Lappträskbor fnissar åt fornminnen
Hembygdens historia kan vara både spännande och locka till skratt. Det fick Lappträskborna erfara då kulturgeografen Annika Michelson (född Ollas) besökte Kycklings hembygdsgård och roade publiken med livliga historier om fornminnen.
Annika Michelsons intresse för levande fornminnen väcktes redan i unga år när hon lyssnade till bland andra sin farfars och farfars föräldrars minnen från den gård där hon själv växte upp i Norrby i Lappträsk.
─ Vi levde lite i utkanten av byn, så det gällde att underhålla sig själv. Jag gillade att höra vad de äldre generationerna hade upplevt på orten, berättar Annika Michelson.
Det kunde till exempel handla om ett urgammalt björnide, en varglya eller gamla tiders kulturväxter.
Näringsrika kulturspannmål
Senare när Annika Michelson började studera kulturgeografi i Köpenhamn fick hon ett mer analytiskt perspektiv. Hon började dessutom intressera sig för genetisk mångfald i lantbruket och framför allt kulturspannmål, det vill säga äldre tiders spannmål.
I dag finns ett utbrett nordiskt intresse för exempelvis enkorn, emmer och bortglömda rågsorter. Det här fascinerar också Annika Michelson, inte minst för att hon har jobbat cirka tjugo år som lektor i genetisk mångfald vid lantbruksyrkeshögskolan i Mustiala.
Tilltäppt varglya
Annikas farfarsfar Nils Ollas var känd vargjägare på orten. År 1877-1878 lyckades Ollas ta livet av totalt sjutton vargungar, vilket blev en stor nyhet runtom i landet.
Skottpengen på vargar var på den tiden 100 mark per varg, vilket var mycket pengar för vem som helst på 1870-talet. Nils Ollas jaktframgång rapporterades till och med i Wiborgs Tidning i öster och Oulun Wiikko-Sanomia i norr.
För en kulturgeograf som Annika Michelson blir det därför speciellt intressant att dokumentera just den varglya som gjorde hennes farfarsfar rikskänd. Ingången mellan de två stenbumlingarna är sedan länge igentäppt med mindre stenar för att inte flera vargar ska trivas där.
Hundkyrkan
Publiken på Kycklings hembygdsgård visade sig också ha stor kunskap om flera andra kända stenformationer i Lappträsk. Flera bumlingar har fått ett eget namn redan för flera generationer sedan.
Ett sådant levande fornminne är Hundkyrkan, en nästan trekantig bumling som ser ut att stå och balansera på randen av en ravin. Dalgången nedanför stenen kallas Dunkafallet.
Många ortsbor verkar ha en relation till stenen, kanske för att man kan fantisera att stenen någon dag faller ner i Dunkafallet.
Varför stenen redan för länge sedan i folkmun har fått namnet Hundkyrkan är oklart. Och eftersom det är tillåtet att spekulera kastar Annika Michelson fram en tanke:
─ Kanske stenen för länge sedan har varit en offerplats för ortsborna, och i så fall kanske kyrkan har försökt ge den heliga platsen ett förklenande namn. Men det här är förstås bara spekulation.