Matti Raivio var kung på VM i Lahtis 1926 – senare guldgubbar inkluderar Veikko Hakulinen och Harri Kirvesniemi
Matti Raivio är enda finländska längdåkare med två individuella VM-guld från ”Finlands Holmenkollen”. Med stafettgulden medräknade är även Pauli Pitkänen och Kalle Jalkanen dubbla hemmamästare. Veikko Hakulinen, Kalevi Hämäläinen och Harri Kirvesniemi är de övriga manliga guldåkarna i Lahtis.
Egentligen var det 1926 fråga om någonting som hette Internationella skidförbundets kongresstävlingar. Det tog 39 år före de här tävlingarna gavs VM-status i efterhand av FIS.
Så den som vill kan hävda att Matti Raivio blev världsmästare 1965 och inte alls var den första blåvita världsmästaren. I det skedet hade han ändå redan varit död i åtta år, så först i någon kategori var han nog i alla fall.
Det är också värt att notera att Norge och Sverige inte skickade sina bästa skidåkare till kongresstävlingarna, totalt ovetande om tävlingarnas framtida status. På den tiden var det dessutom verkligen fråga om tävlingar i de nordiska skidgrenarna. Bara Tyskland, Tjeckoslovakien och Lettland av den övriga världen var representerade.
Hur som helst så är sanningen den att från och med 1965 så bokförs tävlingarna i Lahtis i februari 1926 som VM-tävlingar – och därmed basta. Och lika sant är det att den då 33 år gamla storskidaren Matti Raivio från nuvarande Keuru i Mellersta Finland vann samtliga två sträckor som stod på programmet.
Två år tidigare var han sjua i OS på både 18 km och 50 km – en konsekvent kille med andra ord.
I Lahtis vann Raivio 30 km i 27-graders kyla med en marginal på sex minuter och aderton sekunder före Tauno Lappalainen. Veli Saarinen fullföljde trippelsegern. Bara tre dagar senare skidade man 50 km. Den här gången slog Raivio silvermedaljören Lappalainen med nästan åtta och en halv minut. Norges Olav Kjellborn tog brons.
1938 gjorde Finland igen rent hus i skidspåren – guld, guld och guld
Tolv år efter de första VM-tävlingarna i Lahtis var det dags igen. De mörka molnen som skulle sänka sig över Europa inom kort började redan hopa sig. Chefen för Nazitysklands idrott, Hans von Tschammer und Osten, var på förhand och inspekterade tävlingsanläggningarna. VM-tävlingarnas officiella anmälningsspråk var något överraskande finska och tyska.
I skidspåren hade tyskarna ändå inget att hämta. Finland tog storslam igen och vann alla skidgrenarna: 18 km, 50 km och stafetten 4 x 10 km. Och ännu var det bara herrar som fick vara med. Hela VM var för övrigt undanstökat på fem dagar: 24-28. februari.
Pauli Pitkänen från Nilsiä öppnade tävlingarnas blåvita guldåder genom att ta hem 18 km:s loppet den andra tävlingsdagen. 26 år gamla Pitkänen slog Sveriges Alfred Dahlquist efter en ganska så tät kamp med 25 sekunder. Bronsmedaljören Kalle Jalkanen vann sin strid mot svensken Martin Matsbo med bara sju sekunder.
Jalkanen som redan varit med om att vinna OS-stafetten i Garmisch-Partenkirchen två år tidigare fick sin individuella triumf på 50 km. Jalkanen är kanske mest känd för att han som ankare, på väg mot OS-stafettens guld, stannade för att plocka upp sina löständer som han i misstag spottat ut i kampens hetta – och ändå kom i mål som etta.
I Lahtis 1938 vann Kalle femmilen i övertygande stil med en segermarginal på närmare fem minuter. Dubbelt upp för Finland då Alvar Rantalahti slog Norges Lars Bergendahl med tio sekunder.
Dramatik fanns det ändå med även i det här Jalkanen-guldet: ännu vid 33 kilometer ledde Pekka Vanninen klart, men valde fel spår vid mellantidspunkten och kom aldrig i mål. Nio av de tio i topp på 50 km var för övrigt från Finland.
Den fullständiga guldraden i spåret fullföljdes av stafettlaget: Jussi Kurikkala, Martti Lauronen, Pauli Pitkänen och Klaus Karppinen. Segermarginalen till Norge var hela 3.48.
Av guldhjältarna från 1938 vilade både Pauli Pitkänen och Kalle Jalkanen under ett litet vitt kors när Lahtis följande gång stod som värd för skid-VM.
Veikko Hakulinen och Kalevi Hämäläinen mot Sixten Jernberg
1958 var tävlingarna ett betydligt större evenemang än de två tidigare gångerna Lahtis stått värd för VM i de nordiska skidgrenarna. Skidstadion hade genomgått en renovering i miljonklassen, idrottare från 18 länder anmälde sig och hundratals journalister vallfärdade till Lahtis för att rapportera från tävlingarna.
Att det var fråga om en ny tid underströks av ett nybyggt parkeringsområde för motorfordon intill skidstadion – och även damerna ficka vara med den här gången. Endast med ett individuellt lopp och en 3x5 km:s stafett, men ändå.
Herrarna skidade tre individuella sträckor förutom stafett. Och den här gången var alla världens bästa på plats – också två av hela skidhistoriens riktigt stora namn: Veikko Hakulinen och Sixten Jernberg.
”Haku-Veikkos” segertid på OS-femmilen i Holmenkollen 1952 är en av idrottsvetarnas baskunskaper och lyder såklart: 3.33.33. Fyra år senare i Cortina d’Ampezzo var Sixten från Dalarna mannen som skuffade Hakulinen ner från femmilstronen till en silverplats.
Före de här två legendarerna tog hand om de riktigt feta rubrikerna så var det annan blåvit storfräsare som stal showen inledningsvis. Kalevi Hämäläinen tog sin första av sammanlagt fem OS eller VM-medaljer inför än hänförd hemmapublik – guld på 30 km, direkt den första tävlingsdagen. Brons för Jernberg och en blygsam sjätteplats för Hakulinen.
Två dagar senare halverades distansen och man skidade en sträcka som också 2017 står på programmet: 15 km klassiskt. Fast 1958 var man lyckligt ovetande om att man skidade med en stil som några årtionden senare skulle kräva en specifikare definition.
Veikko Hakulinen gick inte att stoppa på den ”korta” distansen – så kallades 15 km i folkmun under många långa år. Hakulinen hade vunnit samma sträcka fyra år tidigare i Falun och är faktiskt enda herråkare att någonsin vinna två VM-guld på 15 km. Sixten Jernberg förlorade mot Hakulinen med 41 sekunder och blev fyra.
Mellan de två nordiska giganterna placerade sig den sovjetiska duon Pavel Koltshin och Anatoli Sheljuhin. Koltshin tog redan sin anda silvermedalj – han var tvåa också på inledningssträckan. Och ett tredje silver skulle han ta i stafetten.
På femmilen tog Sixten Jernberg oslagbar och vann sitt andra stora 50 km-mästerskap i rad. Precis som i OS två år tidigare, så var Hakulinen silvermedaljör. Jernberg skulle ännu vinna femmilen fyra år senare i Zakopane och kan verkligen kallas för kungasträckans kung. Fast i OS 1960 var det Kalevi Hämäläinen som knep 50 km:s guldet. Tvåan hade även den gången initialerna V.H.
I och med att Sverige och Jernberg också vann stafetten så var den här sega skogsarbetaren VM:s längdåkningskung – trots att de blåvita åkarna både tog hem 15 och 30 km. Stafettbronset sved djupt i den finländska folksjälen.
Publiksuccén nådde också kungliga mått: 270 000 åskådare följde med tävlingarna på plats.
Tre VM – ett guld
Sedan 1958 har det tävlats om VM-medaljer i Lahtis tre gånger: 1978, 1989 och 2001. Efter att Finlands längdåkande herrar tog sju guldmedaljer på de tre första VM-tävlingarna i Lahtis, så har det blivit exakt ett herrguld i Salpausselkäspåren sedan dess på tre försök.
Harri Kirvesniemi vann det ensamma guldet på 15 km i klassisk stil 1989. Normännen Pål-Gunnar Mikkelsplass och Vegard Ulvang placerade sig på silver och brons, så det var klassiska åkare av absolut bästa A-klass som gjorde upp om segern.
Innan Kirvesniemis enda stora triumf hade han under sin långa karriär tre gånger ställt sig på bronspallen efter individuella sträckor på stortävlingar. Den allmänna åsikten var att nu eller aldrig gällde för veteranen ”Hartsa” i Lahtis 1989. Det blev nu.
Att Kirvesniemi aldrig mer skulle skida ett VM på hemmaplan verkade självklart. Guldet i spåren på Salpausselkä var en fin karriärs diplomarbete.
Man skall ändå aldrig säga aldrig gällande just någonting: 1989 blev inte sista gången Harri Kirvesniemi skidade i hemma-VM. Tyvärr.
Källor: Hiihdon MM-kisat 1926-2017 - Lahti, Mediatalo ESA 2016, Pitkä Latu – vuosisata suomalaista hiihtourheilua, WSOY 1983, Idrottsboken 1978 och 1989, Hufvudstadsbladet, Wikipedia.