Mauritia och Zeelandia - våra nya kontinenter

Två nya kontinenter har skapat rubriker de senaste veckorna, och det kanske är dags att omvärdera vad vi vet om vår egen omvärld.

Det finns sju kontinenter i dag: Afrika, Asien, Sydamerika, Nordamerika, Europa, Antarktis och Australien. Det här är vad de flesta av oss lär sig i skolan redan i tidig ålder.

Men nya geologiska fynd den senaste tiden gör att vi kanske får revidera våra kunskaper, och våra läroböcker.

På olika håll i världen har forskargrupper hittat tecken på att det kan finnas kontinenter under vattnet, som helt enkelt sjunkit under historiens gång.

De två nya kontinenterna är rester av den forntida jättekontinenten Gondwana – en landmassa som bland annat innefattade dagens Afrika, Sydamerika, Indien, Antarktis, Australien och den arabiska halvön. När Gondwana gradvis migrerade söderut och bröts upp sjönk vissa delar under havsytan och försvann.

Tills nu.

Mauritia

Den nya undervattenskontinenten, döpt till Mauritia, sammanlänkade Madagaskar och Indien med Gondwana, och befinner sig under ön Mauritius cirka tvåtusen kilometer sydost om Afrika.

Det började egentligen med att man uppmätte avvikelser i jordens dragningskraft över området – det verkade som att densiteten i området var högre än vad det borde vara.

När man senare hittade små kristaller på Mauritius som daterades till att vara mycket äldre än ön, fick tanken om en saknad kontinent ny fart.

De här kristallerna, zirkonerna, åldersbestämdes till att vara någonstans mellan två och en halv till tre miljarder år gamla, vilket innebar att de måste ha kommit från en betydligt äldre kontinentalmassa under Mauritius, som bara är 8 miljoner år gammal.

Zeelandia

Den andra kontinenten som genererar rubriker är Zeelandia, som befinner sig under Nya Zeeland.

Zeelandia separerade från Australien och Antarktis efter att dessa brutit sig loss från Gondwana, och deformerades sedan av rörelser i jordskorpan tills den fick sin nuvarande form.

Geologen Nick Mortimer och hans forskarlag på åtta personer skriver i sin forskningsrapport att de nyzeeländska öarna egentligen är topparna på kontinenten som till nittiofyra procent ligger begravd under vattenmassorna.

Själva fyndet är inte nytt, Mortimer och forskarlaget började argumentera för Zeelandia redan för tjugo år sedan, men de har sedan dess samlat mängder av ny data för att stödja sitt argument att landmassan borde klassas som en ny kontinent.

Baserat på sina fynd menar Mortimer och forskarlaget att Zeelandia uppfyller det som generellt anses vara kraven på att kalla något en kontinent:

- Den är högre än omgivningen.
- Den är en geologiskt sammanhängande enhet.
- Den är ett väl avgränsat område.
- Den har en jordskorpa som är tjockare än havsbottnen runt omkring.

Saknar officiellt erkännande

Till skillnad från ärenden som gäller astronomiska frågor, till exempel om Pluto ska kallas planet eller inte, så finns det ingen officiell instans som godkänner kontinenter. Enligt Carl Ehlers, professor emeritius i geologi vid Åbo akademi är det fråga om konventioner och ett långsamt erkännande som är geologins spelregler när det gäller kontinenter.

Ehlers tror att det är sannolikt att vi så småningom kanske kommer att tala om olika typer av kontinenter, synliga och icke-synliga.

Det vetenskapliga värdet i att ha flera kontinenter att studera är stort, tycker Ehlers.

- Vill man veta hur jorden såg ut för miljoner år sedan så ska man studera kontinenterna, säger han.

Medan havsbottenplattorna är tunna och genomgår en konstant rotation, lastas de betydligt tjockare kontinenternas lager av mineraler ständigt på varandra och blir som kassavalv med geologisk information om hur jorden sett ut i olika skeden av sin existens.

Ju djupare man gräver, desto längre bak i tiden reser man.

Dags för geologi att bli sexigt

Det kanske kan tyckas lite underligt att vi lyckas missa hela kontinenter under så lång tid. Men trots all vår teknologi vet vi förvånansvärt lite om det som finns under våra fötter, i synnerhet de delar som befinner sig under haven.

Det är helt enkelt inte lika attraktivt som forskningsområde.

Och att leta efter nya kontinenter i dag är inte som under upptäcktsresornas guldålder under tidigare århundraden när de landområden man hittade var sådana som man faktiskt kunde se ovanför vattenytan.

- Att leta efter kontinenter är svårt, tidskrävande och dyrt, säger Carl Ehlers.

Ehlers säger att de som arbetar på sådana här forskningsprojekt i regel har en uppfattning om vad de letar efter, men att samla data kräver lång planering och ofta arbete i tuffa miljöer på forskningsskepp, och allt det här kostar mycket pengar.

Just nu ligger allmänhetens fokus på världsrymdens möjligheter. Men kanske kan de nya upptäckterna sporra till nytt intresse för vår egen jord också.