När oväsen blir musik
För hundra år sedan blomstrade den industriella estetiken. I synnerhet i Italien närde man drömmar om att maskinmusiken skulle utkonkurrera det gamla och leda den moderna människan in i framtiden.
Futurismens galjonsfigur Filippo Tommasi Marinetti skrev år 1911 tillsammans med sin landsman Francesco Pratella ett manifest för futurismens kompositörer. I sitt upprop ställer upphovsmännen sitt hopp till kriget för att bereda plats för en ny estetik, där klang och melodi ersatts av larm, kanonmuller och ljud från fabriker och trafik.
Framtidsdrömmarna blir verklighet när de italienska futuristerna bestämmer sig för att konstruera stora oljudsmaskiner för att tillmötesgå framtidens krav på modern industriell musik. Resultatet blir otympliga, trattförsedda lådor av trä ur vilka man utvinner det moderna samhällets ljud genom att vrida på spakar och rattar.
Framtid på export
Marinettis idéer vinner inte genast genomslag i Europa. I Sovjet blir han hånad och utskrattad, men efter första världskriget upptäcker det ryska avantgardet Marinetti på nytt. Med Marinetti som förebild utdömer de progressiva konstnärerna den traditionella ryska konsten som ålderdomlig, pompös och alltför närstående den avsatta tsaren.
Den nya tiden behöver en ny konst, ett nytt uttryck för att spegla nya idéer, ideologier och industriella framsteg.
År 1922 får publiken ta del av något alldeles enastående när Arseny Avraamovs Symfoni för sirener uruppförs. Det är ett mastodontverk som engagerar körer, fabriksarbetare, militärförband, ångmaskiner och sirener i hela Baku för att fira femårsminnet av revolutionen. Konserten är en veritabel kakofoni där man hyllar revolutionen, arbetarna och maskinerna som frigjort sig från kapitalismens ok.
Oljudets återkomst
Så småningom tystnade det ryska proletariatets järnröst. Oljudsmaskinerna föll i glömska och förvandlades till en kuriositet i historieböckerna. Hundra år senare vaknar ändå oljudsmaskinerna ur sin törnrosasömn, när den ryska kompositören Peter Aidu och hans musiklaboratorium vid Moscow School of Dramatic Arts bestämmer sig för att hylla denna epok och dessa märkliga instrument med en nykomponerad symfoni, kallad Sound Landscapes.
Oljud i Kirkenes
Kulturfestivalen Barents Spektakel inleds med en öppningskonsert där Peter Aidus omtalade komposition ska framföras. I en insprängd bollhall i utkanten av nordnorska Kirkenes sitter jag och en förväntansfull publik. Längst fram i konsertsalen ståtar en rad märkliga instrument av trä: cylindrar stora som vagnshjul, slipstensliknande mindre föremål, avlånga platta fodral som ser ut som stora gungbräden och diverse olika påkar, borstar och spön med vilka man kan framkalla olika ljud.
Sedan träder cirka 20 personer in på scenen för att ta plats bakom sina oortodoxa instrument.
Det viner, brusar, brummar och om jag sluter ögonen kan jag lätt föreställa mig en fabrik, ett flyganfall, en skogspromenad eller en tur längs med havsstranden.
Det är ljudmässigt magiskt och visuellt hisnande att se dessa tjugo personer på artificiell väg återskapa industriella och naturtrogna ljud.
Bland utdöda ljud
Peter Aidus ljudsymfoni är en hisnande upplevelse för både öra och öga. Konserten återskapar naturens ljud på ett magiskt sätt, men samtidigt återuppväcker den utdöda ljud i form av stånkande maskiner och ilsket ljudande fabriksvisslor.
-En viktig aspekt av vårt projekt är att återskapa ljud. Samtidigt vill vi skapa helt nya ljud som får publiken att reagera, säger artisten Konstantin Dudakov-Kashuro.
Och det är kanske det som är så fantastiskt med Sound Landscapes, att verket inte enbart imiterar existerande ljud, utan att det även får oss att skärpa vår hörsel och lyssna lite extra på den fantastiska ljudvärlden som omger oss alla.
