Den sista tsarens dagbok: "Runtom mig förräderi, feghet och svek!"

Vårvintern i Petrograd 1917 är full av revolter och uppror, folk är trötta på det utdragna kriget och det finns inte tillräckligt med mat i huvudstaden Petrograd. Upploppen utmynnar i februarirevolutionen och några dagar senare tvingas den sista ryska tsaren Nikolaj II abdikera.

Himlen är hög och ljus, men det viner från Nevafloden nedanför Vinterpalatset denna marskväll hundra år senare, då vi står och fångar förbipasserande för att höra hur de förhåller sig till revolutionsåret 1917.

Tsar Nikolaj II borde ha abdikerat långt tidigare. Som ledare var han svag.

― Marina Lopato

- Alla revolutioner är dåliga, säger Marina Lopato, som arbetar på Eremitaget. Man skulle ju hoppas att mänskligheten utvecklades på ett civiliserat sätt. Men tsar Nikolaj II borde ha abdikerat långt tidigare. Under hans styre hamnade Ryssland i första världskriget och i revolution. Som ledare var han svag.

Lena Burtseva är mer försonlig. De blågröna ögonen går ton i ton med Vinterpalatsets fasad då hon formulerar dagens understatement:

- Kanske gjorde tsaren fel, men det var synd att han abdikerade. Det blev ju en inte helt lyckad erfarenhet, med revolutionen.

Kluvenhet och polarisering kring 1917

Många ryssar tycker i dag synd om tsaren och är djupt kluvna till revolutionsåret. Enligt Sergej Spiridonov, historiker och ansvarig kurator på museet för Rysslands politiska historia, som just nu ställer ut om revolutionen 1917-22, är Ryssland fortfarande polariserat. I det undermedvetna är samhället fortfarande uppdelat i röda och vita.

- Vi har inte kommit över revolutionen, säger Spiridonov. Ordentliga samhällsanalyser görs bara i historikernas slutna kammare och officiellt talas det inte om det. Men bland så kallat vanligt folk, och till exempel på nätet, är debatten både het och osaklig. Folk är i själva verket mycket uppskruvade och spända i förhållande till 1917. Samhället klövs itu och klyftan finns kvar.

Det finns flera sajter på nätet som behandlar revolutionsåret 1917, bland annat den utomordentligt genomarbetade och konstnärligt innovativa Project 1917.. Där kan man i realtid följa med händelserna under revolutionsåret nästan timme för timme, både på engelska och på ryska.

Från officiellt håll är det ändå förunderligt tyst om den febrila vårvintern 1917, trots att dagens ryska politiska elit annars gärna lyfter fram den magnifika ryska historien.
Men 1917 är för svårt och komplext att förhålla sig till, säger journalisten Michail Zygar, en av de ansvariga bakom Project 1917, till The Guardian..

Flera analytiker håller med om att den tystnaden beror på att 1917 var så instabilt, och på att Ryssland då var på knäna.

De knappt åtta månaderna innan bolsjevikerna grep makten var Rysslands dittills nästan enda erfarenhet av demokrati. Det böljade hit och dit, anarkin var stundom total.

Den nuvarande makten tycker däremot varken om svaghet eller instabilitet.

De begivenheter som planeras officiellt är inprickade till hösten, till minnet av det som under Sovtjettiden var känt - som den stora socialistiska oktoberrevolutionen.

I själva verket var oktoberrevolutionen bolsjevikernas statskupp.

Februarirevolutionen bäddar för bolsjevikerna

Många av de väsentliga omvälvningarna sker i februari-mars 1917. Det är kvinnorna, vars män är vid fronten, som först går i bräschen för protesterna.

Den 23 februari 1917 lämnar de kvinnliga arbetarna vid till exempel Putilovfabrikerna sina jobb, går ut på gatorna i Petrograd och kräver bröd.
Fler arbetare sluter upp och någon dag senare blir det generalstrejk.

Från krigshögkvarteret beordrar tsaren att upproret ska slås ner, men soldaterna ställer sig på demonstranternas sida.

Nikolaj II vill upplösa duman, men duman vägrar upplösa sig. Duman avsätter tsarens regering i stället, och bildar en provisorisk regering.

Det här är den egentliga revolutionen.

Parallellt med den provisoriska regeringen uppstår arbetarråd, det viktigaste är Petrograds Sovjet, som bolsjevikerna senare ska utnyttja för att bedriva sin politik och ta makten.

Förtroendet för tsaren den vårvintern är lika med noll, och då han lämnar högkvarteret för att komma till Petrograd och sin familj, begår han kanske sitt livs största misstag.

Faran med att åka tåg

- Om tsaren hade stannat i krigshögkvarteret med sin trogna stab och armé, hade han kanske inte tvingats abdikera, säger Sergej Spiridonov. Det var uppror bara i huvudstaden, men i imperiet var det lugnt. Man hade kanske kunnat slå ner upproret, och vi hade kanske sluppit revolutionen. Men han var orolig för sin familj och åkte iväg, så det gick som det gick.

Tsarens tåg omdirigeras ständigt och järnvägsarbetarna ger långsamma godståg förkörsrätt framom tsarens ekipage. Till sist hamnar Nikolaj II i Pskov, där han uppmanas abdikera av nästan samtliga generaler, dumapolitiker och släktingar.

Idus i mars (den 2 mars enligt gamla stilen), skriver Nikolaj II i sin dagbok: "Det sägs att min abdikation är nödvändig. För att rädda Ryssland, och för att hålla armén vid fronten lugn, måste jag besluta mig för detta steg. Jag har accepterat... Runtom mig förräderi, feghet och svek!"

Nikolaj II abdikerar för både sin egen och sin blödarsjuke son Alexejs del. Formellt ger han över tronen till sin bror, storfurst Michail Alexandrovitj, men också denne abdikerar en dag senare. Ätten Romanovs över 300-åriga styre är slut.

Efter 30 timmar på bangården i Pskov åker så den abdikerade tsaren tillbaka till krigshögkvarteret för att ta farväl av sin stab. Dagboksanteckningen från den resan lyder: "Sov länge och hårt. Vaknade långt efter Dvinskoje. Dagen var solig och kall. Läste länge om Julius Caesar".

Fotnot:
Ryssland bytte från den julianska till den gregorianska, eller västerländska, kalendern 1918. Datumen mellan den gamla och den nya stilen skiljer med 13 dagar.

Tsarrysslands huvudstad St Petersburg döptes om till Petrograd 1914, eftersom landet var i krig med Tyskland och St Petersburg lät för tyskt. Staden hette Petrograd 1914-1924, därefter Leningrad 1924-1991, varefter man återtog namnet St Petersburg.