Johanna Holmström: Hon hette Minna Canth – inte Minna Can’t

Varje generation måste föra sin egen feministiska kamp, skriver författaren Johanna Holmström i en kvinnodagskolumn för Svenska Yle.

Den första lägenhet jag någonsin bodde i under studietiden låg på Minna Canths gata i Tölö. Jag gick längs den varje dag i ett års tid utan att veta mera om henne än att hon var en finländsk dramatiker som hade gett en (rätt så kort och avsides belägen) gata sitt namn – detta trots att jag pluggade litteraturvetenskap.

Min okunskap berodde inte bara på mig. Hon nämndes förvisso, men vi studerade helt enkelt inte henne. Inte i gymnasiet i den omfattande tillvalskursen i finsk litteratur. Inte heller i kurserna jag tog på universitetet. Det skulle räcka väldig länge innan jag förstod att hon de facto är en av våra nationalförfattare i jämnbredd med Aleksis Kivi.

Det var först när jag på egen hand började läsa om ”kvinnolitteratur” som hon togs upp till behandling.

Många år senare; en annan slags tystnad. År 2014 kändes det som om jag befann mig i en slags märklig stiltje. Jag letade efter skribenter till en inhemsk antologi om feminism tillsammans med en kollega och det var frustrerande. Det verkade som om många vi frågade ansåg att jämställdhet har blivit en icke-fråga. Inte ens kvinnliga skribenter kunde riktigt komma på vad de skulle skriva om. Allt var ju så bra.

Jag var förvirrad. Själv hade jag ju gett mig in för att samla ihop material till en antologi för att jag upplevde att feminismen i Finland hade drabbats av en ordentlig backlash. Det hade glesnat rejält i raderna bland kvinnliga toppolitiker. Kvinnors lägre snittlöner förklarades med att kvinnor av naturliga (läs biologiska) skäl söker sig till trygghet och stabilare anställningsförhållanden i den sämre betalda kommunala sektorn.

På bokmässan i Frankfurt år 2014 då Finland var temaland kom en manlig reporter från Helsingin Sanomat fram till en grupp på fyra finska författare, alla lika kända, och sade ”Om ni pojkar vill följa med ut på balkongen så kan vi ju snacka lite!”. Pojkarna följde glada i hågen med (inte en tanke på att avböja till förmån för någon annan – vi är ju faktiskt jämställda) och kvar blev de två kvinnliga kollegorna trots att det i det ögonblicket inte ens hade varit svårt att plocka ut ett representativt sampel.

När nedskärningsbesluten började hagla från regeringstrion Sipilä-Stubb-Soini och det snabbt blev klart att det var kvinnor, barn och åldringar som skulle få ta de största skedarna av den beska medicinen så kunde jag inte låta bli att känna mig än mer illa till mods.

Om jag trots det nämnde ordet feminism på sociala medier fick jag ofta som svar; ”Men sluta gnälla nu redan för helvete! Jämställdheten är fixad så håll käften!” Det var inte alltid bara män som svarade så här.

Jag började tänka att den där gnagande känslan jag hade i bakhuvudet var bara just det; något jag själv hittade på för att förklara varför jag tyckte att jag ofta förringades i sociala sammanhang och kände mig överkörd och påtrampad, speciellt i diskussioner om jämställdhet. Jag trodde helt enkelt att jag led av hjärnspöken.

Så kom Donald Trump och locket flög plötsligt av kistan och skiten bokstavligen sprutade ut åt alla håll. Året som ledde fram till Trumps seger i det amerikanska presidentvalet var en veritabel avklädning av alla de kulisser som folk tydligen hade varit så måna om att hålla uppe under den där märkliga, lugna tiden då jag undrade om det var mig det var fel på. Plötsligt visade sig bekanta och släktingar vara regelrätta Trump-supportrar.

De hatade Hillary Clinton med en passion som kändes förbryllande. Vad hade det här valet med dem att göra? När Trump vann jublade de; äntligen fanns det någon som vågade säga precis som det var! Nu, nu hade också deras chans kommit! Det började pratas om den vita mannens revansch.

Efter det har mycket, mycket hänt och dessutom väldigt fort. Ryssland har gett grönt ljus för familjevåld, vilket i praktiken betyder våld mot kvinnor och barn. Polen var förra året på vippen att köra igenom totalförbud mot abort. USA har velat införa ett inresestopp för människor från vissa länder med muslimsk majoritetsbefolkning.

I Finland (eller snarare då Kalifornien) säger Teemu Selännes fru Sirpa Selänne att kvinnor ska välja mellan att skaffa barn eller göra karriär. (Alltså, teleporting tillbaka till femtiotalet, nån?) I Sverige har handbollsstjärnan Linnea Claesson blivit hårt kritiserad för att hon efter årtal av sexuella trakasserier har börjat ge sina näthatare svar på tal och till och med hänga ut dem offentligt med hashtagen assholesonline.

En del har tyckt att hon inte får ge tillbaka. Att det är hennes roll som kvinna att tiga och ta emot.

Vi har inte valt Trump till president och ingen kommer att införa abortförbud i Finland. Eller? I stället firar vi våra 100-år av självständighet och 111 år av kvinnlig rösträtt med en väldans fokus på krig och män. Det är ”Tom of Finland” och ”Okänd soldat” som gäller.

Varför är kvinnorna bortsopade ur jubileumsprogrammet? Var är filmen om Minna Canth, en av anmödrarna till jämställdhetskampen i landet, änka och ensamförsörjare av sju barn vid 36-års ålder?

Hon må ha dött redan år 1897 men var sannerligen en av dem som var med om att lägga grundstenarna för vår inhemska kultur. Se, där är en film som jag skulle vilja se i stället för en nyfilmatisering av våra krig som ju faktiskt inte ens är hundra år gamla.

Varje generation måste föra sin egen kamp för att jämställdheten ska gå framåt och det är där vi är just nu. Det vi ofta glömmer är att hårt vunna förmåner mycket väl kan försvinna i ett trollslag medan vi lutar oss tillbaka och tänker ”Jaha, men det är ju fixat då! Skönt!”

Om Minna Canth kunde klara skivan och slåss för sina rättigheter för att hon helt enkelt måste så kan vi banne mig också välja att försvara dem. Det är inte bara vår skyldighet; det är vårt privilegium.

Johanna Holmström är författare.

Artikeln uppdaterad kl 11:42.