miljoner dollar åt Elfenbenskusten med löfte om att Trafigura aldrig mera kan åtalas för något gällande det här fallet i landet.

Ingen vill ta upp laglig kamp med multinationella företag

Det här är ett allvarligt problem i världen, säger Lucy Graham från Amnesty. Fattiga länder har inte makt, råd eller vilja att ge sig in i kampen mot multinationella företag.

- Multinationella företag är väldigt mäktiga. De länder där de är verksamma och har sina högkvarter i vill inte befatta sig med problemen, och lagarna är dessutom bristfälliga. Det leder till att företagen utomlands beter sig på sätt de aldrig skulle bete sig i hemlandet, säger Graham.

Med andra ord, om ett företag är registrerat i ett land - Singapore och Schweiz i Trafiguras fall - och har verksamhet i andra länder finns det få lagar som säger vad de får göra i de andra länderna.

I Nederländerna dömdes Trafigura för brott mot lagen om att exportera giftigt avfall. Domen blev en miljon dollar i böter, men den holländska domstolen ville inte ta sig an vad företaget hade gjort i Elfenbenskusten.

Amnesty försökte åtala Trafigura i Storbritannien, eftersom det var Trafiguras Storbritannienkontor som styrde hela dumpningsprocessen - men den brittiska domstolen ville inte föra ärendet vidare.

Inte heller i civilmål kunde Trafigura åtalas

I ett civilmål i Storbritannien försökte 30 000 offer för giftet åtala Trafigura. Företaget svarade att de nog ger pengar om någon kan bevisa att det var det dumpade avfallet som orsakade hälsoproblemen.

- I ett sådant här fall där det tydligt är företaget som har orsakat problemen så är det fel att det är offren som ska bevisa att det är företagets fel. Varför är det inte företaget som ska visa att det inte var de, undrar Graham

Civilmålet slutade med förlikning som gav varje offer som var med i målet 1000 dollar, och Trafigura undgick åtal.

Trafigura hävdar att avfallets innehåll kom fram i just det här civilmålet.

Men det handlar om prover tagna i Holland sex veckor innan dumpandet - och inte prover tagna av Trafigura självt vid dumpningen.

När man inte vet vad man ska leta efter i marken är det svårare att rena den, säger Graham.

Förfalskade fakturor

Graham besökte Abidjan i juli och säger att människorna ännu känner av den giftiga lukten när det regnar. Och de är rädda.

Rädda för de långvariga hälsoeffekterna. Ingen vet vad de kan vara eftersom man inte vet vilka gifter det handlar om och man då inte kan förutspå hur de påverkar människorna.

Men på grund av förlikningen med staten i Elfenbenskusten behöver Trafigura inte ta ansvar för dem.

Trafigura har skyllt det hela på företaget de sålde avfallet åt.

När holländsk polis efter att de släppt iväg avfallslasten försökte spåra avfallet hade Trafigura bett det ivorianska företaget att förfalska fakturorna så att det skulle se ut som om de hade betalat mer än de gjort.

Det tyder på att de visste att det lokala företaget inte kunde förstöra avfallet på ett ändamålsenligt och tryggt sätt, och att de visste att de inte hade betalat tillräckligt för att det skulle kunna göras.

Trafigura har idag så gott som monopol på att importera olja till bland annat Angola, som också importerar mycket bensin av låg kvalitet. Just sådan bensin som den som Trafigura producerade när det giftiga avfallet skapades.