Irina Milan har sjungit på över 2000 låtar men hon var för blyg för The Beatles
Nästa gång du hör en finländsk hitlåt från 70-talet så är sannolikheten väldigt stor att Irina Milan finns med som bakgrundssångerska. Egentligen började hon som soloartist men trivdes aldrig med den rollen. Hon är fortfarande aktiv idag och nya utmaningar väntar i höst.
Irina Milan föddes i en familj där musiken var ständigt närvarande. Hennes pappa, Einar Englund, var en känd klassisk kompositör men han var inte främmande för populärmusik. Det hände sig också att han ibland spelade jazz på Fiskartorpet i Helsingfors för att dryga ut familjens matkassa. Mamman i familjen var musiklärare men hon dog när Irina var 8 år gammal.
Vänskapen försvann i studion
Och sedan hände det. Då Irina Milan hörde The Beatles och I want to hold your hand första gången var det som en explosion. Men hon började också lyssna på kvinnliga artister som Shirley Bassey, Ella Fitzgerald och Dusty Springfield för att nämna några.
Drömmen om en värld i popbranschen började växa fram tillsammans med en väninna som också sjöng.
En dag tog de mod till sig och ringde upp en skivbolagschef och frågade om de eventuellt kunde göra en provinspelning. Året var 1967 och alla inom branschen var intresserade av unga kvinnor som sjöng bra. Men på bolaget var man bara intresserade av Irina så duon sprack i och med det. Också vänskapen flög all världens väg.
Skiva och bisarr turné
Den första låten på singeln blev en cover av Sonny and Chers And the beat goes on, som i finsk version hette Vaikka paljain jaloin. Låten blev en mindre hit och det betydde att Irina Milan också börja turnera. Att åka runt i Finland och sjunga i föreningslokalerna på landsbygden var dock en utmaning för många artister.
Och det blev inte bättre av att man marknadsförde Milan som Tangoflickan från söder.
- Jag var ju lite envis och tyckte inte om att sjunga humppa och tango. Jag ville sjunga Summertime och I who have nothing och det var inga läckerbitar för fulla män och kvinnor inne i Finlands djupa skogar, berättar Irina och skrattar.
Hon minns speciellt ett uppträdande som hon hade i norra Finland där hon var mitt i smällkalla vintern.
- Det fanns inget rum för solisten eller orkestern. Det fanns bara en danssal och ett litet kök där man kokade kaffe. Jag bad om att få hjälpa dem med disken istället för att sitta i salen bland publiken och lyssna på den musik som jag egentligen borde ha sjungit. Diskvattnet var härligt varmt, det var säkert – 30 grader ute. Jag sjöng en timme och så kom jag tillbaka igen och fortsatte att diska. Det kommer jag aldrig att glömma.
Medverkade på alla kända låtar och varje vecka i TV
På 70-talet kunde man knappt se ett enda musikprogram där Irina Milan inte medverkade i kören. Och av en händelse så blev hon också den kvinna som man anlitade på de allra flesta skivor som spelades in i Finland. Hon råkade bara vara på plats då det var någon som saknades i studion och så startade det.
Irina Milans sång hör man tydligt på låtar som Paula Koivuniemis Aikuinen nainen och Lea Lavens Ei oo, ei tuu. Enligt musikorganisationen är det åtminstone 2281 låtar till och säkert en hel del som inte har blivit noterade officiellt.
Under den mest hektiska perioden fick det stå en taxi utanför som förde henne från en studio till en annan.
Knäckebröd och konst
I mitten av 70-talet började hon samarbeta med den kända dirigenten och kompositören Jorma Panula. I och med det så tog hennes solokarriär också en ny riktning. Det blev mera av den experimentella musiken och sångmässigt mera krävande verk som hon också gjorde på skiva. Men med den musiken blir man inte rik så hon fortsatte med det som hon kallar för knäckebröd och sjöng stämmor på andra artisters låtar.
Vill hjälpa unga solister
Med den enorma erfarenhet som Irina Milan har skaffat sig under många decennier känner hon att den största tillfredställelsen har hon fått i sitt jobb med att hjälpa unga artister hitta sin röst och personlighet.
- Vi är tyvärr jättedåliga på att tolka en text och leva oss in i den här i vårt land. Det är fråga om känslor. Det räcker inte bara med en vacker röst, säger Irina Milan som hjälpt många musikalartister på vägen.
Rösten finns kvar och i höst kommer hon att medverka i musikalen Cats i Tammerfors. Det som gläder henne speciellt mycket är att hon då kommer att få sjunga Memory som är en av hennes favoritlåtar.
För blyg för The Beatles
Det finns en detalj som få känner till om henne: I ungdomen var Irina Milan ordförande för den finländska Beatles-fancluben i Finland. Hon fick ”ärva” den av en god vän som flyttade till Sverige. Milan såg den legendariska konserten i Stockholm i oktober 1963 och inte nog med det.
- Jag sku ju ha fått gå och träffa killarna privat efter konserten men jag var ju så blyg så jag vågade inte. Men i stället fick jag ett kort av dem med autograferna på och dessutom skrev John Lennon en personlig hälsning till mig. Det har jag kvar och det finns i ett bankfack, berättar Milan.
Fokus på Irina Milan i Yle Vega lördag 4/2 kl 13.03
