Filmrecension: Kong: Skull island – kapitulera och bli underhållen

Han är tillbaka, större och argare än någonsin tidigare, jättemonsterapan Kong. Han smular stridshelikoptrar med nävarna, slår sig för bröstet och vrålar så det nästan slår lock för öronen. Men frågan är vem som är det verkliga monstret?

Filmen Kong: Skull island kunde beskrivas som en underlig mix av filmerna Apocalypse now (1979) och Jurassic park (1993).

En film där handlingen hoppar hit och dit och oftast saknar fokus. Det är så uppskruvat och fartfyllt och med så många referenser och vinkar åt en massa olika håll att man som åskådare till sist måste kapitulera.

Och när du sedan inte längre kräver en sammanhängande intrig blir också filmen ganska underhållande.

Topphemligt och livsfarligt

Det hela börjar år 1973 i Washington D.C. där demonstrationer mot Vietnamkriget pågår, vetenskapsmannen Bill Randa (John Goodman) stiger ut ur en bil och säger att Washington nog aldrig kommer att uppleva lika galna tider.

Randa leder ett forskningsteam som vill göra en topphemlig expedition till en hittills okänd ö där myt och vetenskap möts – Skull island (Dödsskalleön). En ö som visar sig ha ett mycket rikt och fascinerande ekosystem.

Uppdraget är förstås inte bara hemligt utan också väldigt farligt. Därför handplockas överstelöjtnant Preston Packard (Samuel L. Jackson) och hans soldater, direkt från Vietnamkriget. Dessutom anser Randa att det behövs en spårare, så då värvas ex-soldaten James Conrad (Tom Hiddleston) från det brittiska specialförbandet.

Den som sett nån av de sju tidigare King Kong-filmerna vet att det även behövs lite kvinnlig fägring och här kommer snygga fotojournalisten Mason Weaver (Brie Larson) in i bilden. Med på turen finns även en kvinnlig forskare San (Tian Jing) men hennes roll är minimal. (Och tänker man ur ett krasst marknadsföringsperspektiv är hon nog med för att bättre sälja filmen till en kinesisk publik.)

Den verkliga huvudpersonen är förstås jätteapan Kong och vi behöver inte vänta länge innan han dyker upp. Rasande arg över att det så kallade forskningsteamet kommer inflygande med buller och brak och skjuter mot honom. När det finns värre saker att bekämpa på ön!

För precis som i tidigare King Kong-filmatiseringar finns det även en känslig och tragisk sida av Kong.

Roliga referenser

Alla som sett Francis Ford Coppolas Apocalypse now känner igen estetiken, stridshelikoptrar i slow motion och rock’n’roll när man ska ut på ”uppdrag”. Lägg sen ännu till en trött och bitter överstelöjtnant som bestämt sig för att ”det här kriget skall han minsann inte förlora”.

Och de som läst romanen Mörkrets hjärta (på vilken Apocalypse now är baserad) förstår vinken när spåraren heter Conrad (som i författaren Joseph Conrad) som sedan möter en soldat från andra världskriget som heter Marlow (John C. Reilly) och denna Marlow har en båt!

Referenser är roliga, för den som känner igen dem, därför erbjuder filmen också en massa action, specialeffekter och humoristisk dialog. Det är inte bara Kong som är speciell, ön har en flora och fauna som är helt unik och därför blir det aldrig trist, varken för forskningsteamet eller åskådaren.

Frågan är sedan vad man tar med sig ut ur biografen?

Monsterfilmer, precis som många skräckfilmer, handlar oftast om våra rädslor som vi projicerar på monstret. Godzilla eller Gojira skapades i atombombens efterdyningar medan King Kong ibland tolkats som en allegori över rasism. Så frågan är – vad är vi rädda för år 2017?

Och vem är det verkliga monstret?