Svenskarna i finska vinterkriget - fler hade velat göra mer
De 9 500 svenska frivilliga som deltog i finska vinterkriget får stor uppmärksamhet - i dag 77 år senare. Annat var det när de åkte hem till Sverige efter krigets slut.
I dag för 77 år sedan tog vinterkriget slut. Till minnet av det har de svenska frivilliga som stred på Finlands sida hedrats i Stockholm.
Kronprinsessan Victoria och Prins Carl Philip tog på måndagen emot Finlands president Sauli Niinistö i Finlandsparken på Gärdet i Stockholm, för att lägga ner kransar till minne av de Finlandsfrivilliga.
Vanligen brukar några tiotal personer vara på plats årligen den 13 mars, till minne av vinterkrigets slut. Nu, när Finland fyller hundra år försöker man uppmärksamma den svenska insatsen.
- Jag känner djup personlig sympati och tacksamhet, gentemot dem som var med och hjälpte Finland under dessa svåra år, sade president Niinistö i samband med minnesceremonin som hölls på Finlands ambassad.
Diplom från Mannerheim
Bara ett tjugotal av de frivilliga svenskarna är kvar i livet. Leif Ceders pappa Folke Nilsson deltog som frivillig. Han var veterinär och åkte iväg till gränsen vid Salla där han tog hand om de sårade hästarna.
- Han opererade mycket och de fick ju ibland avliva hästar. De hade ofta blivit skrämda, minns Ceder att han har hört pappan berätta.
Ceder visar upp diplomet av marskalk Mannerheim som hans pappa tilldelades, som tack för sin insats. Nu efteråt tänker Leif Ceder att han gärna hade ställt fler frågor, så länge pappan levde.
- Jag var inte ens ett år när han lämnade Sverige, så jag var för liten att begripa det. Men det måste ha varit en stark känsla att vilja hjälpa Finland. Jag tror att han var stolt och gjorde vad han kunde för att hjälpa Finland på sitt sätt, säger Ceder.
Också pappans syskon bistod genom att ta emot finländska krigsbarn, som Leif Ceder växte upp med.
Det fanns en stor vilja i Sverige att hjälpa Finland
Fler hade velat komma iväg tidigare
Också under fortsättningskriget stred frivilliga i Finland. Då hade 1 700 svenskar i uppgift att försvara bland annat Hangönäset.
De här insatserna är kanske mer kända i Finland. Först under senare år har det börjat uppmärksammas mer i Sverige, tack vare att barn och barnbarn till dem som deltog har börjat engagera sig i historien.
Viljan bland den svenska befolkningen var stor att hjälpa Finland - och många hade velat göra ännu mer. Det var fler som anmälde sig än de som kom fram till fronten. Ungefär 12 000 anmälde sig och drygt 8 000 kom fram.
Journalisten och historikern Eric Björklund har skrivit flera böcker om Finlands historia och beskriver det svenska engagemanget som unikt.
- Vi kommer aldrig att uppleva något liknande vad gäller hjälpinsatser. Det var en så bred hjälpinsats, från minsta lilla hushåll på landsbygden till högt upp i samhället. Det var nästan ett bekymmer för regeringen, eftersom man hade sagt kategoriskt nej till en militär insats, säger Björklund.
Den svenska regeringen godkände bara den frivilliga insatsen, vapenhjälp och humanitär hjälp. När de som hade deltagit kom hem till Sverige fick det inte särskilt stor uppmärksamhet.
- I varje fall var det inga ceremonier på gator och torg när de kom hem. Den bataljon som kom från Hangö år 1941 fick visserligen paradera genom Stockholms gator till en mottagning i stadshuset. Men i övrigt var det väldigt litet och anonymt.
En orsak till den småskaliga uppmärksamheten kan vara att deltagandet från svensk sida inte heller var okomplicerat. Den svenska regeringen var i början av kriget avvaktande och det tog tid innan den frivilliga insatsen godkändes. Många som deltog hade önskat åka iväg tidigare.
