Maria Sundblom Lindberg: Det är inte pappa som betalar!

Jag orkar knappt skriva orden. De är en så förutsägbar och seg kombo att de fastnar mellan tänderna: Familj och/eller karriär? Nu har jag bara x antal tecken på mig innan du inte längre orkar scrolla genom mina tankar, så jag skippar allt det vi redan vet. Och du ska veta att jag är jämlikhetskämpen längst fram. Men jag skulle inte vilja prata om oss vuxna och våra behov av att äta kakan och ha den kvar, utan om barnens behov.

2017 får både män och kvinnor i Finland gå i skola. När vi sen kommer in i arbetslivet så ser man sen på kontoutdraget att kvinnans euro är 80 cent.

Glastaket är tjockare, tunnare eller nedfällt beroende på branch, men arbetsbilden är ganska hen, det vill säga både killar och tjejer jobbar sent, båda könen trängs i businessclass och det är inte längre bara män som skriver färdigt sina projekt på veckosluten.

Om kvinnorna nu jobbar mer än på 70-talet och männen inte jobbar mindre så måste det ju innebära att ingen är hemma. Om kvinnorna blir ensamma om vårdledigheten innebär det sannolikt att barnen börjar tidigare på dagis.

Om barnen aktiveras med konståkning och handboll på kvällarna så umgås de inte med sina föräldrar. Om alla är helt slut orkar man ändå inte vara med varandra om det mot förmodan skulle finnas en ledig kväll.

Det brister i samhällstrukturen och i allmänbildning kring vad barn behöver och vad som får dem att må dåligt.

Psykisk ohälsa hos barn och unga ökar hela tiden. Jag tror bland annat att det beror på det här. På att kidzen behöver oss föräldrar flera timmar i dygnet för att hinna bli trygga och starka. För att hinna gråta och tröstas. För att hinna uppleva att det blir bra igen.

Det är inte kvinnornas fel att barnen lämnas hemma ensamma långa eftermiddagar och förs till frukost på dagis. Det är kanske inte heller männens, men någonstans brister det i gemensamma konsekvenstänkandet.

Det brister i arbetsmarknadens syn på ansvar och hållbarhet. Det brister i samhällstrukturen. Men det brister också i allmänbildning kring vad barn behöver och vad som får dem att må dåligt. Det brister i vår vilja att på riktigt göra något åt det.

Det är inte eget rum och utlandsresor som ger barn en upplevelse av värde. Det är inte krävande hobbyn och goda skolresultat som ger självkänsla. Knappast avgörs ungens framtid om den får glida runt i en Buga-boo eller en Range Rover. Materiellt välstånd skymmer däremot ofta sikten för att på riktigt se om barnet lider av omsorgssvikt.

För lite tid, för lite vila och för lite närhet gör en ängslig och rädd. Rädda ungar har svårt att lära sig. Ängsliga barn tror inte på sig själva. Dålig självkänsla är ofta en ingång för ångest, depression och annan psykisk känslighet.

Jag är kanske naiv, men jag tror att man kan jobba babyfriendligt. Jag tror att hushållsslitet kan delas på hälften fast man inte har en examen i matematik. Jag vet att man kan jobba effektivare med färre timmars dagar och jag är helt övertygad om att vi måste få ner både arbetstakten och arbetsmängden för att få hållbar hälsa för både små och stora.

Vi bara måste dela på skötseln av våra barn för att få bättre parrelationer och jag föreslår lagstadgad rätt för barn att bara få vara. Utan program, men gärna i sällskap av en vuxen som ligger mitt i legot och inte vill något annat. Det finns nämligen inget som kickar självkänslan så mycket som att någon njuter av ens sällskap.

PS 1. Karriär måste här översättas med stor prioritet på arbetet.
PS 2. Självklart rör inte detta ensamstående, låginkomstagare, sjuka eller föräldrar med liten kapacitet. Det gäller friska typer med ok lön och möjlighet att tänka nytt.

Cirkus Familj visas onsdagar kl. 22 och söndagar kl 16.55 i Yle Fem. Säsongens alla avsnitt finns nu också på Arenan. Temat i veckans avsnitt diskuteras på torsdagar i Yle Vega kl 14-15.